Trogna par i 40 år

kärleken till en maskin Thomas Erlandsson och Raoul Zetterström gillar sina maskiner. Kan och vet allt om dem. Men vilken som är bäst – Bettan eller Den stora – det gnabbas de om. 

Plötsligt skramlar det till i gamla Bettan. Ett starkt slamrande ljud som inte ska vara där. Högt, hårt, kraftigt. Som om pappersmaskinen röt ifrån. Maskinföraren Thomas Erlandsson och hans team agerar blixtsnabbt, skyndar ut från manöverrummet och försöker ta reda på vad den sextio år gamla och långt över tusen kubikmeter stora maskinen klagar på den här gången.

Mycket snart kan Thomas konstatera att det rör sig om ett inre lager till en fläkt som har gått sönder. Ett haveri alltså.

– Konstiga ljud reagerar man alltid på. För då är det nästan alltid något som är fel, säger han när han minuterna senare pustar ut på en stol framför dataskärmarna inne i manöverrummet igen, dammig och svettig från topp till tå.

Från topp till tå, det är också så han känner maskinen. I snart fyrtio år har han jobbat med den, lärt sig alla dess knappar och vred, vet alla dess funktioner, känner igen alla dess ljud. Vet med andra ord vad den behöver för att den ska må bra och leverera. Kort sagt skulle han nog kunna utföra jobbet även med en ögonbindel för ögonen, och han skrattar till när jag säger det.

– Ja, det har man ju nästan, för på vissa ställen ser man ju ändå ingenting. Glasögonen immar ju så in i helvete!

Maskinkunniga, sådana som Thomas, har fått mig att fundera på en sak. Att det är något med oss människor och vår relation till maskiner. Något jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Visst, för de flesta av oss är en maskin rätt så ointressant, bara den fungerar och gör vad den ska. Borra hål, såga timmer, rulla på vägar eller vad det nu är. Helst ska den också vara så tyst och diskret som möjligt, varken höras eller synas.

Men för andra kan en maskin vara mer än så. Betydligt mer. Ni vet, nästan som en kompis, en nära vän. Någon man under en längre tid har lärt känna på djupet, in i minsta detalj. Och ibland kan det ju till och med vara kärlek vid första ögonkastet.

Tänk bara händerna på en ångmaskinssamlare som packar upp en maskin som han letat efter i åratal.

Eller munnarna på två traktornostalgiker som får syn på en rödrostig gammal Buster bakom en lada.

Eller ögonen på tre rockabillys som står böjda över huven till en sjuttio år gammal jänkare.

Hur allting hastigt sätts i rörelse.

Riktigt den entusiasmen väcker kanske inte maskiner som används inom industrin. Men en viss känsla tycks de framkalla ändå, hos de som jobbar med dem. Någon slags värme, samhörighet eller vad det är, och som bara tilltar allteftersom åren går och kunskapen om dem växer. 

Och detta gäller särskilt äldre och större maskiner, har jag märkt. Oljiga och ärrade gamla vidunder, stora som fraktfartyg ibland, och som finns innanför pappersbrukens grindar.

Ja, där talar man ofta varmt och stolt om maskinerna. Nästan som om de vore besjälade. Och när jag under mina år på DA har nämnt det för pappersarbetare runt om i landet så är det också få som har rynkat på pannan och tittat undrande på mig. Tvärtom, gång på gång har jag snarare fått ett omedelbart leende till svar, följt av:

”Absolut, så är det!”

”Visst, nog finns det en kärlek till maskiner alltid!”

”Jamen det är klart, den är ju vårt levebröd!”

Många gånger, har jag märkt, omnämns maskinen som en ”hon” dessutom. Som Bettan, som till exempel Thomas brukar säga om PM1 – även kallad Ettan bland annat.

– Det blir bara så. Den har haft många smeknamn genom åren, men hur många minns jag inte. 

Thomas gillar maskiner. Det gjorde han långt innan han anställdes här, i oktober 1983, på den tiden cd-skivan var en nyhet och man kunde köpa en sprillans ny Volvo 240 för 73 000 kronor.

– Som barn lekte jag väldigt mycket med bilar. Lärde mig tidigt alla bilmärken till och med. Jo, jag har alltid tyckt att det har varit roligt med maskiner, att skruva och meka och så.

– Men nuförtiden, med de nya bilarna, är det ju så jäkla krångligt allting. Bara plastkåpor så fort man öppnar huven. Helt hopplösa att ens byta batteri på.

– Nä, nu måste jag ut igen! 

Thomas reser sig, går ut i den mullrande och djungelfuktvarma lokalen, och in kliver samtidigt Raoul Zetterström – svettig, andfådd och vitprickig av massastänk även han. Att tillverka tonvis med servettpapper sätter ju sina spår. Han lägger ifrån sig hörsel- och ansiktsskydden på ett ställe, tar en kopp kaffe från ett annat och sätter sig sedan på stolen som Thomas nyss satt på.

Ja, det är en elak jävel! Trång att jobba med.

Raoul Zetterström, maskinförare.

De har flera nämnare gemensamt, Thomas och han. De är båda fabriksarbetarsöner, kommer från grannorten Billingsfors, upplevde sina första dagar på 60-talet – precis som Skåpafors två pappersmaskiner – och de har bägge en befattning som maskinförare samt teamledare på bruket. Thomas på Ettan, som sagt, och Raoul på Tvåan. Eller Den stora, som Raoul säger. För övrigt skiljer det endast fem år dem emellan, precis lika mycket som det skiljer mellan deras respektive maskiner.

Men vilken maskin som är bäst, det kivas de om. Den maskin som Thomas kallar Bettan – som är lika stor som Tvåan men har en något mindre cylinder – kallar Raoul för Draken.

– Ja, det är en elak jäkel! Trång att jobba med. Då trivs jag bättre på Tvåan, Den stora. Den är lite rymligare, mer öppen, och dessutom kör vi färg på den. I dag kör vi crème, men i morgon kan det lika gärna vara något annat. Det blir inte lika långrandigt när man kör färg, det krävs mer tankeverksamhet då.

– Men på Draken körs det ju bara vitt!

Raoul, som påbörjade sin karriär här sommaren 1989, månaderna innan Berlinmuren föll, har naturligtvis också utvecklat ett öra för maskinerna.

Luktsinnet har han dock inte användning av lika ofta.

– Inte som förr om åren. Då kunde det ofta lukta lite bränt på maskin. Damm och papper som låg och glödde och pyrde lite grand. Men inte nu längre. Nä, numera är det mest hörseln man går på. 

Dörren öppnas och in kommer Thomas igen, säger något till en operatör vid en skärm för mig helt obegripligt – och sedan sätter han sig bredvid Raoul och upprepar vad han nyss sa, och Raoul nickar och svarar honom med något för mig lika obegripligt. Ja, det är deras ord och termer, deras språk. Maskinspråk. På dalsländska dessutom. 

Som barn var Raoul dock inte alls särskilt maskinintresserad.

– Jag hade inte ens en egen moped. Vilket ju är väldigt ovanligt i de här trakterna. Farsan hade en och frågade mig om jag ville ha en egen, men nä. Det var jag på cykel och de andra på moped.

Men nu har du en desto större maskin? 

– Tvåan, ja. Den största dessutom! 

Det är jag lite stolt över.

– Jamen det är klart, och särskilt när Thomas är här!

Thomas skakar på huvudet, suckar och ler, och när jag frågar Thomas om Tvåans eventuella fel och brister bryter Raoul genast av.

– Säg som det är, Thomas. Den är för stor!

– Äh! Han är stor – men han producerar mindre!

De brukar skämta med varandra så där, Thomas och Raoul. På skoj. Men när det är skarpt läge, om en av maskinerna krånglar eller så, då är det vitt flagg som gäller. Då hjälps de åt. Och ibland är det inte läge för skämt över huvud taget.

Som efter dödsolyckan nyligen. Den där tisdagen i slutet av februari i år. När en 38-årig entreprenör och småbarnspappa – en tillika välkänd och mycket uppskattad person här på bruket – råkade klämma sig så illa och brutalt i en skylift att han avled. Ett helt samhälle chockades och försattes i sorg.

Dödsolyckan, som fortfarande utreds, skedde bara ett hundratal meter ifrån maskinkuren som vi sitter i, och genast slogs förstås maskinerna av. Dagen därpå, när Raoul skulle gå på sitt skift, glömmer han aldrig.

– Det var som att gå till en spökfabrik. Väldigt tryckt stämning. Vi satt här inne och pratade med varandra, berättade hur vi kände och … Men efter en timme eller så, så konstaterade vi allihop att vi kanske ändå skulle starta maskinerna igen. För att skingra tankarna lite …

– Ja, livet går ju vidare, och efter tre dagar kändes det ganska normalt igen, även fast man förstås hade det i bakhuvudet hela tiden.

Maskinerna ska gå?

– Så är det, de är överordnade. Även om de då inte kändes alls så viktiga. Maskinerna är heller inte det viktigaste för dem, inte ens när allt är på topp. Har aldrig varit. Nej, romantiskt lagda på det sättet är de inte. Maskinerna är deras födkrok bara. Jobb. Två gamla jättar som de med åren har lärt känna och tagit hand om.

Men vad tycker de då är viktigast? 

– Jobbarkompisarna, det är ju dem allting handlar om, säger Thomas och Raoul instämmer:

– Ja, så är det. Anledningen till att man har blivit kvar här så länge, beror ju inte på maskinerna utan på arbetskamraterna.

Fem minuter senare. Raoul och Thomas kämpar på ute i bullret igen, den här gången tillsammans för att blåsa och spola ren Tvåan. 

Kvar i maskinrummet sitter Ulrik Jörback, det lokala fackets ordförande och som snart har varit trettio år på bruket. Genom ett fönster följer han sina två arbetskamrater med blicken, ser på när de klättrar omkring uppe på maskinen.

– Nu kommer det att ryka och damma utav bara helvete ska du se, säger han utan att släppa maskinen med blicken.

Jag vet inte om han lyssnar, men jag berättar att det här med att betrakta maskiner som besjälade har tydligen en lång historia. Redan i det antika Grekland – under slavsamhällets tid – så drömde filosofen Aristoteles om en dag då vi skulle ha mekaniska slavar. Slavar som vi inte alls skulle behöva känna något moraliskt ansvar för. 

Klart det uppstår känslor då på något sätt. En stark kompisrelation i alla fall.

Ulrik Jörback, klubbordförande.

Och det är sådana som vi omger oss med i dag, om man ska hårdra det, ända sedan industriella revolutionen och framåt. Mekaniska slavar. Som gör jobbet åt oss. Inte konstigt att vi då ibland behandlar dem som levande väsen. Så har åtminstone Alf Hornborg, professor emeritus i humanekologi, förklarat det för mig. 

Säger jag till Ulrik, och jag vet att han också har en stark fäbless för maskiner.

– Här ska du se, det här är min bil, säger han och sträcker fram en bild. En Chevrolet Impala från 1965. Cabriolet. Crèmefärgad, ungefär som servettpapperet här utanför fönstren.

Snygg, säger jag, vad annars, och försöker sedan återge vad professorn mer sa. Att människor mycket riktigt kan bli väldigt fästa vid maskiner. Förr i tiden var det till exempel arbetshästarna som man fäste sig vid. Känslor vilka senare kunde spilla över till de efterföljande traktorerna. Ja, i stället för att ha en trogen gammal häst som man klappade och tog hand om, så fick man nu en ny vän som kunde göra slitjobbet åt en. Traktorn. Kanske med en själ rent av, fast den ju rimligen inte har det. 

– Jajamän! säger Ulrik och ler och har snabbt scrollat fram ännu en bild, den här gången på en skogsmaskin.

– Det där är en Minibrunett som jag har tillsammans med en kompis, och här är vi på väg med ”han” till skogen för första gången. Nyrenoverad, lackad och med nya dekaler och allt…

Han lägger ifrån sig mobilen.

– Kärlek till en maskin … Jag vet inte. Men du lär ju känna en maskin så in i helskotta. En bil som du haft länge, till exempel. Klart att det uppstår känslor då på något sätt. En stark kompisrelation i alla fall.

Pontus Ohlin

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.