Jenny Wrangborg

Morgontoalett i riksdagshuset

Bostadspolitiken väcker mig tidigt. En oro i kroppen sträcker sig från drömmarna in i verkligheten. Det ligger en politisk betingad känsla av obehag över mig när jag slår upp ögonen.

Teknik mäter anställdas leenden

Sommar blir sakta höst, jorden lutar sig bort från solen i vårt lilla hörn av världsrymden. Ett meteorregn slungar sitt rymdstoft in i vår atmosfär medan jag sitter vid datorn och gör research för en dystopisk novell. Samtidigt går solen upp i Japan och järnvägsarbetarna ler mot företagets skärmar som svarar ”Smile like you are happy!”

Den opålitliga arbetaren

Tempot sitter kvar i kroppen när jag stänger av de sista värmemontrarna och går för att stämpla ut. Tyngden av arbetsdagen kommer fortsätta att leta sig in i kroppen längs armar och ben under hela kvällen.

Det är ju vi som har byggt husen

Tunga tåg genom Sverige, alla ansikten vända ut mot mörkret, tillbaka in i reflektionerna av oss själva. På Stockholms Central är trängseln nästan kvävande. Där det förut fanns plats att sitta och vänta på tågen trängs nu butikerna och restaurangerna. Vill man vila benen måste man betala.

Det krävs lagarbete, sa konsulten

Första morgonvagnen tog mig genom Göteborgs regnvåta förorter. Miljonhusen sov, torgen vi passerade var tysta, fönstrena målade i mörker. Medan jag stämplade in i köket och satte dagens första degar på jäsning höll staden fortfarande på att vakna.

Facket måste hänga med

Jag hade just flyttat till Göteborg och pusslade ihop städjobb med timmar i hemtjänsten. Så lärde jag känna min nya stad; kontoren, gymmen, butikerna som innan staden vaknat magiskt skulle fås att skina på nytt.

Hon kunde aldrig nå vår styrka

”Fan vad jag hatar alla jävla överklasskärringar!” Hanna kom inspringande i köket med tårar i ögonen och den där meningen strömmande ur henne.

Tillsammans ser vi hoppet tändas

Himlen skiftar färg. Göteborg ger oss omväxlande sommarhöst. När det regnar över Sannegårdhamnen slår solen igenom borta vid Sjömanskyrkan. Himlen skiftande i blått, vitt, grått.

Länge leve det fackliga löftet

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Det snöar och vi måste skotta fortare

Jag drar på mig skorna och lämnar lägenheten. Florsocker och iskristaller över tysta gångvägar. Går i flytande kväve mot tåget till jobbet.

Ladda mer