”Bekämpa segregationen, inte flyktingarna”Chefredaktör Helle Klein vill att (S) slutar med den auktoritära retoriken.

”Gör vi ingenting riskerar vi att vakna till ett nytt politiskt system”Programledaren Jan Scherman skriver om det minskade engagemanget i folkrörelserna och hur det hotar vår demokrati.

Beata Milewska kom till karossavdelningen på Saab i Trollhättan för trettio år sedan. Var en av de sista som lämnade fabriken och en av de första som anställdes när elbilstillverkaren Nevs flyttade in. ”Spännande att få vara med om en framtidssatsning”, säger hon. Foto: THEO ELIAS

Drömmen om att komma tillbaka

ReportageSaab gick i konkurs och in flyttade Nevs, elbilstillverkaren som vuxit i det tysta. Fabriken lever igen och gamla Saabare längtar tillbaka. Men det bestäms ytterst av kinesisk miljöpolitik.

Livet efter Saab

Nya företag:

  • Avknoppningar från Saab har gett över 700 jobb. De flesta finns på Nevs. En del i nystartade ingenjörsföretag som T-Engineering, Leannova och Vicura. Volvo AB har medverkat till ett nytt utvecklingsbolag, Nio Tech. Ett annat nytt utvecklingsföretag är Engineering Trollhättan Combitech. Globala drivlineföretaget Eaam har etablerat sig i Trollhättan liksom teknikkonsultföretaget Techroi.

Utbildning:

  • Vuxenutbildningen (Lärcentrum) fick 1 000 nya heltidsplatser och Högskolan Väst fick 600 nya helårsplatser, efter beslut av regeringen. EU:s globaliseringsfond möjliggjorde utbildning för 200 arbetslösa med bibehållen a-kassa.

Andra satsningar:

  • Lättare att pendla till Göteborg, genom insatser av Västra Götalandsregionen som också satsar pengar på Innovatum, textilåtervinning i Vargön med mera. Omställningskontoret fick pengar från Trollhättans stad, Västra Götalandsregionen och EU:s strukturfonder.

Arbetslöshet:

  • 29 procent av IF Metalls medlemmar i Trollhättan är utan arbete.

Här var ju tyst för inte så länge sedan.

Så förbannat tyst och ödsligt och kusligt tomt som det kan bli i en nedlagd, konkursad, av vissa hånad, av andra dyrkad liten bilfabrik som visade sig ha fler liv än katten men som en dag för två år sedan, ändå slutgiltigt, obönhörligt satte punkt.

Över sextio års bilproduktion var över och många av dem som fick beskedet den där dagen före jul hade varit med under nästan halva Saabs livstid i Trollhättan.

Som Beata Milewska.

Hon, karosseriarbetaren, var en av de sista som stämplade ut från Saab efter konkursen. Och en av de första som anställdes när den nya ägaren Nevs – National Electric Vehicle Sweden – flyttade in i lokalerna. Nytt hopp, nytt liv. Ny framtid?

Nyligen tog hon oss med in i det karosseri hon knappt hann lämna. Ett karosseri som i dag knappast är fullt av liv, men där ändå Beata bär på ett hopp hon delar med 190, snart 270, arbetare och ungefär lika många tjänstemän, ingenjörer och konsulter.

Saabs 9-3:or rullar åter av monteringsbanan. Och i sinom tid, elbilen Saab.

Beata tog ett ord i sin mun som man knappt hörde under den gamla Saab-epoken.

– Framtiden, sa Beata och lät blicken vandra över karosseriet.

Hon sa: Nu får vi vara med om något nytt, något spännande.

Vi kunde ana lite av den nymornade optimismen redan innan vi träffade Beata inne på karossen den där morgonen. Det var när vi ställde bilen på det vidsträckta parkeringsområdet utanför fabriken.

Tills helt nyligen låg det sorgligt öde och övergivet. Men nu börjar det, kanske inte fyllas men ändå ge plats åt fler och fler anställdas bilar.

Vi dröjde en stund på parkeringsområdet. Såg hur grästuvor här och där sprängt asfalten och funderade om denna plats verkligen kan vara en mätare på hur ett företag mår.

En välfylld parkering framför Saab gläder Trollhättan. Alla minns ju det motsatta.

Med den ödelagda parkeringen var det som om allt försvann från Stallbacka industriområde. Inte bara hoppet, tryggheten, förmånerna eller den halva inkomst som försvann när en urholkad a-kassa tog över.

Det som verkligen försvann var gemenskapen. Känslan av att höra ihop. Ingå i ett sammanhang. Att kunna säga och tänka ”vi”.

Nu har alltså några hundra fått återvända och någon av dem har till och med överraskats av att få återse sin egen kaffemugg stå kvar precis på samma plats där den lämnades en tröstlös konkursdag för två år sedan.

Andra drömmer att få göra samma upptäckt.

Golvet. Kolla golvet! Titta om alla borrhål är kvar.

Vi satt på ett fik och pratade om nya Nevs och gamla Saab. Pia Pettersson, Pia Jacobsson, Sylvia Persson – tre dörrmontörer med sammanlagt sjuttio anställningsår i bilfabriken.

De undrade nyfiket vad som hänt sedan Nevs tagit över. Är verkligen monteringen nymålad och så fin som det sägs? Alla borrhål?

Borrhålen som symbol för ideliga omorganisationer hit och dit och flytt av stationer upp och ner längs linan beroende på bemanning och takt.

Det var så många turer.

Vi sågs första gången för några år sedan när de tillsammans med alla andra hade kallats till ett möte i fabriken efter några månaders produktionsstopp som skickat hem folk, ”arbetsbefriade med beredskap”. Saab hade inga pengar att betala sina leverantörer och utan komponenter stannade linan. Snart fanns heller inga pengar att betala de anställda.

Den gången hade Pia Jacobsson just fyllt år och hennes pappa hade bakat en tårta som hon hade med sig just den dagen de samlades för att få veta att de ingen lön skulle få.

Det var som sagt många turer.

Vi hördes av då och då under Saabs fortsatta färd mot slutet. Minns den förlösande glädjen när de hört att kinesiska Pang Da ville köpa Saab och driva fabriken vidare. Minns också den förkrossade rösten och klicket från luren som lades på när vi ringde och berättade att GM sagt nej.

Kort därefter gick allt omkull. Overaller samlades in, kaffemuggar övergavs, tysta steg genom grindarna. Sylvia minns att hon passerade en skål med pins som det stod ”I love Saab” på.

– Jag tog en hel näve.

– Och jag har lönespecarna kvar, sa Pia Pettersson.

Hon var inte ensam om det, visade det sig.

Att släppa Saab kan vara svårt även om man innerst inne vet att det inte kan bli som förr. Hur blir det nya?  Behövs vi där?

Alla tre söker jobb på Nevs. 900 vill ha de 90 nya lediga jobb som finns i produktionen.


Hon brukade hänga i 25 glasrutor på Saabs fram- och bakdörrar under fyrtio-minutersintervaller. Nu ser Pia Jacobsson till att skolungdomarna i Uddevalla får mat. Efter konkursen utbildade hon sig till restaurang- och storköksbiträde och får tillfälliga påhugg i skolan.

Pia Pettersson har ännu inget jobb. Efter konkursen utbildade hon sig tillsammans med Pia Jacobsson i restaurang- och storkök. Pia Jacobsson däremot gör inhopp i två skolbespisningar hemma i Uddevalla.

Sylvia (bilden nedan) utbildade sig till undersköterska och vården ringer nu in henne med kort varsel på mornarna. Ena dagen från morgon till lunch i kommunens äldreomsorg och sedan från lunch till klockan 22 på länssjukhuset Näl. Dagen efter upp igen för att börja en heldag klockan sju på Näl. Och nästa dag?

– Jag kastas hit och dit. Visst är det bra att ha jobb, men jag hör liksom inte hemma någonstans. Bara driver från det ena stället till det andra. Man är inte del av någonting längre.

Hon berättade om sin arbetsförmedlare som misstänksamt undrade varför hennes aktivitetsrapport visade att hon bara hade sökt ett enda jobb under den sista månaden.

Hon sa som det var och som rapporten också visade: hon hade jobbat 212 timmar. Det fanns liksom ingen tid över att söka fler jobb, Sylvia hade ju jobbat mer än heltid.

Pia och Pia och Sylvia vill, som sagt, komma tillbaka. Och helst göra det som de gjorde tillsammans i sjutton-arton år, montera dörrar. Pia Jacobsson på vänstra sidan och Pia Pettersson och Sylvia på den högra. Och allt kanske skulle bli som förr när de snackade och skrattade och hade kul på skiftet. Kanske bli tråkade som ”pissekossor” om de uppsökte toaletten alltför ofta. Kanske bli åtsagda av nån förman att inte prata och skratta så mycket utan i stället koncentrera sig mer på den tomma plåtdörren som hissades ner från taket och som skulle monteras på någon minut alltmedan den rörde sig mot det blåa strecket i golvet då centrallåset, handtaget, ledningsnätet och allt annat skulle vara på plats, och om inte allt var på plats och ordentligt monterat skulle linan tvärnita när dörren passerat just den där blå linjen.

Det var så det var och det där kunde de göra i sömnen och de kan fortfarande se varandra med skruvdragarna på var sida om karossen och de skulle vilja göra det igen och alldeles säkert skulle Pia Pettersson se till att komma till morgonskiftet vid femsnåret en hel timme innan alla andra bara för att få tända belysningen, sätta på kaffet och i lugn och ro invänta den andra Pia, Sylvia och alla andra på det B-skift som de verkligen gillade. Och som de sannerligen saknar.

Jag lovade att kolla borrhålen.

Framtiden hade Beata talat om. Framtiden, det blir spännande att få göra något nytt. Men vad vet vi om framtiden?  Inte mycket, mer än vilka krav den ställer på människan.

Om kineserna börjar köra lika mycket bil som oss och låter bilarna dra lika mycket soppa och lämnar ifrån sig lika mycket skit – då  är den här jorden riktigt illa ute.

Kina trevar efter ett annat bilsamhälle.

Jag satte mig på Sanos Grill & Pizzeria intill fabriken och läste igenom ett antal rapporter från konsultfirman McKinsey som analyserat Kinas väg. De svällande storstäderna förorenas. Den importerade oljan är ett bekymmer och Kina vill slippa oljeprisernas upp- och nergång alltefter oron i Mellanöstern.

Kina vill ha elbilar.

Utöver miljön och oljan finns ytterligare ett skäl. Runtom i världen utforskas och testas den nya klimatvänliga bilen som på sikt väntas slå ut förbränningsmotorn. Den som är först får en fördel i konkurrensen.  Om nu Kina storsatsar på elbilar – och dessutom  på världens största och snabbast växande marknad – då kommer världens elbilskompetens att söka sig till Kina. Med den kunskapen på plats räknar Kina med få ett försteg i jakten på den nya, gröna bilen.

Även om det hittills har hackat så siktar myndigheterna att ha en halv miljon elbilar i storstäderna nästa år och fem miljoner år 2020. Nästa år utlovas 400 000 laddningsstolpar i storstäderna. Nevs ägs till en fjärdedel av mångmiljonstaden Qingdao som säger sig satsa på elbilen.

Antonio Sano på pizzerian funderade över det där.

– I Kina går det mesta fort, sa han. Det är helt rätt tänkt. Du vet man måste göra någonting. Det går inte att fortsätta såhär.

Vi kom att tala om Antonios framtid. Den som alltid varit förbunden med bilfabrikens. Fabriken hade en gång fört honom in i det svenska samhället, långt från det Libanon som på den tiden slets sönder av ett inbördeskrig som han med ett nödrop undkom.

Under det första halvåret i Trollhättan vaknade han varje natt, satte sig sjöblöt upp i sängen för att invänta granatattackerna.  Men inga bomber föll.  Här slapp han ljudet av panikslagna som flyr ner för hyreshusets trappor.  Här gavs han en ny chans, en ny framtid som tog sin början på Saabs karosseri och där fanns biljetten till språket, vardagssvenskan och till svenska vänner. Han insåg: Här blev jag människa.

Med sin bror öppnade Antonio sin pizzeria intill fabriken efter de stora uppsägningarna på 90-talet. Gamla kompisarna från karosseriet blev kunder och när fabriken gick tvåskift var det riktigt hyfsade tider för Antonio.

Och efter konkursen? Han gjorde vad han kunde. Brorsan lämnade, bara en kunde leva på pizzorna. Chocksänkte priserna. Jobbade vardag som helg. Trött jämt. Tjänade inga pengar, men familjen överlevde.

– Folk kommer in och handlar och önskar mig trevlig helg och jag skrattar inom mig. Jag säger: ge mig ett jobb, vad som helst. Femton tusen i månaden räcker.

– Livet är fint om du kan leva det, sa han.

Dörren till pizzerian slogs upp och in kom folk från grannfabriken, gamla Volvo Aero, numera GKN. Någon handlade en dosa Kaliber, en annan beställde en pandorapizza med kött, champinjoner, majs, ananas, bacon och kebabsås.

En av kunderna, Tomas Joelsson väntade på sin pizza och vi kom att diskutera Nevs och framtid.  Tomas och Antonio var överens: Hur kan de tro att man ska kunna sälja 9-3:an igen? ”En gammal bil.” Men visst vore det fantastiskt om det gick bra. Antonio sa:

– Jag tror på elbilar, men det kommer att ta tid. De måste visa det först. Innan dess … vad ska vi tro?

Tomas gick och Antonio sa att ”det är tuffare för dem också. Förr kunde de sitta här och äta i lugn och ro. Nu hämtar de pizzan och skyndar sig tillbaka till jobbet.”

Vi gick ut igen och såg den tysta Saabfabriken och funderade på dess roll som inkörsport för många nyanlända. När en stor industri försvinner, förlorar samhället samtidigt en naturlig mötesplats.

Just det där var så tydligt ute på Lear i andra ändan av stan, fabriken som tillverkade säten åt Saab och som hade som mest 900 anställda i produktionen.

Den som steg in på den fabriken strax efter att Saab hade gått omkull möttes av en beklämmande syn. Där stod Hasse, Ismet, Rasim, Dragan, Samir, Dejan och Esad och plockade isär monteringslinan som skulle någon annanstans i världen, oklart vart.

En av dem sa att de kände sig som en familj. Man behöver inte älska varandra för det men det fanns något som band dem samman.

Sedan försvann de var och en åt sitt håll.

Esad Brkic förlorade jobbet som bilsätesmontör på Lear när Saab gick i graven och gick länge arbetslös. Men en dag ringde hans gamla arbetsledare från Lear som nu hade börjat på IAC i Färgelanda. Där har Esad fast jobb nu. ”När jag fick beskedet kändes det i hela kroppen.”


Nyligen sprang vi ihop
med en av dem – Esad Brkic – nere på Espresso House vid Kungsgatan där han blivit så mycket stammis att han inte längre behöver beställa.

Nej, han vet inte vart de andra tog vägen mer än att några av Lear-killarna sitter i samma bil som han själv och åker de tio milen till Färgelanda varje dag.

Esad har lyckats få jobb igen. Ett fast jobb.

En av hans arbetsledare från Lear hade fått jobb på IAC i Färgelanda och rekryterade Esad som montör av kopphållare till Volvo. ”Det var som om någonting rann av min kropp. En fantastisk känsla.”

Nu samåker Esad med andra till tvåskiftsjobbet, ibland i en Saab. Då tänker han: det här sätet jag sitter på har nog jag monterat. Och om han ville skulle han kunna ta loss sätet och titta på undersidan om det är han som har stämplat.

Själva  stämpeln har han kvar. Den ligger hemma i lägenheten. Esad tog den med sig hem efter den sista arbetsdagen på Lear.

Vi lämnade Espresso House och Esad, gick ut på Kungsgatan igen och sneglade bort mot byggnaden där omställningsföretaget Startkraft hade sina lokaler. De är borta nu, de har gjort sitt. I lokalerna myllrade det av folk, 1 326 Saabare fanns inskrivna, och det var alltid någon aktivitet där. Föreläsare, företag på besök, skolor på besök, jobbresor.

Vid onsdagsfikat satt vi en gång med ett gäng som lyssnat på information om någon utbildning uppe i Värmland.

De pratade om att gå vidare, utbilda sig, vara aktiva. De befann sig verkligen i omställning. Ingen av dem kunde drömma om en nyöppnad bilfabrik ute på Stallbacka.

Nu försökte vi ringa upp dem. Knappt någon svarade på dagtid, kanske ett tecken på att de befinner sig på lektion eller ett arbete. Till slut svarade Ivica Juric.

Vi åkte hem till honom och fann honom med en massa böcker och kompendier i företagsekonomi. Som truckförare på Saabs godsmottagning hade han fått mersmak för logistik och lagerplanering och flöden och ingående utgående material och det föll sig naturligt att det var just det han ville förkovra sig i efter åtta månaders fruktlös arbetslöshet då han till slut efter allt jobbsökande insåg  att det här går inte. ”Jag måste göra något.”

Med pengar från Globaliseringsfonden slungades han in i en ny tillvaro med läxor, redovisningar, prov. Aldrig ledig. Plugga jämt. Transportjuridik, engelska, yrkeskommunikation …

– Jag hade glömt hur tufft det var. Man är upptagen precis hela tiden, inte som när man stämplat ut från jobbet och var ledig.

Den som talar med Ivica Juric möter en hängiven, ytterst motiverad och målmedveten arbetslös i omställning. Tillbaka till Saab? Varför inte? Drömmer inte alla om det?

Drömmen om att komma tillbaka. Den finns överallt bland Saabare antingen om de går som extra inkallade i ett skolkök som Pia Jacobsson. Eller om man som Sylvia Persson springer mellan kommunens äldreomsorg och landstingets sjukhus och jobbar tvåhundra timmar på en månad för en skitlön och sedan får bassning av Arbetsförmedlingen att man bara sökt ett jobb den månaden.

Drömmen finns framför allt bland alla dem som inte fått något som helst arbete.

Vi följde med Pia Pettersson till jobbrummet som har öppet två dagar i veckan uppe på Arbetsförmedlingen. Där pratades det om Nevs och om de nittio lediga jobben och det tycktes som om alla som cirkulerade runt i det där Jobbrummet hade sökt. Längs ena väggen fanns några arbetsförmedlare till tjänst och som då och då närmade sig de arbetssökande med några uppmuntrande ord.

Pia letade bland alla uppsatta A4-papper på väggen: elektriker och optiker till Norge, serveringspersonal till Harwing café i London, IT-support i Riga, bergarbetare och maskinförare till de svenska gruvorna, nagelteknolog, projektledare, restaurangbiträde på Koppargrillen, lokalvårdare i Lödöse.

– Kanske det, sa hon halvt för sig själv.

– Jag var ju lokalvårdare på Volvo flygmotor i sju år innan jag kom till Saab.

Asiatisk kock på Ho Lang i Lidköping? Det är ju bara 40 minuter med bil.

Hon träffade några andra Saabare som hon kände igen på ansiktet men kanske inte till namnet. Jo, de hade också sökt. De fanns bland de 900.

Nyanställd på Nevs. Hur låter det i öronen på en före detta Saabarbetare? Vi satt med fem nyanställda och lyssnade till en facklig introduktion som de fick. Det småsnackades och det gick inte att ta miste på deras förväntan. Flera hade sagt upp sig från fasta jobb för att få komma tillbaka.

– Borta bra men hemma bäst.

– Sedan får man ju hoppas att det blir något av med elbilarna.

En annan konstaterade:

– De tycks ju ha pengar i alla fall.

Stefan Arvidsson lämnade ett bra fast jobb för att komma tillbaka till mätav-delningen på bilfabriken. ”JaDet här är en både trygg och spännande miljö på en och samma gång. Folk är generösa mot varandra. Och så blir det spännande med elbilar. Det är ju framtiden”.

Bland de fem satt Stefan Arvidsson som hade sagt upp sig från en fast tjänst på Nolato Cerbo. Visserligen stortrivdes han där och arbetskamraterna undrade om han vågade sig på bilindustrin igen.

– Jag funderade verkligen och pratade om det hemma. Men jag gick på magkänslan.

Saabandan, du vet.

Och, sa han, att ”någonstans i bakhuvudet har det alltid funnits att jag ska tillbaka”.

Tillbaka kan vara världens vackraste ord.

Tillbaka kan innebära att en Stefan Arvidson stiger in på mätavdelningen i det som en gång hette Saab Automobile men som nu heter National Electric Vehicle Sweden och på denna mätavdelning – där precisionen i produktionen mäts – upptäcker han de brickor han lämnat efter sig en vintrig konkursdag det år då mörkret och kylan föll över Trollhättan, en stad som aldrig glömde ordet tillbaka.

Vi lämnade Stefan, passerade Beata i karosseriet och gick till monteringshallen för att titta efter hålen i golvet som Pia, Pia och Sylvia undrat över. Hålen efter alla ideliga omorganisationer på gamla Saab-tiden. Vi såg inga hål. Golvet var nymålat, blankt och slätt.

 


hg@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Nevs rekonstruktion förlängs

Tingsrätten i Vänersborg beslutade i dag att billtillverkaren Nevs ska få fortsätta att försöka få företaget på fötter igen. Sammanlagt är företaget skyldigt 400 miljoner kronor till olika fordringsägare.

155 får gå från Nevs

Sammanlagt är det 155 personer som får lämna Nevs. 131 arbetare och 24 tjänstemän.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL

Besked lämnas till var och en

Tidigt i morse fick de första Nevsanställda besked om de hör till dem som sägs upp. Under dagen kommer var och en att få information. Det har inte ens gått en vecka sedan varslet på 200 personer lades.

Förhandlingar på Nevs klara

Förhandlingarna efter förra veckans varsel vid Nevs är nu klara. Först i morgon får de anställda information om hur många som sägs upp.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/TT

Två av tre arbetare kan få gå på Nevs

Den nya krisen på Nevs i Trollhättan kan göra att 150 arbetare, två tredjedelar av IF Metalls medlemmar, blir av med jobbet. Företaget vill att uppsägningarna ska vara klara redan på måndag.

Bilanalytikern: Brist på pengar, modern teknik och förtroende

En utbredd skepsis bland bilköparna. En bil som upplevs som omodern. Och brist på pengar. Fordonsanalytikern Martin Sköld ser tre orsaker till krisen för Nevs.

Facket: "Inte bra för omstarten"

– Varslet äventyrar omstarten, säger Stefan Larsson, verkstadsklubbens ordförande på Nevs i Trollhättan.

Bilder inifrån Saab-fabriken i Trollhättan, numera Nevs, som nu begärs i konkurs. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/TT

Nevs varslar 200 i Trollhättan

Det krisande bilföretaget Nevs varslar uppemot 200 personer i Trollhättan. Orsaken är att det kommer att dröja längre än planerat att återuppta produktionen som stoppades i maj.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL

Tingsrätten säger ja till Nevs

Igår fick Nevs nej. Men i dag sa tingsrätten i Vänersborg ja till rekonstruktion av företaget.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL

Nevs mister rätten till Saab

Försvarskoncernen Saab har dragit tillbaka biltillverkaren Nevs rätt att använda varumärket Saab i sin försäljning.

Tingsrätten säger nej till Nevs

Det blir ingen rekonstruktion av biltillverkaren Nevs. Tingsrätten i Vänersborg anser att Nevs underlag är alltför vagt.

Inga löner till de anställda, inga pengar till leverantörerna. Till slut blev situationen ohållbar för Nevs som så sent som förra veckan presenterade sin första elbil, tillverkad i Trollhättan. Nu vill ägaren att företaget rekonstrueras i väntan på nya delägare. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT

Så ville Nevs rädda bilfabriken

Friska pengar från nya delägare. Delar av bolaget förs över till ett nybildat dotterbolag. Så ville Nevs betala sina skulder och rädda biltillverkningen i Trollhättan.

Nevs drar i nödbromsen

Biltillverkaren Nevs i Trollhättan ansöker om rekonstruktion. Jag är inte alls förvånad, kommenterar Stefan Larsson, IF Metalls verkstadsklubb.

Lönerna dröjer på Nevs

Lönerna till över 500 anställda vid Nevs i Trollhättan dröjer. Senast den 5 september ska de få sina löner, lovar företaget.

"Loppet är inte kört"

Underleverantörerna tonar ner dramatiken kring att Nevs begärts i konkurs. – Trista rubriker, men det är absolut inte kört, säger Fredrik Sidahl, vd på Fordonkomponentgruppen.

"Det är illavarslande signaler"

Signalerna påminner för mycket om gamla Saabtiden. Det är illavarslande, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall Norra Älvsborg.

Nevs begärs i konkurs

Biltillverkaren Nevs med 600 anställda i Trollhättan begärs i konkurs.

Fördubblad skuld för Nevs

Biltillverkaren Nevs skulder hos kronofogden fortsätter att öka. Bolaget fortsätter att belåna tillgångar och har hittills kunnat betala ut lön till de 600 anställda.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/TT

Behärskad optimism på Nevs

De anställda på Nevs i Trollhättan får gå på semester idag utan att veta om när i höst bilproduktionen kommer igång igen.  Den nya verkstadsklubben har fått besked om att företagets försök till ny finansiering går bra.

Saabs kamp mot klockan

AnalysEn kamp mot klockan – igen. Inga pengar från delägarna i Kina och Saabfabriken i Trollhättan går en ny kvalfylld sommar till mötes. Nu står hoppet till indiska Mahindra eller möjligen andra kinesiska ägare. Men det är bråttom.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Nevs stoppar produktionen

Problemen hopar sig för Nevs, National Electric Vehicle Sweden. Trollhätteföretaget stoppar produktionen under fyra veckor och drar ner på inhyrd personal. Orsaken är likvida problem.

Konkurser vi minns

Det är inte bara anställda och fordringsägare som drabbas hårt av konkurser. Ibland kan ett företag dra med sig en hel bransch i fallet. Läs om konkurser vi minns.

Flygvapenmuseums bevarade B3 år 1976.

Från bombplan till kinesisk elbil

1937 bildades  Svenska Aeroplan Aktiebolaget i Trollhättan för tillverkning av flygplan. Men efter krigsslutet behöver Saab nya uppdrag. Saabo, Sonett och turbomotor – följ med på resan här.

Lättare, smartare, renare – hård konkurrens om framtidens bil

ANALYS I Detroit samlas världens bilindustri just nu till den årliga mässan. En bilindustri som andas något lättare än under de senaste åren. De amerikanska bilmärkena är tillbaka, Volvo är åter ovanför vattenytan – och i en annan del av världen har Saab-fabriken fått nytt liv.

Saab tillbaka – men Kina är nyckeln

DA-AnalysIdag rullar åter en Saab 9-3 av monteringsbanan i Trollhättan. Nu är det varken Wallenberg, GM eller Muller som sitter vid ratten. Fabrikens framtida öde bestäms av hur den kinesiska miljöpolitiken lyckas. Myndigheterna har satt upp höga mål.

Nya Saab-planer möts av skepsis

Saabs nya ägare Nevs vill återuppta produktionen av gamla 9-3:an i höst och om två år tillverka 120 000 bilar i Trollhättan. Men bilanalytikern Martin Sköld, Handelshögskolan i Stockholm, är skeptisk.

Kinesisk stad ny delägare i Nevs

Den kinesiska staden Qingdao investerar två miljarder kronor och förvärvar 22 procent av aktierna i Nevs – företaget som köpte Saabs konkursbo. Huvudkontor, utveckling och produktion blir kvar i Trollhättan.

Saabägare startar batterifabrik

Den nya Saabelbilen kommer att utrustas med batterier från en av världens modernaste batterifabriker som byggts upp i Kina. Våren 2014 väntas den första elsaaben finnas på marknaden.

Saab får heta Saab

Nu är Nevs köp av Saab Automobile helt i hamn och det är helt klart att det blir elbilsproduktion i Trollhättan framöver. Ett beslut som applåderas från alla håll.

Saabs nya ägare i tvist om märket

Saabs nya ägare får inte använda Gripen-symbolen. Det är även oklart om de ens får använda namnet Saab. "Det kommer såklart kännas märkligt om bilarna inte heter Saab", säger Håkan Skött, IF Metall-klubbens ordförande.

Hämta mer