Industrifackens svåra hemläxa

DA-ANALYS: De gick i mål var och en för sig. För industrins fackförbund väntar en besvärlig och konfliktladdad hemläxa. Trovärdigheten i samordningen måste återställas. Men allt kan stjälpas om Teknikföretagen lyckas locka med sifferlösa avtal.

Nu räknas det årstakt på löneökningarna och tiondelar jämförs hit och dit. Pappers får sin första lönerevision i år, en månad före de andra och nästa år några månader före resten av förbunden.

Tidigare har man inom fackföreningsrörelsen aldrig räknat årstakt. I stället har själva nivån varit intressantast: Med hur många procent eller med hur många kronor och ören höjs lönerna? Det har varit det viktiga.

Att lönerevisioner görs någon månad tidigare kan jämföras med ett engångsbelopp. En extra slant. Men nivån höjs inte.

Att räkna löneökningarnas årstakt hör ihop med de låga procenttalen i avtalen. Med låga löneökningar lockas man att laborera med tidpunkten för utläggen för att kunna få ut en liten extra slant.

Detta är bara en liten del av alla de säregenheter som kännetecknar årets avtalsrörelse.

Alla visste utgångsläget.

Krisen och den höga arbetslösheten gav arbetsgivarna trumf på hand. Löneutrymmet i en sargad industri var begränsat och arbetsgivarna skulle säga ”noll, noll, noll och full dispositivitet”.

Alltså: inte ett öre centralt och möjlighet att lokalt frångå kollektivavtalets minimibestämmelser.

Så brukar det låta i kristider.

Inte desto mindre visste Facken inom industrin vilket besvärligt läge man stod inför. Därför gällde det klassiska mottot: sammanhållning, en för alla, alla för en. Det gick som det gick.

Först gjorde industritjänstemännen upp för sig. Nivån var satt.

De fyra LO-facken inom industrin – IF Metall, Livs, GS och Pappers – sa: Men vi håller ihop.

Sedan gjorde IF Metall upp och de tre resterande sa: Vi vill ha en annan lösning på bemanningsfrågan än IF Metall, därför håller vi ihop.

Efter det gjorde Livs och GS upp på samma nivå som IF Metall men med en egen modell i bemanningsfrågan. Återstod Pappers som gick ut i konflikt.

Otakt, var ordet.

Kanske förklaringen finns i bemanningsfrågan. Denna svårlösta maktfråga som hamnade på förhandlingsbordet i den svåraste av alla avtalsrörelser under industriavtalets trettonåriga regim.

För LO-facken var bemanningsfrågan inte bara en allvarlig fråga som måste regleras. Den var dessutom en fråga att mobilisera på. Bemanningsfrågan var lätt att förstå och det fanns ett grundmurat och växande missnöje ute på företagen med att anställda sades upp ena dagen för att se inhyrda ta över samma jobb dagen efter.

Framförallt fanns det en betydande rädsla bland breda medlemsgrupper att detta skulle kunna hända mig. I den fackliga organisationen såg den enskilde det enda verktyget att minska denna risk. ”Är det någon som ska slåss för min trygghet så är det facket.”

Bland tjänstemännen fanns inte denna otrygghet. De var vana vid att konsulter ibland då och då kom in och gjorde jobb åt företagen. Men ingen arbetsgivare sa plötsligt upp anställda på grund av arbetsbrist för att sedan ersätta dem med konsulter.

Visserligen kunde tjänstemännen hålla med LO-facken om farorna med den växande inhyrningen. Men de kunde knappast mobilisera sina medlemmar i en konflikt för en bemanningsfråga som mest angick LO-grupperna.

När medlarna, de opartiska ordförandena, agnade betet en lördagsnatt i slutet av mars så högg tjänstemännen. Sveriges Ingenjörer och Unionen kände marken bränna. Avtalsperioden höll på att löpa ut, Handels skramlade och LO-facken inom industrin sa entydigt att det blir inget avtal om inte bemanningsfrågan är med.

Konflikten närmade sig och där ville inte tjänstemannafacken vara med. Man hade helt enkelt ingen hjärtefråga att konflikta på. Därför blev de först med att teckna ett avtal och de tycktes dessutom roade av att ha normerat nivån.

Det är svårt att gå i takt om man inte är överens om riktningen. Bemanningsfrågan var en ofrånkomlig stridsfråga. Men alla var inte beredda att strida för den. Därför blev samordningen spretigare än vanligt.

Vad innebär detta för framtiden för Facken inom industrin? Ingen vet. Men nog väntar ett omfattande, konfliktladdat och spännande analysarbete framöver.

Framför allt måste industrifacken fundera på hur de nästa gång ska kunna göra sin samordning och sammanhållning betydligt mera trovärdig inför en arbetsgivare som i årets avtalsrörelse framstod som ytterst samordnad och målmedveten.

I år var det alltså tjänstemannafacken Unionen och Sveriges Ingenjörer som satte märket. Nästa gång är industritjänstemännen först ut, eftersom deras avtal löper ut först av alla hösten 2011..

Teknikföretagen lyckades i år få in en historisk inbrytning i industrins lönesättning: sifferlösa avtal. Visserligen bara hos ingenjörerna.

Unionens nya ledning har inte visat någon större distans till ingenjörernas möjlighet att teckna lokala sifferlösa avtal. Tvärtom har Unionen sagt att de noga kommer att följa utvecklingen.

Kanske Teknikföretagen frestas att slänga fram ett lockbete till hösten 2011, till bägge tjänstemannafacken där just sifferlösa avtal ingår?

Det vore dödsstöten inte bara för facken inom industrin. Det vore också nådaskottet mot industriavtalet.

Industriavtalet har av parterna ansetts som det normerande avtalet som ska bestämma löneökningstakten för resten av arbetsmarknaden. Hur normera med sifferlösa avtal?

Sifferlösa avtal skulle inte bara underminera den fackliga sammanhållningen. Även arbetsgivarnas samordning skulle äventyras. Arbetsgivarna inom stål- och gruvindustrin – där företagen ofta kokar av rekordvinster – vill undvika lokal huggsexa och lokala konflikter. Då duger inte någon sifferlöshet. I stället betonar man strikta normer som håller den lokala lönebildningen i schack.

Facken inom industrin har ett drygt år på sig. Till nästa höst måste hemläxan vara gjord. Då börjar allvaret igen. Och då vet vi också hur pass samordnade arbetsgivarna är i sin vilja att försöka vidmakthålla industriavtalet som normerande kraft – eller om Teknikföretagen ges möjlighet att inför sifferlösa avtal på bred front.

Industriavtalet föddes efter en konflikt, dåvarande Metalls övertidsblockad 1995. Med industriavtalets förhandlingsordning skulle risken för konflikter minimeras.

Pappersstrejken var industriavtalets första konflikt och röster kommer med allra största sannolikhet att höjas för skärpta konfliktregler.

Vad som lätt glöms bort är att Sverige är ett av Europas mest konfliktfria länder. Kraven på skärpta konfliktregler bortser från det. Kraven hämtar i stället sin näring ur det störningskänsliga och sårbara ”just in time”-samhället.

En förhandlingsordning utan möjlighet att gå ut i konflikt skulle vara ett udda inslag i en demokrati.

(Texten korrigerad 29 april.)

Harald Gatu