Den opålitliga arbetaren

Tempot sitter kvar i kroppen när jag stänger av de sista värmemontrarna och går för att stämpla ut. Tyngden av arbetsdagen kommer fortsätta att leta sig in i kroppen längs armar och ben under hela kvällen.

Jag ställer mig i kön till stämpelklockan, tänker att det är så idiotiskt att det är vi på golvet som tvingas stämpla ut och in. Vi som inte har någon möjlighet till flextid eller kan jobba hemifrån. Kommer vi inte till jobbet blir arbetet inte gjort och det skulle märkas direkt.

På väg upp till omklädningsrummet står en väktare och vill ha anställningsnummer och namn innan vi får åka upp och byta om. På väg ner stoppar han mig igen. Det är utpasseringskontroll och han kräver att få genomsöka min väska. Han vill att jag ska förklara var jag fått bananen, som jag tagit med mig hemifrån.

Tio år på köksgolv flimrar förbi; anställningsintervjuer där man tvingats skriva på extremt omfattande sekretessavtal, ”mysteryshoppers” utsända för att bedöma våra leenden i kassalinjen, stämpelklockor med fingeravtrycksensor, utpasseringskontroller och kameraövervakning.

En annan sorts trötthet kommer över mig på tåget hem.
Det är tyngden av att leva i ett samhälle där de som pratar om alla människors lika värde aldrig hört stämpelklockornas tickande eller fått sina väskor genomsökta på väg ut från jobbet. För medan den fysiska tröttheten fortsätter att leta sig in i min kropp utefter hållplatserna hemåt, så är det som väger allra tyngst att behandlas som någon som inte förtjänar någon respekt eller förtroende.

Det är att man förväntas visa tacksamhet över ett system som hela tiden trycker ner och förnedrar en. För all övervakning bygger på antagandet att det inte går att lita på personalen. Att vi, till skillnad från dem som fattar besluten om vår övervakning, är oärliga och maskar så fort man släpper blicken från oss.

De högre upp i samhällspyramiden, som fattar besluten om våra arbetsvillkor, slipper stämpelklockorna och kontrollerna. De med friheten att planera sitt eget arbete och rätten att få vinsten från det skulle aldrig acceptera att vi kollade deras bankkonton vid arbetsdagens slut eller anlitade vakter att genomsöka deras skatteparadis.
Jag hoppar av tåget och tänker att där det skulle kunna finnas genuin motivation finns nu i stället kameror och misstro. Där det skulle kunna finnas riktigt medbestämmande och arbetsglädje finns i  stället paragraf trettiotvå.

Vad den här utvecklingen, tillbaka in i det tidiga 1900-talets syn på opålitliga arbetare, egentligen berättar om är styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Och vi har pressats långt tillbaka. Men kanske att vi någonstans där kan hitta tillbaka till kraven som skulle motivera oss att göra vårt absolut bästa, utan övervakning och piskor: kravet på att vi faktiskt ska få vara med och bestämma över arbetet vi utför, och ta del av vinsten från det. Först när vi trivs på våra jobb kommer vi bli motiverade att göra det riktigt bra.

Jenny Wrangborg