Morgontoalett i riksdagshuset

Bostadspolitiken väcker mig tidigt. En oro i kroppen sträcker sig från drömmarna in i verkligheten. Det ligger en politisk betingad känsla av obehag över mig när jag slår upp ögonen.

Det är samma stad utanför mina fönster som under de senaste fem åren, men andra hus, ett annat kvarter, någon annans namn på dörren. En ny adress i raden av alla adresser jag aldrig lärde mig innan bostadspolitiken kastade ut mig på andrahandsmarknaden igen.

Det har gått ett par månader sedan jag än en gång packade ner mitt liv i kartonger och bad mina vänner om hjälp med att bära dem. Trots månaderna som gått står många av flyttkartongerna  ouppackade i mitt nya tillfälliga hem, tavlor och foton fortfarande lutade mot väggen i ett hörn. En del saker känns inte lönt att packa upp, för jag vet att jag snart måste flytta igen.

Sanningen är att jag inte har nerver för samtidens politiska verklighet, där bostadspolitikens svarta marknad tvingar fram ett avvecklande av ens egen person. I rädsla för att förlora mina svartkontrakt, mina hem, har jag suttit dödstyst när det ringt på dörren, övat bort mitt namn i tysta samtal med mig själv.

Jag har bävat varje gång telefonen ringt, för plötsligt kan man få en tjugofemprocentig hyreshöjning med motiveringen att ”det är så många som behöver någonstans att bo och det vore orimligt om jag inte skulle kunna tjäna pengar på det.” Bostadspolitiken förvandlad till egennytta.

Här står väskorna redo att packas, telefonerna redo att ringa runt till vänner och bekanta och be om en sovplats, flytthjälp. Alla hundratals ”Boende sökes! Allt av intresse!”

Alla år som gått förlorade i osäkerhet och flyttkaos. Här sänker vi våra blickar i trappuppgången medan broschyrerna om ombildningar landar på hallmattan.

De sjunkande förväntningarna kan plötsligt få mig att känna mig oerhört tacksam över att äntligen ha fått tag på ett vitt andrahandskontrakt, även om det knappt gäller för ett år och det där med privatliv får stå tillbaka eftersom det saknas dörrar till alla rum.

Men det som gör mig både sorgsen och hoppfull är att det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Vi förtjänar bättre än såhär. Om alla bostadssökande i Stockholm ställde sig på rad skulle kön nå ända till Gävle. Och det är inte bara i Stockholm som köerna ringlar sig långa; i över hälften av landets kommuner saknas det bostäder som unga vuxna har råd med.

Men lika många som vi är som drabbas av bostadsbristen, minst lika många är vi som skulle kunna göra någonting åt den.

Vi borde kedja fast oss vid allmännyttan, köpa varsitt tält, leksakstipi och hoppborg och slå upp dem på Mynttorget, kräva att få göra vår morgontoalett i riksdagshuset.

Vi borde hänga upp våra tavlor i bostadsministerns arbetsrum och sen se till att politikerna som fattat besluten om bostadspolitiken tvingas agera flytthjälp varje gång någon av alla oss som aldrig haft ett hem att kalla ”hemma” tvingas flytta igen.

Jenny Wrangborg