Teknik mäter anställdas leenden

Sommar blir sakta höst, jorden lutar sig bort från solen i vårt lilla hörn av världsrymden. Ett meteorregn slungar sitt rymdstoft in i vår atmosfär medan jag sitter vid datorn och gör research för en dystopisk novell. Samtidigt går solen upp i Japan och järnvägsarbetarna ler mot företagets skärmar som svarar ”Smile like you are happy!”

Varje anställds leende mäts med hjälp av en algoritm innan man förhoppningsvis får godkänt och kan börja arbetsdagen. Det låter som science fiction, men ju mer jag läser om den avancerade stämpelklockan, desto mer inser jag att den dystopiska novell jag tänkt skriva är överflödig; framtiden är redan här och i skenet av kämpande generationer före oss blev den inte särskilt ljus.

Företaget som utvecklat ”The Smile Scan” ser många fördelar. I en årsrapport till aktieägarna skriver de att tekniken är ett bra sätt att bedöma om personalens leenden är tillräckligt effektiva 
i mötet med kunderna. Så blir tekniken och maskinerna som skulle kunna förenkla våra liv i stället något som försämrar dem. Så kan arbetsgivarna skylla på ”neutral” teknik när de gör sig av med anställda som inte ler tillräckligt.

Eller så kan man göra som i hemtjänsten i en del svenska kommuner och helt enkelt utrusta de anställda med mobiltelefoner så att varje minut registreras elektroniskt och varje hembesök  stämplas in för sig. En så effektiv övervakning att personalen nu börjat skriva upp när de går på toaletten för att kunna förklara för chefen vart de förlorade sekunderna tagit vägen.

Å andra sidan, oftast är vi så svaga fackligt och så rädda om våra jobb att det inte alls behövs någon teknik för att övervaka oss. Det sköter vi själva. De som inte orkar med tempot eller klarar av stressen vill ingen jobba med och får inte vara kvar mer än några arbetspass. Och några maskiner för att mäta våra leenden behövs ju egentligen inte. Arbetsgivare i servicebranschen har länge gjort sig av med personal som ”inte ler tillräckligt”. För på en arbetsmarknad där makten ligger kvar hos ägarna är kanske inte tekniken nödvändig för att kontrollera oss men desto mer effektiv i att ständigt låta oss veta vår plats. Vilket är längst ner utan något förtroende eller rätt att uttrycka våra riktiga känslor och åsikter.

Solidariteten, som skulle kunna förbättra arbetsmiljön för oss alla, vågar de flesta inte lita på. Varför skulle man? Erfarenheterna av att kamp lönar sig är få, facket ofta någonting abstrakt och långt borta där det fackliga arbetet på arbetsplatsen sköts av en eller två förhandlare medan resten av medlemmarna får hem erbjudanden om billigare målarfärg.

Medan meteorerna landar som damm på Bagarmossens gator tittar jag ut genom fönstret, upp mot ett ljust mörker, och tänker att någonstans där ute, bland miljarder och åter miljarder solsystem, finns förhoppningsvis intelligent liv. Intelligent liv som kommit lite längre än vi och använder tekniken till någonting vettigare än att mäta falska leenden. Till frigörelse i stället för kontroll.

Jenny Wrangborg