Skogsstyrelsen: ”Hade önskat att vi kunde ta upp fler ärenden”

60 000 avverkningsanmälningar per år – det är fler än Skogsstyrelsen kan gå igenom. Risken finns att skyddsvärd skog går förlorad.

– Det finns alltid en risk att för att saker faller igenom, säger tillsynsspecialisten Marianne Karlsson från Skogsstyrelsen.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

För att få avverka skog behövs en avverkningsanmälan. Den fylls i av skogsägaren och skickas till Skogsstyrelsen. Men i de flesta fall tar myndigheten inte aktivt upp ärendet för prövning, utan lämnar det utan åtgärd. Då får avverkning starta efter sex veckor. Det kallas för ett nollbeslut – ett tyst godkännande som pekas ut av aktivister som ett kryphål för skogsbolagen för att avverka skyddsvärd skog.

Marianne Karlsson är tillsynspecialist på Skogsstyrelsen. Hon menar att det är i allas intresse att sköta saken på rätt sätt.

Är nollbesluten ett kryphål?

– Jag tänker att det är bättre att redovisa vad som finns i ett känsligt område, att göra de undersökningar som behövs, och visa det underlag man har. Då ökar ju sannolikheten för att det inte blir en domstolsprocess, till exempel, säger hon.

Ser du någon intressekonflikt i att det är samma aktör som vill avverka som också ska göra den bedömningen?

– Jag tänker att det är upp till dem. Risken om man inte visar på vad som finns är ju att någon annan gör det, att ärendet hamnar i domstol och att någon annan får avgöra saken. Vi tänker från myndighetens håll att det bör vara enklare och bättre att man är öppen och inte undviker att undersöka vad som finns i ett område.

Hur stor är risken att avverkningar släpps igenom utan att skogsbolagen tagit tillräcklig hänsyn till naturvärdena?

– Det är i nuläget en relativt liten del av ärendena som vi som vi lyfter, och det finns ju alltid en risk då att det är saker som faller igenom. Samtidigt ligger ansvaret för att följa regler och lagar på verksamhetsutövare.

Strävar Skogsstyrelsen efter att lämna färre nollbeslut?

– Ja, vi hade ju önskat att vi kunde ta upp fler ärenden. Vi försöker prioritera de viktigaste ärendena, där det är störst risk för att man inte följer gällande regler, och ta upp dem inom sex veckor. Vi får samtidigt in ett väldigt stort antal avverkningsanmälningar varje år, mellan 60 och 70 000. Vi kommer aldrig ha möjlighet att detaljgranska alla som det ser ut men nuvarande regelverk.

Vad är det som skulle behövas?

– En del är mer resurser, men även ett förebyggande arbete. Även hos verksamhetsutövarna.

I ett aktuellt fall utanför Ramsele har aktivister hittat 200 exemplar av rödlistade arter i avverkningsanmälda områden. Arterna specificeras inte i anmälningarna och Skogsstyrelsen har lämnat ett nollbeslut. Vad tänker du om det?

– Man kan tänka sig att det borde ha undersökts närmare, om det inte fanns redovisat eller invägt i avverkningsanmälningen. Om man avsatt hänsynsytor i en anmälan, utan att för den saken specificera exakt för vilka arter, så skulle det kunna vara tillräckligt. Men det är klart att när vi prövar ett ärende och ska titta på om en art till exempel kan påverkas på ett förbjudet sätt är det en stor fördel om det framgår av anmälan varför hänsynen har planerats på ett visst sätt, och vilka bedömningar den som ska utföra åtgärden har gjort.

Skogsbolaget kan alltså ha fortsatt rätt att avverka, även om det hittats så här mycket arter i skogsområdet?

–  Vi får se vad den fortsatta rättsprocessen leder till. Att en eller flera fridlysta arter hittas betyder inte per automatik att det är helt förbjudet att avverka, utan det beror på vilken typ av skydd arterna har, hur de kommer att påverkas och vilka möjligheter som finns att anpassa den planerade åtgärden. När ett ärende har överklagats är det i första hand upp till domstolen att ta ställning till överklagandet. Det kan hända att domstolen anser att Skogsstyrelsen ska pröva ärendet på nytt. I så fall får vi göra en ny bedömning av om åtgärden kan genomföras som planerat, eller om det till exempel krävs mer hänsyn, eller ett förbud.

Edvin Bergh