Tillsammans ser vi hoppet tändas

Himlen skiftar färg. Göteborg ger oss omväxlande sommarhöst. När det regnar över Sannegårdhamnen slår solen igenom borta vid Sjömanskyrkan. Himlen skiftande i blått, vitt, grått.

Vinden blåser genom folksamlingen som samlats för att vinka av Ship to Gazas tremastade segelskonare Estelle, bär oss genom Göteborgs skärgård, ut mot Gazas blockerade hamn. Jag är med på seglatsen till Oslo och vi har lastrummet lastat sprängfyllt med solidaritet.

Vinden vågorna viljan att bryta blockaden fyller seglen, hoppet om att det går att nå fram bär oss till Gaza. Människorna står som vimplar på kajen och vinkar oss vidare, Älvsborgsbron sträcker sig efter oss, fastlandets fyrar ställer sig på tå och välkomnar oss. Sagoskeppet.

I varje hamn nya bevis på människors solidaritet. Oslo ligger där borta i horisonten efter tre dagar till havs. Och där bortanför Gazas instängda befolkning med tyngden av blockaden hängande över sig. Vattenbristen, soldaternas nyckfullhet, 1,6 miljoner människor instängda på en yta stor som en fjärdedel av Öland.

En natt väcks vi av ett may day. En nödraket har siktats och hela besättningen står på däck och spanar ut över mörkt hav. I horisonten räddningsbåtar, lyxkryssare, lastskepp med käglor av ljus riktade ut i det svarta.  I horisonten land, och där bortanför Gazas instängda människor. Kämpande på sitt håll för att bryta den folkrättsvidriga blockaden. Så är även Ship to Gaza, ett ljus riktat ut i mörkret, letandes efter människan, det mänskliga bakom omvärldens tystnad. Riktar ett ljus över Gazas människor, tänder upp i mörka, tysta rum.
På morgonen sen, efter att sökandet avbrutits och Estelle återtagit sin kurs, kommer Daniel uppkrypandes ut maskinrummet. Sätter sig på lastluckan och tittar ut över hav, himmel. Med blicken riktad utåt berättar hur han reagerat instinktivt med ilska när något kallat Estelles motor Alfons för ”en väldigt liten dieselmotor”.

Med nattens ljuskäglor fortfarande flimrande innanför ögonlocken tänker jag att däri ligger hoppet om att vi denna gång kommer att lyckas häva blockaden.
I människors fysiska känsla för att lasten ska nå fram. Det är Estelles hjärta, solidaritetens halspulsåder. Människa till människa över kalla hav. För vi seglar inte främst över Östersjön, Skagerack eller Medelhavet utan viktigast av allt: genom människors medvetanden.

För på däck står inte bara styrman, kapten eller maskinisterna, inte bara poeterna, skådespelarna eller aktivisterna. Segelskonaren Estelles besättning är inte bara de ombord mellan hamnarna.

När Estelle når Gaza kommer alla som skramlat med insamlingsbössorna, alla som skänkt en krona, alla som vinkat av oss eller kommit med nybakat vid kajerna att stå där på däck och se solen gå upp över Gaza hamn. Tända hoppet som ett ljus efter så mycket mörker.


Jenny Wrangborg