Industrifacken vill sitta still i båten

Analys LO-samordningen är bruten, men Facken inom industrin står fast – deras märke är normen som alla andra bör följa.

Sedan länge finns en bred samsyn på svensk arbetsmarknad om att det är den internationellt konkurrensutsatta sektorn som ska avgöra hur stora löneökningarna blir. Exportindustrin är viktig för Sverige, och ska den fortsätta att klara konkurrensen från andra länder får löneökningarna inte bli för höga.

Man brukar prata om att industrin går först och sätter märket. I avtalsrörelsen väntar alltså andra fackförbund in att industrins parter ska komma överens, och den löneökning som de kommer fram till blir en norm för resten av arbetsmarknaden. Sedan 1997 har det fungerat just så. Då slöts industriavtalet mellan fack och arbetsgivare inom industrin.

Hittills verkar modellen vara ett vinnande koncept. Åtminstone industrins parter menar att avvägningarna mellan bland annat inflationsmålet och produktivitetsutvecklingen inom industrin har skapat stabilitet, förutsägbarhet och dessutom lett till reallöneutveckling för alla. Varför överge ett vinnande koncept, undrar Facken inom industrin?

Därför kräver de nu 2,8 procent i löneökning nästa år. Detta trots att inflationen ligger långt under Riksbankens mål på två procent. Fackens argument är just långsiktigheten och stabiliteten – att inte vara en vindflöjel som följer tillfälliga förändringar i till exempel räntor och växelkurser. Att agera så skulle snarare förstärka problemet med låg inflation. Lägre löneökningar ger sämre köpkraft och hjälper inte inflationen att ta fart. Samma sak bör också gälla åt andra hållet. Om facken skulle kräva kompensation när inflationen är ovanligt hög skulle det spä på inflationen ytterligare.

Inte oväntat svarar arbetsgivarna att 2,8 procent är alldeles för mycket. Det tillhör spelets regler. Svensk industri har tappat i konkurrenskraft, säger till exempel Industriarbetsgivarna och Teknikföretagen, som vill se en nedtrappning av lönekraven. Där skiljer sig fackens och arbetsgivarnas analys åt. Facken menar att svensk industri sakta har återhämtat sin konkurrenskraft och att den nedväxling i löneökningstakten som gjordes sist (2013) är nog. Förhandlingarna drar i gång på allvar efter nyår. Den sista mars ska nya avtal vara på plats.

I år har det dock uppstått nya problem i maskineriet kring avtalsförhandlingarna. Man skulle också kunna säga att underhållsarbetet som pågått de senaste åren inte har varit tillräckligt. För även ett vinnande koncept har relativa förlorare – i det här fallet de som jobbar i lågt värderade kvinnoyrken. För om industrin ska vara normen för löneökningarna är det svårt för till exempel undersköterskorna att komma i kapp lönemässigt. Låglönesatsningar och kvinnopotter har testats, men det tar lång tid och ger låg utdelning.

Kommunal vill att det ska gå fortare, för till exempel gruppen undersköterskor, att komma upp i lön. De vill ha ett undantag från industrinormen för just den gruppen. Det finns utrymme för sådana så kallade relativlöneförändringar i LO-förbundens gemensamma mål, men det bygger på att alla är överens om hur det ska gå till.

I år blev inte LO-förbunden överens och samordningen inför avtalsrörelsen sprack. I och med det har till exempel Elektrikernas ordförande sagt att industrins normering inte längre gäller. Underförstått – nu kan varje LO-förbund gå in för att få ut så mycket som möjligt för sina egna medlemmar.

Något som IF Metall, GS-facket och de andra förbunden i Facken inom industrin inte alls håller med om. De varnar för konsekvenserna om det blir en situation liknande 80-talet med ”hela havet stormar” Då försökte varje förbund försökte få mer än de andra, vilket bidrog till en skenande inflation som åt upp hela löneökningen.

Återstår att se om industrinormen fortfarande gäller. IF Metall och GS-facket har tidigare sagt att de står bakom Kommunals krav på att undersköterskorna ska kunna få mer än normen. Hur mycket mer och på vilket sätt vill de inte säga något om i dag.

Marie Edholm