Deras Rasmus försvann i vågorna

ReportageBåten sjönk på några minuter. Fyra skogsarbetare kämpade i det kalla vattnet. 30 meter från land var Rasmus krafter slut. Mälaren tog hans liv. För familjen väntade sorg och flera års kamp för upprättelse efter arbetsplatsolyckan.

Telefonen ringde hemma i villan i Finnerödja strax före klockan nio en fredagmorgon för fem år sedan. Det var Sjöräddningen i Göteborg som undrade om Marianne visste var sonen Rasmus befann sig.

– Jag blev alldeles kall. Jag visste att han var på väg hem från en ö i Mälaren.

Skogsarbetaren Rasmus Malm hade röjt skog på Ridön tillsammans med tre arbetskamrater. 19-årige Rasmus hade fått jobbet på skogsföretaget direkt efter studenten några månader tidigare. Hans jobb var att köra skotaren, terrängfordonet som transporterar virket. Övriga i arbetslaget var två män i Rasmus ålder och en äldre man som var med för att laga mat.

Då röjningen utfördes på en ö hade man praktiskt löst det så att skogsarbetarna sov över på ett vandrarhem under arbetsveckorna.

Det var fredagsmorgon och dags att lämna ön efter arbetsveckan. Sveaskog, som kontrakterat skogarbetarnas arbetsgivare Finnerödja skogstjänst för avverkningen, hade lånat ut en sex meter lång båt med akterhytt för överfarten mellan Ridön och fastlandet.

En av de yngre männen hade motvilligt utsetts till båtförare. Varken han eller någon annan i arbetslaget hade någon sjövana, förutom några privata fisketurer i eka i små insjöar. Introduktionen bestod i att han under en överfart fått beskrivet för sig hur båten fungerade. Enligt Marianne hade Rasmus vägrat när han blev tillfrågad om han kunde ansvara för att köra båten.

Vinden var måttlig när männen gick ner mot båten som låg förtöjd i en vik. Båtfärden var till en början lugn. När de kom runt en udde blev sjön plötsligt grov. Stora vågor sköljde in. Föraren drog ner på farten för att parera vågorna varpå båtens för sänktes och mer vatten kom in.

Nu gick allt fort. Båten tog in så mycket vatten att den började sjunka. Besättningen tog sig ut genom fönster i hytten. Ingen hade på sig flytväst. Det var höst och vattnet iskallt. Gemensamt försökte arbetskamraterna ordna saker att flyta på. Några flytvästar hade räddats med. Den äldre mannen hade svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Några hundra meter bort låg en ö. Det enda alternativet var att simma mot den.

Bland de höga vågorna kom gruppen ifrån varandra. Två av de yngre männen lyckades rädda sig iland på ön, kraftigt nerkylda. Rasmus och den äldre mannen försvann i Mälarens kalla vatten.

Rasmus mamma Marianne hade ingen aning om vad som hänt hennes son när hon tog det där samtalet från Sjöräddningen hemma i Finnerödja. Mitt i kaoset när båten började sjunka hade Rasmus sinnesnärvaro att ringa 112. Samtalet bröts innan operatören fått reda på var han befann sig. Genom att spåra Rasmus telefonnummer fick SOS alarm fram adressen till föräldrahemmet.

– Rasmus räddade livet på de killar som överlevde, hade inte han larmat hade inte räddningsinsatsen kunnat riktas mot ön där de var, säger brodern Anders Malm.

Marianne förklarade för Sjöräddningen var Rasmus och arbetskamraterna hade jobbat och att de skulle åka båt till fastlandet. Sedan följde orolig väntan. Övriga familjen kom hem. Under förmiddagen fick de veta att Rasmus och den äldre mannen inte hade hittats.

– Jag ringde och ringde på Rasmus mobil. Kom inte fram, säger Marianne.

En präst på orten kom hem till familjen. Fredagen övergick i lördag. Fortfarande hoppades Marianne att sonen skulle återfinnas vid liv. På söndagen kom två poliser med dödsbudet. Rasmus hade hittats 30 meter från ön.

– Det låter konstigt, men det var på ett sätt skönt. Att få visshet.

Någon dag senare fick familjen ta farväl av Rasmus på Rättsmedicinalverkets avdelning i Uppsala. Sedan vidtog planering för begravningen. En månad efter olyckan bars Rasmus till sin sista vila av gymnasieklasskompisar. Alla bar keps på sina huvuden. När kistan sänkts ned i graven tog kompisarna av sina kepsar och lät dem följa med i graven.

– Rasmus var en kepskille. Hela inramningen var så fin, säger Marianne.

Samtidigt hade rättsapparaten dragit i gång. Eftersom olyckan inträffade på väg hem från arbetet rubricerades den som en arbetsplatsolycka. Vad familjen inte räknade med var att det skulle dröja fyra år innan fallet kom upp i rätten.

– Inget gjordes rätt från början. Jag blir förbannad. Det är bara slöseri med pengar, säger brodern Anders.

Åklagaren lade först ner förundersökningen. Då vände sig familjen till GS-facket för att få hjälp. På fackets uppdrag granskade LO-TCO Rättsskydd fallet och begärde en överprövning av nedläggningsbeslutet. Utvecklingscentrum vid Åklagarmyndigheten kom fram till att det saknades skäl att lägga ner utredningen, varpå den återupptogs.

Hösten 2012 kom drunkningsolyckan upp i rätten. Åklagaren kritiserade vd:n för Finnerödja skogstjänst för bristande riskbedömning av arbetsförhållandena vid båttransporten och för att ingen med tillräcklig sjövana kört båten. Åklagaren menade att brottet var grovt, något som kan leda till sex års fängelse. Dessutom yrkades på 1,5 miljoner kronor i företagsbot.

Men tingsrätten valde att fria arbetsgivaren. I domen argumenteras för att det inte går att säga att olyckan inte hade inträffat om båten framförts av någon med mer sjövana.

– Jag är övertygad om att det hade gått att bevisa om polis och åklagare hade gjort rätt från början, säger Anders.

– Vi lastar ingen av arbetskamraterna för att Rasmus dog. Vi tycker inte att det var rätt att någon utan sjövana skulle köra båten. Ingen i båten visste vad de skulle göra när sjön blev grov, de hade ingen ärlig chans.

Marianne skakar på huvudet och vänder blicken mot ett förstorat fotografi på Rasmus som sitter hemma på vardagsrumsväggen.

– Jag vilI inte att någon annan ska behöva drabbas av det vi varit med om.

Marianne och Anders upprörs över hanteringen av dem som anhöriga. Särskilt sedan det blev klart att tingsrätten friade arbetsgivaren.

– Vi hade så många frågor. Bland annat om domen skulle överklagas. Vi fick inga svar.

Men åklagaren valde att inte gå vidare till hovrätten. Familjen fick förklarat för sig att ”tingsrättsdomen var pedagogiskt skriven och att det fanns problem med bevisföringen.” Kammaåklagare Aino Alhem:

– Efter att jag läst domen kom jag fram till att jag inte kunde se fram emot någon ändring i hovrätten. Jag visste att de anhöriga skulle bli missnöjda. Därför informerade jag dem om att mitt beslut kunde överprövas, vilket gjordes. Men det blev ingen ändring av mitt beslut.

När det gäller brister i polisutredningen anser Aino Alhem att det hölls noggranna förhör redan från början, som hon kunde använda när förundersökningen återupptogs.

Familjen Malm är besviken.

– Jag har förlorat förtroendet för rättsväsendet. Det här har kostat en massa pengar i onödan. Det är ingen idé att de gör något om de inte gör rätt från början, säger Anders.

Ett år har gått sedan den friande domen meddelades. Rasmus har varit borta i fem år. Livet går vidare. Men inte på samma sätt. Marianne och Rasmus pappa Sven Eriksson har engagerat sig i föreningen ”VSFB – Vi Som Förlorat Barn.” Något som kommit att bli en livlina i vardagen.

– Rasmus kommer aldrig tillbaka. Man får se till att överleva. Livet stannade den dagen och tog sedan en annan väg, säger Marianne.

DA-ledarbloggen: Oacceptabelt att unga dör på jobbet

Marcus Derland