Hela havet stormar för industrifacken

DA-ANALYS: Två går före och gör upp. En annan varslar om konflikt. Hela havet stormar just nu för facken inom industrin. Med Teknikföretagen som lekledare.

Det här var helgen som skakade sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen.

Allt handlade om målgång och att hålla ihop laget. Om nu avtalssvenskan ska belastas med ytterligare sportmetaforer.

Hursomhelst sa Sveriges Ingenjörers förhandlingschef på frågan om det inte hade varit bäst att gå i mål samtidigt: Det var synd att LO-facken inte hann i fatt oss.

LO-facken inom industrin – Pappers, GS, Livs och IF Metall – lämnas kvar och får fixa avtalet på egen hand. Som om mittfältet plötsligt lämnade laget i en fotbollsmatch.

Det här var helgen då vi undrade om något tog slut som hade tagit sin början några vintermånader 1988.

För tjugotvå år sedan råkade jag själv sitta hemma och fika i köket hemma hos verkstadsarbetaren Christer Köhl på ABB Generation i Västerås. Han satt i mjukisbyxor och tofflor och funderade på att tapetsera om vardagsrummet.

Han var permitterad från jobbet. Därför att industritjänstemännen i dåvarande Sif befann sig i strejk.

Den gången strejkade Sif för något de saknade, men som Metall redan hade: lokalt inflytande över lönesättningen.

Tjänstemannafacket ville ha slut på godtyckligt satta löner, de ville ha bort fjäsklöner och i stället kunna gå in i verkliga förhandlingar om fördelningen av lokala potter.

Sif-strejken hade stort stöd bland metallarna. Christer sa:

– Strejken har starkt stöd på jobbet, både bland tjänstemännen och ute på verkstan.

– Sif gör rätt i att slåss för att få inflytande över lönerna. Två personer som gör samma jobb bör ju ha i stort sett lika lön.

Christers förbundsordförande i dåvarande Metall, Leif ”Blomman” Blomberg, hade ett avtal klart med arbetsgivarna. Avtalet innehöll både sjuklön och generella påslag och förtjänstutvecklingsgarantier och mycket annat som hörde den tiden till.

Men ”Blomman” skrev inte på.

Inte förrän Sif var klara med sitt avtal.

På Sifs förbundskontor satt dåvarande förhandlingschefen Stig Ahlin och myste.

– Blomman har sagt att vi åker tandemcykel.

Stig Ahlin tillade, och det här var han noga med att framföra:

– Samarbetet mellan Metall och Sif är början till något nytt.

Tandemcyklandet ledde fram till ett fördjupat samarbete. Inför 1993 års avtalsrörelse förenades Metall, Sif och ingenjörerna i Förhandlingsrådet.

Sedan dess har Förhandlingsrådet – där förbundens ordföranden och avtalssekreterare ingår – sett till att förbunden mer eller mindre gått i takt. Som i 2004 års avtalsrörelse då LO-facken inväntade Sif i närmare en vecka.

Industriavtalet överlever säkert den här stormiga helgen. Men hur går det att andas luften inne i Förhandlingsrådets sammanträdesrum?

Den fackliga sammanhållningen fick sig en knäck på lördagsnatten. Precis när den svåraste avtalsrörelsen på mycket länge gick in i ett avgörande skede.

Två har nu gjort upp (bilden) och en tredje – Livs – har varslat om konflikt. Det kan man kalla otakt.

Om nu Livs, frustrerade över att de ännu inte kommit in i några som helst förhandlingar, väljer att lufta konfliktvapnet – varför kan inte också de andra göra det? Även inom GS, Pappers och IF Metall borde väl frustrationen växa efter en sådan här helg.

Och nästa fråga är: vem vill teckna ett avtal först innan någon verkligen på allvar testat sitt konfliktvapen?

Samtidigt träder Handels in på scenen, lagom till påskhandeln.

Just nu ser avtalsrörelsen ut som hela havet stormar. Med Teknikföretagen som lekledare. En lekledare som på lördagsnatten trollade fram ett ess ur rockärmen: ”alternativa löneavtal”. Vilket i detta fall är detsamma som sifferlösa lokala avtal där den enskilde ska göra upp lönen, öga mot öga med chefen. Utan pott, utan individgarantier, utan stupstockar.

Visserligen bara bland ingenjörerna. Men ändå, de sifferlösa avtalen finns i och med lördagsnattens avtal numera också inom industrin.

Om nu ingenjörerna högst upp i företagshierarkin kan tänka sig de sifferlösa lokalavtalen nu, så kommer frågan nästa gång till tjänstemännen som befinner sig lite längre ner i hierarkin.

1988 samordnade metallarbetarna sig med industritjänstemännens strejk för ökat lokalt fackligt inflytande över lönesättningen.

Det känns sannerligen länge sedan. I alla fall i denna stund när ett av tjänstemannafacken lämnat samordningen och öppnat för minskat lokalt fackligt inflytande över lönesättningen.

Harald Gatu