Bankkris – ordet som får industrin att rysa

PERSPEKTIV Många minns hur en kraschad bank på andra sidan jordklotet kan stoppa produktionen och skicka ut tusentals i arbetslöshet. Är det annorlunda den här gången?

Det är fem år sedan nu. Den dåvarande amerikanska presidenten Donald Trump införde en ny lag, Economic Growth Act, som fick finansvärlden att jubla. Trump lättade på trycket för de mindre bankerna.

Trumps företrädare i Vita huset, Barrack Obama, hade några år tidigare fått hantera den finansiella härdsmälta som följde på investmentbanken Lehman Brothers konkurs hösten 2008.

Den kraschen stoppade världsekonomin. Inklusive svenska fabriksgolv. Uppåt hundra tusen svenska industrijobb försvann i ett nafs.

Kraschen tvingade politikerna att skärpa reglerna för bankerna. Deras obegränsade frihet var för farlig. Sedan kom Trump och lättade på reglerna. En av dem som energiskt lobbade för lättnaderna var dåvarande styrelseordföranden för Silicon Valley Bank, alltså den bank som dukade under i förra veckan.

Med Trumps urholkade regelverk undslapp mindre banker – som Silicon Valley Bank- den insyn och kontroll som de större bankerna hade underkastats. Kritikerna varnade: att släppa på reglerna är att leka med elden. Nu brinner det igen.

Silicon Valley Bank lade i stort sett alla sina ägg i en och samma korg. De pengar som hade lånats in – från exempelvis den svenska pensionsförvaltaren Alecta – användes för att köpa tioåriga amerikanska statsobligationer. Säkra papper, kan man tycka. Om man behåller dem hela löptiden, vill säga.

Men det hände grejer. Den amerikanska centralbanken höjde räntan. Syftet var att dämpa inflationen, genom att göra pengar dyrare. Men dyrare pengar hämmar exempelvis företag från att investera.  

Silicon Valleybankens kunder är mestadels techbolag. De fick nu allt svårare att investera till följd av de stigande räntorna. Därför började de ta ut sina pengar ur Silicon Valley Bank och snart spreds ryktet att banken kanske inte var den mest stabila. Insättarna rusade och tömde sina konton.

För att klara av anstormningen sålde banken av sina tillgångar som fanns, just det, i en och samma korg. Amerikanska statsobligationer. Kruxet är att priset på statsobligationer sjunker när räntor stiger. Därför tvingades banken sälja sina statsobligationer till ett betydligt lägre pris än vad de köpte dem för.

Hur allvarliga följderna nu blir återstår att se. Ingen vet eftersom det handlar så mycket om psykologi och flockbeteende. En bankkris handlar mycket om förtroende. Ingen vill sitta med Svarte Petter. En förtroendekris som – som när världen stannade hösten 2008 – lätt kan sprida sig över gränserna eftersom den globala kapitalmarknaden är så sammanflätad.

Med tanke på betydelsen av räntehöjningarna handlar den amerikanska bankkraschen en hel del om inflationsbekämpningen. Hur blir det med den nu när banker går omkull?  

Bankkraschen sänder en signal ut i världen: det blir svårt att hejda inflationen med enbart räntehöjningar. Centralbankerna, inklusive den svenska Riksbanken, tvingas gå en besvärlig balansgång. Hur mycket kan räntan höjas utan att ta död på ekonomin?

I Sverige slutförhandlar nu facken inom industrin om de nya löneavtalen. Mitt under den tuffaste inflationsbekämpningen på decennier. För inflationen ska ner. Annars blir det inga reallönehöjningar framöver. Och inte heller mycket till investeringar och jobb.

Hittills har det sagts att Riksbanken väntas höja räntan ytterligare ett snäpp längre fram i vår. Nu är spelplanen plötsligt förändrad. Amerikanska centralbanken Fed ser ut att tveka i sina planer på att höja räntan ytterligare. Då följer världen efter. I så fall ökar trycket ännu mer på löneförhandlarna. ”Nu är det verkligen upp till er att se till att inflationen trycks tillbaka”.  

Att löneförhandla under hotet av en annalkande finanskris är knappast ett önskeläge för facket. Finanskriser riskerar att utlösa en flodvåg av konkurser och tömma verkstadsgolven.  

Just finanskriser har under de senaste trettio åren släppt loss omfattade varsel inom industrin och därför pressat tillbaka fackets förhandlingsstyrka. Därför passade arbetsgivarna på att i samband med krisen 1992 – som visserligen inte bara var en finanskris – på att försöka stöpa om hela kollektivavtalet och tömma det på pengar. Alla löner skulle göras upp lokalt under fredsplikt, tyckte de. Riksavtalet skulle inte befatta sig med löner.

Den utmaningen lyckades facket trycka tillbaka. Det blev löneökningar i riksavtalen. Och det blev löneökningar, om än ovanligt små, även i det avtal som direkt följde på finanskrisen 2008-2009.

En tillbakablick över de senaste trettio åren visar att de värsta varselmånaderna inom industrin sammanföll med kriser där skakiga banker och bristande förtroende var en betydande del av problembilden.

1. November 1992: 12 136 varslade
2. Oktober 2008: 11 816
3. November 2008: 11 479
4. Januari 2009: 9 626
5. December 2008: 8 944
6. Oktober 1992: 8 064
7. Januari 1992: 7 875
8. Februari 2009: 7 804
9. Juni 1992: 7 654
10. December 1992: 7 478

Nu då? Häromdagen kom nya varselsiffror. Förra månaden varslades 739 personer inom tillverkningsindustrin. Vi befinner oss med andra ord långt från avgrunden. Teknikföretagens senaste lägesrapport Konjunkturbarometer kvartal 1 2023 (teknikforetagen.se) talar dessutom om en rätt hyfsad konjunktur. Ökad orderingång, stort behov av arbetskraft och ett högt – om än något sjunkande – kapacitetsutnyttjande i företagen.

Det ser med andra ord ganska bra ut. Eller?

Med den amerikanska bankkraschen har ytterligare en ovälkommen osäkerhetsfaktor dykt upp. Arbetsgivarna kommer att påminna om den.

Harald Gatu