Det är ju vi som har byggt husen

Tunga tåg genom Sverige, alla ansikten vända ut mot mörkret, tillbaka in i reflektionerna av oss själva. På Stockholms Central är trängseln nästan kvävande. Där det förut fanns plats att sitta och vänta på tågen trängs nu butikerna och restaurangerna. Vill man vila benen måste man betala.

Det är det nya Sverige, det nyliberala Europa, där medborgarna blivit kunder i Samhället AB och klassamhället sträcker sina händer mot oss i gångtunnlarna.

Två tunnelbanetåg tar följe över broarna mot de södra förorterna. Jag räknar ännu en vår i huvudstaden som blivit Alliansens experimentstad. Bostadspolitiken tvingar ner min blick i trappuppgången, ger mig en tjugofemprocentig hyreshöjning på Stockholms svarta bostadsmarknad eftersom ”det är så många som behöver någonstans att bo”.

Jag är snart trettio år gammal men har ingen chans att hitta något eget boende. Vad som fattas? Några miljoner, en fast anställning och en politik som faktiskt tror på att göra någonting åt problemen i stället för att skapa fler. För arbetsmarknadspolitiken kommer med lönebeskedet.

Bemanningsföretaget jag jobbar för väljer att följa ett av arbetsmarknadens sämsta kollektivavtal i stället för det som gäller på arbetsplatsen till vilken jag är uthyrd. Här kan man jobba bredvid varandra utan att vara arbetskamrater.

Samhället avvecklas och skyddsnäten byts mot morötter. Överklassen går på rutbidrag medan barnfamiljer flyttar runt på svarta andrahandskontrakt. Det är en nyliberal logik om valfrihet där det görs billigt att vara rik och dyrt att vara fattig. Samhället stänger dörren och hänger upp ”Till Salu”-skyltar i skolfönsterna, på vårdcentralerna, sjukhusen, bostäderna. Det är rea på allmännyttan och det är vi som betalar mellanskillnaden. För där det förut fanns bostadsförmedlingar står nu bostadsbutiker. Våra barn får fler klasskamrater men mindre kunskap, våra gamla fler val men mindre frihet när rummen låses på nätterna för att spara pengar till ägarna.

Inga ritningar läggs ut över borden för att visa hur vårt sätt att leva tillsammans nu ska förändras. Inga krisgrupper kallas in för att fördela välståndet, inga handlingsplaner skrivs för att bygga ett nytt samhälle. Alternativen heter arbetarpartiet och nya arbetarpartiet. Det senare med siktet inställt rakt in i det förflutna, det första helt utan. Visionerna sträcker sig inte längre än till att försvara nästa reform. Man verkar inte ens våga återställa de senaste årens avveckling av det gemensamma.

Jag följer tågen genom tunnlarna, tänker; vi är människor under så mycket tyngd. Men det är vi som har byggt husen, systemet, klyftorna och det är vi som kan bygga någonting bättre, större i stället. För alternativen till högerpolitiken finns. Det är dags att resa byggställningarna, skissa upp visionerna, öppna dörren till samhället och börja bygga ut i stället för att sälja ut.

Jenny Wrangborg