Tick tack, tick tack …

Arkivbilden Vi tar oss tillbaka till när en klocka var något att hala upp från västfickan och visa att man hade koll på både tiden och det senaste i statusväg.

Vad är klockan? Det kanske en och annan undrar i fabriken. Men vad en klocka innehåller – det är det nog ingen i dunklet som undrar, vare sig vuxna eller barn. Det är ju deras jobb. Skruva och fingra samman små kugghjul, fjädrar och annat smått så att det blir fungerande klockor av allt till slut.

Fickur, vill säga. Med tillhörande kedja. Ja, något man kan hala upp från västfickan och visa att man har koll på både tiden och det senaste i statusväg.

Mannen till vänster i bild, han som står upp och tittar ut genom fönstret, ser ut att ha råd med en. Kanske i guld rent av.

Medan arbetarna intill honom troligen får nöja sig med de till synes bäst upplysta fönsterplatserna.

En av arbetarna det här året var Carl-August Borgström. Om han finns med på bilden framgår inte, men det var han som många år senare tog över tillverkningen i Svängsta.

Och det var hans son, Göte, som strax före andra världskriget – när en moderiktig klocka bars på handleden och inte i västfickan längre – bytte fokus och började tillverka spinnrullar i stället. ABU. Ett riktigt lyckokast skulle det visa sig.

Halda fickurfabrik

Grundades av fabrikör Henning Hammarlund 1887. Fickuren gjorde tidigt succé och uppmärksammades världen över. Samtidigt började man även tillverka sådant som taxametrar och skrivmaskiner.

1904  …

… var också året när Svenska Fotbollförbundet bildades, när Sveriges första ubåt sjösattes och när världens första västernfilm, Den stora tågplundringen, hade svensk premiär. Amerikansk stumfilm förstås. Längd: tolv minuter.

Pontus Ohlin