Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Morgontoalett i riksdagshuset

13 februari, 2014

Skrivet av Jenny Wrangborg

Bostadspolitiken väcker mig tidigt. En oro i kroppen sträcker sig från drömmarna in i verkligheten. Det ligger en politisk betingad känsla av obehag över mig när jag slår upp ögonen.

Det är samma stad utanför mina fönster som under de senaste fem åren, men andra hus, ett annat kvarter, någon annans namn på dörren. En ny adress i raden av alla adresser jag aldrig lärde mig innan bostadspolitiken kastade ut mig på andrahandsmarknaden igen.

Det har gått ett par månader sedan jag än en gång packade ner mitt liv i kartonger och bad mina vänner om hjälp med att bära dem. Trots månaderna som gått står många av flyttkartongerna  ouppackade i mitt nya tillfälliga hem, tavlor och foton fortfarande lutade mot väggen i ett hörn. En del saker känns inte lönt att packa upp, för jag vet att jag snart måste flytta igen.

Sanningen är att jag inte har nerver för samtidens politiska verklighet, där bostadspolitikens svarta marknad tvingar fram ett avvecklande av ens egen person. I rädsla för att förlora mina svartkontrakt, mina hem, har jag suttit dödstyst när det ringt på dörren, övat bort mitt namn i tysta samtal med mig själv.

Jag har bävat varje gång telefonen ringt, för plötsligt kan man få en tjugofemprocentig hyreshöjning med motiveringen att ”det är så många som behöver någonstans att bo och det vore orimligt om jag inte skulle kunna tjäna pengar på det.” Bostadspolitiken förvandlad till egennytta.

Här står väskorna redo att packas, telefonerna redo att ringa runt till vänner och bekanta och be om en sovplats, flytthjälp. Alla hundratals ”Boende sökes! Allt av intresse!”

Alla år som gått förlorade i osäkerhet och flyttkaos. Här sänker vi våra blickar i trappuppgången medan broschyrerna om ombildningar landar på hallmattan.

De sjunkande förväntningarna kan plötsligt få mig att känna mig oerhört tacksam över att äntligen ha fått tag på ett vitt andrahandskontrakt, även om det knappt gäller för ett år och det där med privatliv får stå tillbaka eftersom det saknas dörrar till alla rum.

Men det som gör mig både sorgsen och hoppfull är att det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Vi förtjänar bättre än såhär. Om alla bostadssökande i Stockholm ställde sig på rad skulle kön nå ända till Gävle. Och det är inte bara i Stockholm som köerna ringlar sig långa; i över hälften av landets kommuner saknas det bostäder som unga vuxna har råd med.

Men lika många som vi är som drabbas av bostadsbristen, minst lika många är vi som skulle kunna göra någonting åt den.

Vi borde kedja fast oss vid allmännyttan, köpa varsitt tält, leksakstipi och hoppborg och slå upp dem på Mynttorget, kräva att få göra vår morgontoalett i riksdagshuset.

Vi borde hänga upp våra tavlor i bostadsministerns arbetsrum och sen se till att politikerna som fattat besluten om bostadspolitiken tvingas agera flytthjälp varje gång någon av alla oss som aldrig haft ett hem att kalla ”hemma” tvingas flytta igen.

Du kanske också vill läsa…

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

Jenny Wrangborg.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Jenny Wrangborg.

Kampen går före hem­försäkringen

Kampen går före hem­försäkringen

Jenny Wrangborg.

”Byta namn på ett jobb räcker inte”

Jenny Wrangborg

Rörelsen väntar på din riktning

Rörelsen väntar på din riktning

Jenny Wrangborg

Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Jag minns blicken av förändring

Sommaren kommer mellan två andetag. Mina gamla arbetsplatser värker i mig. Jag lägger mig raklång på sängen och sträcker ut ryggen. Framför mig när jag sluter ögonen; ett löpande band av latte och smörgåsar där människan alltid var den svagaste länken. Någonting som enkelt kunde bytas ut och ersättas när handlederna svek eller tempot knäckte psyket.

Rätt inställning minskar inte faran

Det var tidig vår, jag jobbade mina första dagar i ett storkök i stadens centrum. Inhyrd och inte riktigt tillhörande.

”Det är inte vårt fel att vi bara får otrygga anställningar”

Vad händer med kärleken när stämpelklockan och bostadsbristen styr livet? Med debuten Kallskänken blev DA-krönikören Jenny Wrangborg en av Sveriges mest lästa poeter. Med nya boken Vad ska vi göra med varandra vill hon ge folk kraft att orka kämpa.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.