Rumänska skogsarbetarna i Uppland: ”Tjänar hundra tusen, förmodligen mer”

Mygg, slit och svett i svenska skogar avskräcker inte.
Inte om man kan tjäna 100 000 kronor på kort tid.
DA tog rygg på ett gäng plantsättare från Rumänien.

Solen står lågt och fem män kliver ut på ett hygge fullt av sten, rotvältor och grått gammalt sly i inre Uppland. Klockan är inte mer än halv sex på morgonen, och ljudet från kvistar som trampas itu fyller genast luften. Ett hägerpar skriker till och flaxar omgående därifrån. Männen säger ingenting. De är här för att jobba. Plantera tolv tusen granplantor innan arbetsdagen är slut.

”Klonk … klonk … klonk, klonk, klonk!” Ungefär så låter det – ett metalliskt ”klonk” – när männen går loss med sina finsktillverkade planteringsrör, sina ”bazookas” som de kallar dem.

Ska plantera drygt en miljon plantor – på två månader

Mekaniken är enkel men kräver sin fysik. Hugga i mark, trampa till, dra upp, ladda om, gå två meter, och sedan fort upprepa proceduren – om och om igen.
Tolv tusen ”klonk” i dag alltså. Och drygt en miljon plantor och ”klonk” när den två månader och två veckor långa säsongen är över, det har de lovat högsta chefen.

– Man vänjer sig. Jag tänker inte så mycket utan försöker mest fokusera på att sätta plantorna på rätt avstånd, säger Teodor Leonte och traskar raskt vidare med sitt rör och sina plantor och i samma takt som sina arbetskamrater, däribland hans far Vasile.

”Man vänjer sig.” ”You get used to it.” Så säger Teodor ofta och det gjorde han även en kväll i februari, 160 mil härifrån, i den rumänska staden Vaslui. Där träffade vi Teodor och de andra första gången under en stor och påkostad fest som deras arbetsgivare – det svenska skogsföretaget Magnus Thor AB – brukar arrangera och stå för varje år.

Läs också

Festen före slitet: Magnus Thor värvar säsongs­arbetare på resa i Rumänien

Dagens Arbete har tagit rygg på skogsföretagaren Magnus Thor när han åker till Rumänien. Rekryteringsresan börjar med en rejäl försäsongsfest för 200 personer i Europas fattigast hörn.

Ja, en slags försäsongsfest kan man kalla det. Med trerätters, inhyrd orkester och traditionell rumänsk dans till långt inpå natten. Vi fick se ett fullt dansgolv och glada ansikten överallt, ljudnivån var i det närmaste öronbedövande.

Magnus Thor: Skulle inte kunna bedriva verksamheten utan rumänerna

Magnus Thor, storchefen själv, tycktes trivas finfint i vimlet. Den här årliga festen, berättade han, är hans sätt att tacka alla de som kommer till Sverige för att jobba åt honom år efter år. Om det inte vore för dem, alla dessa hundratals rumäner, skulle han inte kunna bedriva sin verksamhet. Svenskar, sa han, är nämligen inte alls lockade av att plantera eller röja i skog. Jo då, bedyrade han, han hade försökt.

En företagare som Magnus Thor kan dock inte klaga på rekryteringsunderlaget i Vaslui med omnejd. För där – i Europas fattigaste hörn – är lönerna låga, arbetslösheten hög, och där finns det gott om sådana som just Teodor och Vasile Leonte.

Det vill säga män, allra mest män, månskensbönder, EU-medborgare utan fast födkrok och som inte tvekar när de ställs inför ett till synes hyggligt och generöst erbjudande: att plantera gran och tall i Sverige för drygt en 50-öring för varje planta. För varje ”klonk” som hörs.

Dussintals resor till svenska skogen för rumänska arbetarna

Många rumäner har också fått det bättre på senare år. Åtminstone i byn ­Botesti där merparten män i arbetsför ­ålder faktiskt har jobbat för Magnus Thor. Oftast inte bara en utan flera gånger. Som bybon Vasile Leonte, till exempel. För inte så länge sedan bodde han och hans familj i ett lappat och trångt litet hus utan det minsta bondromantiska skimmer över sig, och det enda fortskaffningsmedlet han ägde var en häst.

Men i dag, efter ett dussintal resor till och från Sverige, har Vasile haft råd att köpa sig inte bara en bättre begagnad bil, utan också bygga sig ett hus. Ett helt nytt intill det gamla. En fin och modern tvåplansvilla, som så många andra bybor haft råd att bygga numera.

Och nu är han alltså här igen, på ett hygge i Uppland. För pengarnas skull. Vilket förstås sonen Teodor även har för ögonen. Pengar som han sedan ska spara och eventuellt skaffa sig en bil för. Ifjol, när Teodor hade gjort sin första tripp till Sverige, tjänade han 74 000 svenska kronor efter skatt. Men den här gången är säsongen längre och då vet han att det kommer att trilla in mer på kontot.

– Hundra tusen, förmodligen mer, ler han.

För Teodor och hans arbetslag är den ena dagen den andra lik. Måndag till lördag. Uppstigning klockan fyra, en snabb kaffe och sedan kvickt iväg till den i förväg avtalade platsen där dagens plantor ska hämtas. Som tidigare i morse, i en röd gammal lada tillhörande Holmen, inte långt från Hallsta bruk.

Därefter bär det av till det hygge som är aktuellt för dagen. Först då, nej först efter en timmes tramp och klonk ute på hygget, intar de en enklare frukost. Macka, vatten, kaffe, och sedan snabbt ut bland sten och ris igen.

– Man vill ju bli klar så fort som möjligt, förklarar Teodor och gör sig redo med ännu en laddning granplantor bärandes på rygg och höft. 180 stycken.

”Eftersom vi alltid går upp tidigt går vi alltid och lägger oss tidigt”

De känner varandra sedan tidigare, alla fem, och för tillfället hyr de en gammal roslagsromantisk stuga strax utanför Hallstavik. Ett hus som deras arbetsgivare vaskat fram. Med kök, öppen spis och ett större allrum på nedervåningen samt tre sovrum uppe på övervåningen. Helt okej, tycker de. Tyst och fridfullt. Fin och grön gräsmatta utanför.

Där i stugan tillbringar de den mesta tiden när de inte jobbar. Lagar mat, bakar, tvättar kläder och liknande. På kvällen, när middagsbestyren är över, brukar de inte göra något särskilt, berättar Teodor.

– Man orkar inte. Utan var och en gör sitt. Tittar på film, lyssnar på musik, läser, ringer hem. Själv ligger jag oftast bara på sängen och tittar i mobilen tills det är dags att sova. Eftersom vi alltid går upp tidigt går vi alltid och lägger oss tidigt.

På söndagarna då?

– Då är vi lediga, och då händer det att vi gör något tillsammans. Åker till en sjö och fiskar och kanske badar. Men vi åker aldrig runt och turistar. Sånt är för dyrt och det är inte det vi är här för.

Timmarna går och solen gassar över hygget och det är inte svårt att föreställa huggorm intill en och annan uppvärmd sten. Men den eventuella förekomsten av orm på arbetsplatsen rycker Teodor och de andra mest på axlarna åt.

Och värmen, den är inte värst, säger de, de är vana. Utan värst är insekterna – eller närmare bestämt myggen, bromsen, knotten och alla andra små blodsugare. Dem är det svårt att värja sig mot.

Men, som Teodor säger när han har slagit ner och dragit upp sin bazooka för kanske tvåtusende gången i dag:

– You get used to it.

Pontus Ohlin