Ön som grundar din lön

Den som inte håller fast vid Märket löper stor risk 
för att stranda. Det gäller både i verkligheten och 
i avtalsrörelsen.

Förr snackades det alltid lönenorm. Förbunden – både inom LO och på tjänstemannasidan – tävlade om att vara först med att sätta ”märket”.

En helst nattmanglad lönenivå som alla andra ska hålla sig under. Bland kvinnopotter, låglönesatsning, kompetensutveckling och andra ord ni säkert känner igen, har just ”märket” seglat upp som en ny favorit på förhandlarnas läppar.

Avtalsrörelsen känns dock långt borta denna strålande morgon.

Vi har just lämnat Eckerös gamla postbrygga med Sefyr. En strävsam, orange, skönhet, som förr lystrade till det kanske mer korrekta men mindre fyndiga, Lotsbåt 705, under sin yrkeskarriär i gotländska Slite.

Nu lotsar skepparen Mats Sjöström henne ut genom de åländska ytterskären, ut på Södra Kvarkens för dagen, svagt böljande, silverglittrande yta.

Vi styr i elva knops fart mot Märket. Detta skär som omedvetet blivit ett eget begrepp i Sverige.

Märket är nu inte bara en fyr. Skäret utgör sedan freden i Fredrikshamn 1809 även gräns mellan Sverige och Finland. 1809 var nämligen året då Sverige förlorade Finland till Ryssland.

Länge var skäret obemannat. 1885 beslöt dock ryssarna att anlägga en fyr på denna vindpinade granitklippa.

Området anses vara Finlands stormigaste med vindar runt 35 sekundmeter. Det fick nybyggarna från 1885 erfara.

Allt byggnadsmaterial som släpades dit under våren, spolades bort i maj. Ändå stod fyren färdig på höstkanten och premiärblinkade åt de förbipasserande den tionde november.

Den vitröda, drygt fjorton meter höga, fyren har därefter väglett sjöfarare i alla år. Siste fyrmästaren lämnade sin post 1976. Sedan dess har Märket stått obemannad.

Fram tills helt nyligen, då Finlands fyrsällskap tog sig an och började restaurera det förfallna tornet.

Numera hyr sällskapet Märket, har öppnat den för allmänheten och bemannar fyren med frivilliga under sommaren.

Mats Sjöström sköter transporterna av och an. Denna morgon har han bland andra med sig fyra äldre damer som under den kommande veckan ska ge liv åt denna finska utpost.

Hedda Westman, tidigare informatör på Silja Line, Elina Ristimäki, golfspelande pensionär, Leena Sahramaa, barnsköterska från Esbo och Paula Hätönen, pensionerad journalist.

Alla fyra kommer från det finska fastlandet och brinner för gamla fyrar. Mats Sjöström berättar att mellan 60–100 fartyg passerar Märket varje dygn.

På den västra sidan – för området mellan fyren och Åland är fyllt av förrädiska grund och grynnor.

– Det finns dryga trettiotalet kända vrak runt Märket, berättar han.

Plus en rysk ubåt, sprängd i tre delar, som drog med sig 70 sjömän i djupet.

Mats Sjöström, som också är chef för Ålands sjöräddningssällskap, gör mer än sextio resor ut till Märket varje år.

Så skymtar Märket. Vid sidan om fyren står en lagerbyggnad från 1889 och en maskinbyggnad från 1954 och så här på håll kunde det lika gärna vara ett kartongbruk på horisontlinjen.

Landningen går galant och på klipporna flockas de sex frivilliga, saltstänkta fyrvaktare som nu ska bli avlösta.

Men först kaffe och en rundtur i fyrtornet, där den siste fyrvaktarens rum högst upp lämnats intakt med nötta trasmattor, tjock-tv och en rostig väckarklocka på sjöradion.

Från tornet ser man den svenska fyren Understen, varifrån det svenska försvaret noga följer den förbipasserande båttrafiken.

Vad som händer på Märket och dess omgivningar följs lika intresserat av den finska gränsbevakningen i Mariehamn och Åbo.

För vi befinner oss på ett skär utan gräns- eller passkontroll. Båtar från andra länder behöver inte anmäla sin ankomst.

Skäret på cirka tre hektar  lär vara världens minsta ö med delat territorium. Många brukar, felaktigt, låta den titeln gå till den fransk/nederländska ön Saint Martin i Karibien.

Gränslinjen sicksackar sig fram över det 150 meter breda skäret, där gul fetknopp, baldersbrå och strandljus rotat sig i skrevorna.

Egentligen ganska ofattbart, med tanke på hur havet kan kasta sig över fyren och hur packisen frestar den skyddande vågbrytarmuren.

Men i dag ligger havet, där Ålands hav möter Södra Kvarken, lika lugnt vid återfärden. Ett segel i sydväst och en containerbåt som strävar norrut.

En vilsen skarv följer oss för en kort stund och det enda som får mig att tänka på avtalsrörelsen i denna pastorala miljö, är några sälar som likt spolformade förhandlare sakta glider ner i havet och tar sig vatten ovan huvudet.

Göran Widerberg