Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Facket måste hänga med

15 januari, 2013

Skrivet av

Jag hade just flyttat till Göteborg och pusslade ihop städjobb med timmar i hemtjänsten. Så lärde jag känna min nya stad; kontoren, gymmen, butikerna som innan staden vaknat magiskt skulle fås att skina på nytt.

De privata hemmen i fina stadsdelar som jag sen aldrig skulle ha en anledning att besöka igen. Andra dagar gav hemtjänsten mig portkoderna till Göteborgs alla miljonprogramsbostäder. Klassklyftorna knivskarpa i kontrasten mellan de olika jobben.

Det var när jag fick ett tredje jobb som cafébiträde som jag bestämde mig för att gå med i facket. Det var tydligt att arbetsgivarna utnyttjade vår utsatthet och rädsla för att få färre timmar. När jag  ringde upp facket och frågade hur man gjorde för att bli aktiv fick jag svaret att jag skulle ”ringa om jag fick problem”. Det kändes minst sagt snopet.

Mina arbetsplatser och osäkra anställningar har avlöst varandra. Fler en än gång har jag från fackligt håll fått höra just det; att jag ska ”ringa om jag får problem”. Förhoppningsvis har jag haft otur i mitt möte med trötta ombudsmän, för vem vill organisera sig när fackligt arbete även från facklig håll framställs som något som sköts av andra?

I en tid då allt fler får osäkra anställningar måste facket (vi!) hitta nya sätt att organisera oss ute på våra arbetsplatser. På mitt första riktiga köksjobb tog vi de första stegen mot en fackklubb genom att träffas hemma hos varandra och ha syjuntor. På jobbet hade vi aldrig gemensamma raster eller tid att prata med varandra. Men snacket om att ingen var intresserad av facket stämde såklart inte, alla ville ha bättre arbetsvillkor och vi hittade långsamt modet att tillsammans protestera.

För det finns ljuspunkter. Underbetalda sjuksköterskor snackade ihop sig redan under utbildningen, kom överens om att inte ta någon tjänst under 24 000 kronor. Trots att de ännu inte hade någon arbetsplats lyckades de organisera sig. Transportarbetareförbundet satsar på att organisera bemanningsanställda och på Lernia i Göteborg har en fackklubb för just inhyrda precis startat.

När arbetsmarknaden förändras måste facket hänga med – inte genom att ge upp den fackliga grundorganiseringen och satsa på försäkringar istället – utan genom att hitta nya sätt att få folk att våga organisera sig.

För fröet till vår styrka kan ligga i en syjunta, ett hastigt rastmöte på lastbryggan, ett nätverk av bemanningsanställda eller sjuksköterskor som startar hemliga facebookgrupper för att kunna hålla koll på allas löneerbjudanden.

Men då hjälper inte synen på facket som någon att ”ringa när man får problem”. Problemen finns där hela tiden och är inte av den art att en ombudsman kan komma dit och trolla bort dom. Vill vi  åstadkomma otroliga saker behöver vi först och främst prata med tjejen/killen/gubben/tanten bredvid oss vid bandet/kassan/disken och så vidare. För det är väl som med all politisk förändring; ju fler vi är som är involverade och aktiva – desto starkare blir vi.

Du kanske också vill läsa…

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

Jenny Wrangborg.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Jenny Wrangborg.

Kampen går före hem­försäkringen

Kampen går före hem­försäkringen

Jenny Wrangborg.

”Byta namn på ett jobb räcker inte”

Jenny Wrangborg

Rörelsen väntar på din riktning

Rörelsen väntar på din riktning

Jenny Wrangborg

Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Jag minns blicken av förändring

Sommaren kommer mellan två andetag. Mina gamla arbetsplatser värker i mig. Jag lägger mig raklång på sängen och sträcker ut ryggen. Framför mig när jag sluter ögonen; ett löpande band av latte och smörgåsar där människan alltid var den svagaste länken. Någonting som enkelt kunde bytas ut och ersättas när handlederna svek eller tempot knäckte psyket.

Rätt inställning minskar inte faran

Det var tidig vår, jag jobbade mina första dagar i ett storkök i stadens centrum. Inhyrd och inte riktigt tillhörande.

”Det är inte vårt fel att vi bara får otrygga anställningar”

Vad händer med kärleken när stämpelklockan och bostadsbristen styr livet? Med debuten Kallskänken blev DA-krönikören Jenny Wrangborg en av Sveriges mest lästa poeter. Med nya boken Vad ska vi göra med varandra vill hon ge folk kraft att orka kämpa.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.