Länge leve det fackliga löftet

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Det låter som poesi, men hur står det egentligen till med det fackliga löftet i dag?

Ett lätt duggregn mot tågfönstret på väg genom bergen. Kvinnan mittemot lägger ner tidningen och lyfter blicken när landskapet öppnar sig i fjordar och sjöar. Vatten. Vatten och skog. Tung, mörk skog. Sagolikt och ödesmättat på samma gång.

På tågstationen i den lilla norska byn står en man i svart kockrock bredvid en suv med hotellets logga. På väggarna i gångtunneln till höger kan man läsa den lilla staden som en bok. Ungdomarnas längtan bort intatuerad i betongen. Under en dryg månad kommer byn att vara mitt hem, hotellköket vara min arbetsplats. Jag kommer att gå mellan gästarbetarhuset och jobbet, mellan stämpelklockan och sängen. En av många svenskar, polacker, letter som ser till att Norge fungerar. Arbetspassen är ofta långa och ibland uppstyckade i delade turer.

Det första jag gör efter att ha fått mitt norska personnummer är att ansöka om medlemskap i Fellesförbundet, i sådana här lägen vill man inte vara ensam.

Under min tid i det norska köket tänker jag på det fackliga löftet, grunden i fackföreningsrörelsen. På vad det betytt och betyder. Jag tänker på det när stressen orsakat flera allvarliga arbetsplatsolyckor och jag tar tåget tillbaka till Sverige igen. För väl tillbaka i Sverige kommer också min lön där hotellet struntat i att betala ut min övertidsersättning.

När jag får tag på den fackliga förtroendemannen blir jag lite chockad. Han undrar om det inte är så att jag själv förhandlat bort min övertidsersättning, det brukar nämligen han göra. Ridån sänker sig över det mest grundläggande i fack-
föreningsrörelsen, att inte vara vår egen fiende och tävla om timmarna genom att gå ner i lön.

Så vad ska vi göra, hur hamnade vi här? Hur återupprättar vi det fackliga löftet?

Det finns nog inga enkla lösningar, mot sånt här hjälper inga reklamkampanjer. Bara tålmodigt fackligt arbete på våra arbetsplatser.

För det är i just det arbetet som vi återuppfinner fackföreningsrörelsen och det fackliga löftet: när vi snackar ihop oss om att inte jobba utan övertidsersättning, om att vi ska hinna ta ut våra raster, få bättre arbetsmiljö. Och vi gör det genom att kämpa tillsammans med dem som har svårast att uppfylla det: säsongsarbetarna, de papperslösa, de osäkert anställda, semestervikarierna, de inhyrda och de timanställda.

Om vi vågar, kommer alla att våga.

Hur det gick med övertidsersättningen? Det tog ett par vändor och sex månader, men efter ett hot om att vända mig till avdelningen i stället så blev mina pengar plötsligt utbetalade. 9 000 kronor, tack för det Fellesförbundet!

Så, darra må arbetsgivarna: Det fackliga löftet är dött, länge leve det fackliga löftet!

Jenny Wrangborg