Vad ska vi leva av?

REPORTAGEVi åkte ut i ett land som tidigare var ett industriland men som i dag anses vara någonting annat. Vi reste mellan Enköping och Säffle, via Skinnskatteberg och Töcksfors. Ett land av shopping, osäkra jobb och den ständiga frågan: Vad ska vi jobba med i framtiden?

Det såg riktigt, riktigt vidrigt ut.
Eller snarare sorgligt.

Som om en bomb hade slagit ner och slitit upp en krater av förödelse och förstörelse av det som en gång var stolta, bullrande, mullrande Bahco verktyg i Enköping varifrån miljontals och åter miljontals skiftnycklar och tänger skeppades ut över världen i över hundra år.

Ända tills ägaren Sandvik skärpte vinstkraven och inte tyckte att verktygen gav tillräckligt överskott.

För att sedan överges och läggas ner av den nya ägaren, amerikanska Snap On som flyttade all tillverkning till Spanien och Argentina.

I dag kan man stå och titta på hur grävskopor tar djupa tag i rasmassorna som hjullastare sedan skyfflar bort bit för bit. Armeringsjärn spretar bland högar av tillknycklad plåt.

För inte så länge sedan kunde man stiga in här, in i en slamrande byggnad och just där gå fram till Väisänen som ingen sa sig veta förnamnet på. Och ingen kunde som han ta handtaget om skiftnyckeln, fästa löparen, knacka nyckeln mot städet för att kolla om löparen gick jämnt, slipa av toppen, fästa fjädern mot ställskruven och sedan i med ställskruven och stiftet för att till slut fästa stiftet med skruvdragaren – ingen, absolut ingen kunde göra detta snabbare och noggrannare än den tystlåtne, mäktige Väisänen.

En normalgod montör klarade en sådär femtio skiftnycklar i timmen. Väisänen gjorde trehundra.

En man kom gående nerför Tallbacksvägen och dröjde.

– Visst är det sorgligt.

Han sa att han länge hade jobbat på Bahcos inköpsavdelning och kunde berätta hur stolta de var över skiftnycklarna och tängerna, tängerna vars skärpa testades att kapa det tunnaste silkespapper. För att säkra kvalitén.

Vad ska vi leva av när vi inte längre får göra det vi kan? undrade han.

Vi tittade bort mot där smedjan och härdhallen stått.

– Mycket skit i den där marken, sa han. Oljor, lösningsmedel, krom. Förstår inte hur de ska kunna sanera och bygga bostäder där.

Vi sa att det behövs nog bostäder i den här stan om den ska växa som förväntat. Folk flyttar hit, fler barn föds, gamlingarna lever längre. Tusentals nya bostäder ska byggas.

– Du har väl sett alla stora logistikcenter? Scanias nya verkstad? Och signalistregementet som tar jobben från alla andra förband nu när vi ska satsa på signalspaning.

Men han sörjde Bahco. ”Vi var ju så bra”.

Bostäder? Jättebra. Tänk alla ungdomar som behöver någonstans att bo, sa Bim Lindqvist.

Hennes yngste son, 29 år, bor fortfarande hemma. Vi satt i hennes kök och vi satt där senast för fyra år sedan. Då som nu begrundade vi hennes söndertrasade, belastningsskadade kropp och vad den mäktade med. Då som nu funderade vi över arbetslinjen – detta politiska mantra att alla som kan ska jobba – och vad den hade att erbjuda Bim.

Då drömde hon mest av allt om att få jobba två timmar om dagen. Som rastvakt på skolan. Eller att få gå ut en stund med gamlingar.

”Kan inte politikerna ordna sådana jobb”, undrade hon den gången. Vi tog med oss frågan till arbetslinjens främsta uttolkare, arbetsmarknadsministern.

Politiker skapar inga jobb, fick vi veta.

Inga riskkapitalister lär nog heller investera i Bim som rastvakt eller sällskapsdam.

På skolgården intill Bims bostadsområde syns knappt några vuxna på rasten. På äldreboendet sitter gamlingarna inne.

Bim sörjer inte Bahco mer än den gemensakap som fanns där. Alla hade sin plats, fyllde en funktion. Oavsett om man teg sig igenom skiften eller var sällskaplig av sig. Alla fick chansen att känna sig behövda och nyttiga.

– Men jobbet i sig … jag är glad att det är borta. Om jag ska vara ärlig.

Lyften av de 25–30 kilo tunga matriserna som krånglades in i maskin och skruvades fast och byttes allteftersom linorna skiftades, de lyften kräver i dag att hon tar två Citadon innan hon lägger sig för natten som i bästa fall ger tre till fyra timmars sömn. Sedan stiger hon upp, slår på datorn, får timmarna att gå innan det blir morgon och dags för en Citadon och en Alvedon, två gånger om dagen.

Matrisbytet görs i dag av en spansk arbetare, något billigare.

Hon har hört hur förgiftad marken är runt smedjan och härdverkstan.

– Då tänker jag: hur mår alla som har jobbat där?

Det gamla industrisamhället hade sitt pris. Vi visste vad vi levde av – och vad vi riskerade att dö av.

Den uppländska slätten gick över i den västmanländska och i grådiset tyckte vi oss skymta framtiden.

Till höger om motorvägen åkte vi förbi Skandinaviens största solcellspark som skulle invigas av miljöministern just denna dag. Men vi såg ingen på plats och vi åkte förbi medan vi tänkte på den gröna elen, om solen som energikälla, om en industri som tillverkar framtidens energisystem.

Kanske är vi på väg dit.

Vi var i alla fall på väg genom Bergslagen, denna strukturomvandlade del av landet vars malm och skog en gång lagt basen för industri-Sverige.

I dag lever vi med bilden av ett Bergslagen plågat av avfolkning, arbetslöshet, nedläggningar och med slumrande gruvor som kanske, kanske öppnas om Kina behöver malmen och kan betala tillräckligt bra för den.

En stund senare stod jag på Skinnskatteberg, i form av en jättelik matta. Mattans mönster var satelitbilden över denna ort i hjärtat av Bergslagen, omgiven av storskogen, långt bortom de stora vägarna och fjärran storhetstiden med stångjärnsbruk, sågverk, kvarnar och tegelbruk.

Min fot råkade stå på Setrasågen och dess nya justerverk. Egentligen befann jag mig inne på en fläktfabrik, Systemair.

Ett sexton år gammalt lokaltidningsklipp hade lett oss dit. Klippet berättade att företaget ”har nyanställt varje år sedan 1974 och även nu behövs mer personal”.

Det var då det. Innan Asienkriser, spruckna telekombubblor och en förödande finanskris. Vi ville veta: hur gick det?

Då för sexton år sedan var de 200 anställda. I dag: 460.

–  Och vi är ändå bara i början av vår resa, sa Benny Blomqvist som själv började här som 16-åring när verkstan bara räknade ett tjugotal anställda någon gång på åttiotalet. 
I dag: Sjutton fabriker runt om i världen. Den största av dem alla, liksom huvudkontoret, ligger i Skinnskatteberg.

Benny hade tillsammans med Tony Wretman just visat oss det smått psykedeliska ”testrummet för distribution av tilluftsdon”. Nedsläckt, neonljus, fuktig luft som dansade ner från taket gav känslan av åttiotalsdisco och de förklarade de vetenskapliga grunderna för friskluft och hur kraven på bra ventilation kommer att skärpas med bättre husisolering och effektivare energihushållning.

Jag gick ut från testrummet, ställde mig på satellitbildsmattan igen, tog en kopp kaffe och funderade på detta växande företag: fyrtio år ungt, långsiktiga ägare med rimliga krav på vinst, ägaren boende ett stenkast från fabriken, en framtidsprodukt, hittills inga varsel, avancerat utvecklingsarbete nära produktionen, egna verktygsmakare, nyanställningar, möjligheter att ta sig an utmanande arbetsuppgifter. Det var så Benny och Tony talade om företaget.

Så här vill många ha det, sa vi.

Med arabisk pop i hörlurarna och en rejäl snus under läppen monterar Rami Matti dimmergavlar på Systemair. Han flydde från krigets Irak till Sverige för sex år sedan.

Stunden efter stod vi i verkstan, hos Rami Matti vid sin maskin, med hörlurar fyllda av arabisk pop. 22-årige Rami, som kom från Kirkuk i det sönderfallande Irak för sex år sedan. På näst intill perfekt svenska och med en rejäl prilla under läppen berättade han hur han fick jobbet på Systemair. Inslussad genom ”navigatorprojektet”, ett sätt för företaget att locka arbetssugna ungdomar som inte fixat betygen till gymnasiet.

Sånt som på bekymrad utredarsvenska kallas ”kompetensförsörjning”.

Vi lämnade Systemair och insåg att ren luft är inte bara gott att leva av. Ren luft är måhända också något att leva på, en framtidsbransch.

Innan vi startade bilen letade jag fram mejlet från kommunens näringslivssekreterare som uppgav att Skinnskatteberg har en arbetslöshet på under två procent. Sverige har över åtta.

Vi hade lärt oss något nytt om det Bergslagen som nu låg i kvällsmörker.

Färden mot Värmland gick genom ändlösa skogar i dis.

Passerade Hällefors.Tittade ner mot järnverket, mot Ovakos ämnesbehandling och valsverk. Minns stålverket som dånade och gnistrade ända in på nittiotalet. Minns också tidningsrubrikerna från häromåret, om den största nysatsningen sedan 1980-talet som gett verket en ny 50-tons klenstångssvarv.

Industrin, där den finns, är fortfarande tung i Bergslagen.

Den kanske inte ger så många nya arbeten. Men nyinvesteringar tryggar i alla fall en del jobb och skapar nya runt omkring. Aldrig förr har så många levt på att utföra tjänster åt den industri som själv sysselsätter allt färre direkt vid maskinerna. Och aldrig förr har industrin skapat så stora ekonomiska värden och har betytt så mycket för exporten.

Samtidigt som alltså jobben i industrin blir färre.

Det var enklare förr. Förr, på den tiden då industriorter inte behövde profilera sig som ”köpstäder”. De levde rätt gott ändå på inkomsterna som ortens fabriker tillförde.

I gryningen dagen därpå satte vi av mot en av dessa industriorter som tappat massor av jobb till låglöneländer och som därefter profilerat sig på just shopping. Töcksfors, intill norska gränsen. I gränstrakterna mot Norge hörs sällan någon undra vad vi ska leva av.

För några år sedan hamnade vi i Charlottenberg, några mil norr om Töcksfors och det var uppenbart hur den starka norska kronan tagit tag om bygden.

Ett business- och konferenshotell med tvåhundra rum intill ett nybyggt köpcentrum som varje lördag pumpade ut fem ton köttfärs i norska kundvagnar. Och vägen mot gränsen kantades av lador med skylten ”3 st sex-dvd för 49 kr”.

Köttfärs och porr. Visst kan man leva på det. Så länge oljan bär upp norska kronan.

”Porr och tobak, det är vad norrmännen handlar” berättar Burt Jansson, vars affär i Holmedals kvarn strax innan Töcksfors, hade ett synnerligen brett sortiment.

Strax innan Töcksfors, vid Holmedals kvarn, hördes funderingar över växelkursen.

Vi steg in i ett hus vars yttervägg annonserade ”Tobak & Sexy shop” och vi slogs av bredden i sortimentet. En sväng på övre våningen skulle genera de flesta med fyra tusen titlar typ Fäbodjäntan och Kärleksön tätt packade i hylla efter hylla och i ena hörnet några könsdelar i plast.

Nedre våningen var lite mer familjevänlig med diskmedel, godis och en sådan där bensinmacksgrill där tre blanka korvar snurrade i oändlighet. Vi var inte hungriga.

I butiken var det bara vi och innehavaren själv, Burt Jansson. Affärerna gick knackigt, sa han. ”Norska och svenska kronan ligger ju nästan lika.” Burt hade full koll på växelkursen, den han levde av.

Fast, det är klart. Porren är inte lika priskänslig som andra varor.

– Det som i Norge klassas som hårdporr är vanlig normal mjukporr hos oss, sa Burt.

Vi behövde inte veta mer.

– Porr och tobak, det är var norrmännen handlar, sa han igen.

–  Om de inte kommer in i före Mors dag förstås. Då brukar de köpa nånting därifrån också, sa han och nickade åt porslinskatterna till.

En halvtimme senare drev vi runt i Töcksfors shoppingcentrum, mellan Maxi Mat och Euro Cash, och slogs av det låga kilopriset på den importerade nötfärsen, 29:90 kronor. Men vi fick snabbt nog av kundvagnar och rimmat fläsklägg för knappt trettio spänn kilot och ville bara ut, ut och upp mot industriområdet där gamla TVAB en gång låg.

TVAB, Töcksfors verkstadsaktiebolag, skådeplatsen för 1980-talets kamp mot förslitningsskador.

Här fanns unga som inte förmådde hålla sitt nyfödda barn. Som inte kunde skala en potatis, putsa ett fönster, som inte kunde sova på mage eller ligga på rygg och läsa. För somliga av dem tog arbetslivet slut vid 24 års ålder.

TVAB käkade sina arbetare.

Så fort muren i öst hade rasat började ägarna flytta över bit för bit av kablagemonteringen till skattefria polska industrizoner. Varsel följde på varsel.

Byggnaden ligger kvar, kanske mera gulblek än senast, för femton år sedan.

Den gången hade företaget varslat en stor del av de anställda och samtidigt slopat månadslönen och låtit de uppsagda jobba på rakt ackord under den tid de hade kvar.

Ann-Britt Andersson (bild t.v) är tillbaka i industrin, i en nystartad fabrik som norska investerare byggt i Töcksfors, som gått från att vara en industriort, till att nu locka med shopping. Men norska investerare startar också fabriker här. Anneli Nikolausson är verkstadsarbetaren som blev apoteksassistent i Töcksfors köpcentrum.

Då, för femton år sedan, befann jag mig på verkstadsgolvet med Ann-Britt Andersson. Hon förlorade 20 kronor i timmen med de nya ackorden som förutsatte att hon gjorde jobbet tio procent snabbare än tidigare.

Hon var i färd att löda tre kablar på ett kretskort där två termostater också skulle fästas och sedan sättas ihop med en kylplåt där sex förtennade trådar löddes fast i motstånd och sedan snabbt på med två krymphylsor som värmdes med varmluftpistol. Allt det där, som skulle bli en kylplåt till Saab, fick ta max tre minuter och femtiosju sekunder.

Plötsligt ryckte någon blocket ur min hand, tog tag i mig och: ”nu-ska-vi-fan-i-mig-in-till-direktören-och-polisanmäla-dig-din-jävel-och-om-det-vore-någon-kuk-i-dina-brallor-så-skulle-du-omedelbart-be-om-ursäkt-för-det-här-och-flina-för-fan-inte-för-om-din-jävla-tuppkam-fortsätter-att-växa-så-ska-jag-med-en-gång-se-till-att-du-handgripligen-åker-ut-med-arslet-före-och-att-du-aldrig-mer-sätter-din-fot-här!”

Den hetlevrade produktionschefen, egentligen en inhyrd konsult, släpade in mig till en milt leende vd och allt ordnade upp sig. Cheferna är sedan länge borta. Men många av arbetarna finns kvar runt Töcksfors.

Byggnaden låg tom och tyst.

Ovanför TVAB såg vi nu en stor grå byggnad breda ut sig. Med ena hörnet öppet i glas som ger verkstan ett behagligt ljus. I den gick vi in och där inne återsåg vi Ann-Britt.

Nu kunde vi stå och prata i lugn och ro.

Här fanns hon. Hon vars jobb försvann till Polen, men som fick ett nytt från Norge.

Norge shoppar, Norge investerar, Norge ger jobb, Norge bygger nya fabriker i Sverige. Flexit, där Ann-Britt jobbar, är helt ny. Norge tog över ”pösen”, tillverkaren av plastpåsar som fått nytt liv med norska ägare under namnet Norbag och högst uppe i sluttningen ligger ännu en ny fabrik, Askim stenindustri som gör bordsskivor i sten.

– Ja, det är fantastiskt egentligen, sa Ann-Britt. Nya fabriker!

Vem kunde tro det? När TVAB flyttade ut hade hon all anledning att fundera på vad hon skulle leva av i framtiden. För hennes egen del blev det först ett spa på norska sidan, kom tillbaka, gick arbetslös ett drygt år, timanställd lantbrevbärare och sedan via ett bemanningsföretag till Flexit. Hon sa sig vara nöjd med att montera fläktaggregat till kök.

Vi befann oss hos en konkurrent till Systemair i Skinnskatteberg. Ren luft är tydligen något att leva på. Hon saknade inte kablagen.

– Alla som har varit på TVAB har värk, sa Ann-Britt.

Nu är det polska arbetare i någon skattefri industrizon som samlar på sig liknande smärtor.

Jobb flyttar. Belastningsskador både flyttar och blir kvar.

Efter en stund återvände vi till shoppingcentrat och slank in på apoteket.

Bakom disken fanns en bekant från förr, Anneli Nikolausson, en av arbetarna på gamla TVAB. Nu, efter åtta år på apoteket, utbildas hon till apoteksassistent.

Vi gick till ett av fiken. Förra gången vi sågs, för femton år sedan, var hon riktigt bekymrad över framtiden.

Hon högg på de småjobb som dök upp. Ibland kunde hon ha flera påhugg samtidigt och göra fyra olika jobb varje dag. Städning på olika platser i kombination med att sitta i någon kassa. I dag är hon mindre orolig.

– Jag måste ju tro på det här, sa hon. Jag vill ju tro att norrmännen vill komma hit i fortsättningen också.

Men, sa hon dröjande, ”jag vet ju att jobben inte räcker till alla ungdomar”. Hon tänkte på sin dotter Jennifer, 20 år. Korta jobb här och där.

– Du vet förr, när TVAB gick som bäst, sas det att personalavdelningen stod ute på E18 och kastade in folk i fabriken. Alla fick jobb. Och alla hade en plats, en funktion att fylla. Vi hade till exempel en som var blind och som skötte sin maskin perfekt. Vem anställer en blind i dag?

Vi tänkte på vad Bim i Enköping hade sagt om industrin som öppen för alla.

Vi tittade ut över buktikshavet. Alla dessa shoppinglador runt om i landet: Hur många har fast anställning? Hur många går på kollektivavtal som reglerar löner, arbetstider, försäkringar? Förhandlar någon åt dem?

– Det där är ju verkligen en skillnad. På TVAB var vi en gemensam kraft. Om vi var arga tillsammans så hände det något. Men här?

Leva? Javisst. Men förändra, förbättra? Betydligt svårare i shoppinglandet än i fabriken.

Anneli undrade vart vi skulle efter Töcksfors. Vi sa: till Robin på Marinan i Åmål. Men först till Säffle. Vi måste se hur det gick efter Volvos nedläggning av bussfabriken.

Niklas Blom är en av 20-talet metallare som är kvar på Volvo Bussar i Säffle. Har jobbet kvar så länge det finns bussar kvar att rekonda. Och sedan?

Morgonen efter befann vi oss inne i chassisvetsen på Volvos Säfflefabrik. Den låg öde men var nymålad och uppfräschad.

Fabriken var inte helt död. Mellan fabriksbyggnaderna rullade några gamla bussar från Storstockholms lokaltrafik. Ett tjugotal anställda var kvar för att jobba i rekonden där gamla bussar blir som nya. De har jobb så länge det finns bussar att renovera.

Niklas Blom guidade oss i de tomma lokalerna. Vi gick genom en dörr där en halvt bortriven klisterlapp om övertidsblockad envisades med att sitta kvar.

Niklas visade sitt bankkort. Hade låtit trycka en bild av sin Camaro på kortet. Han berättade om det stora garaget han håller på att bygga till grabbarnas bilar och båt. Han tycktes ha massor av projekt på gång.

Han berättade hur knäckt han blev av nedläggningsbeskedet. Han var inte på plats i Säffle den dagen utan befann sig på jobb i Stockholm. På kvällen satt han själv på hotellrummet och hällde upp en rejäl Smirnoff med chili mandarin-cider. Morgonen efter var han 21 000 kronor fattigare. Som tröst hade han bokat en resa till Björnriket med familjen.

Jag är sån, sa han. ”Jag bara slår till. Köpte en handelsträdgård i Åmål åt frugan. Osett. En komma en mille. Rakt av bara. Vi har haft den i sex år nu och jag måste erkänna att det är ett jävla slit. Inte minst för henne. Vi åker ner till Göteborg ett par dagar i veckan för att hämta nya blommor och då stiger vi upp kvart över två på natten. Då hinner vi hem för att hon ska kunna komma i tid för att öppna och jag ska hit. Blir just inga pengar över och vi har funderat på att sälja. Bara slit. Vi har lagt ut den på Blocket … men då är det som om man plötsligt börjar tveka. Den kanske kan vara bra att ha, utifall.”

Du menar när den sista bussen är rekondad och du inget jobb har?

– Ja. Nånting ditåt kanske. När vi förlorar jobbet här så är ju vi sist ut i kön.

Vi visste att av de 210 IF Metallarna som förlorade sina arbeten har 120 fått nya jobb.
Vi åkte till en av dem, Robin Zachrisson.
Han brukar ha åsikter om vad vi ska leva av.

Nere vid Vänern låg vinden på mot land. Vi steg in i Marinan bland alla båtar och fann Robin vid en stor långgafflad Kalmartruck och han gick genast i gång och talade om trucken, nästan kärleksfullt och med respekt: ”Det här är en riktig industriklassiker, en solid pjäs på tolv ton, fungerar jämt och kan lyfta uppåt en femton ton, en massiv sak …”

Robin Zachrisson fick nytt jobb innan bussfabriken i Säffle lagt ner. Volvo var för byråkratiskt, säger han. Vårt kunnande togs inte tillvara.

Robin visste rätt snart vad han skulle leva av efter Volvo. Av en tillfällighet hade han gått in på Marinan i Åmål. Behövde knappt öppna mun förrän han fick jobb. Underhåll. Verkstadsarbete. Problemlösning.

Senare lunchade vi på La Diosa och vi åt Elvispizza med bearnaise, pepperoni, oxfilé och mozzarella och vi visade bilder på mobilen inifrån bussmonteringen. Knappt han kände igen sig i de urblåsta lokalerna.

Under Säfflefabrikens dödskamp sprang vi på varandra då och då och han var precis som alla andra förbannad på nedläggningen. Mitt i all bitterhet fanns också en stolthet och en slags grundmurad optimism som bottnade i hungrig nyfikenhet och kunnande.

Han berättade om motorerna han byggde, till båten, till sin Cheva K5 Blazer, till sin Chevelle och det var topplock hit och förgasare dit och den ena 383-smallblocksmotorn efter den andra och man förstod rätt snart att det kunde spruta idéer kring den här killen. Idéer och färdigheter som Volvo inte riktigt förmådde – eller ville – ta vara på. ”Då stökar man bara till någons skrivbord”, brukade han säga. Kreativitet kan vara störande.

För ett ögonblick gick tankarna till silkespapperet på Bahco. Kunskapen, stoltheten. Väisänens färdigheter. Kompetens som gick förlorad.

Skiftnycklar och tänger. Kända produkter som försvunnit ur landet bara sedan millennieskiftet. Precis som mobiltelefoner, dammsugare, köksspisar, vinterdäck, Rörstrandsporslin, motorsågar, gräsklippare … sånt som vi verkligen kunde tillverka och som gav inkomster.

Men jag sa ingenting. Jag ville höra mer vad Robin hade att säga om all den kunskap som funnits på bussfabriken. Den yrkesskicklighet som nu hade skingrats.

– Du förstår vilket kunnande det fanns bland folk där. Helt enkelt för att man tvingades ta egna tekniska beslut eftersom det kunde saknas arbetsbeskrivning eller underlag.

La Diosa började fyllas av yngre män i keps och arbetskläder. Robin, sa vi, funderar du ibland på vad vi ska leva av?

–  Nej … jag tror inte det. Titta på Säffle. Sånt driv det finns i den stan, inte klokt. All kunskap, all industri som funnits där. Klart att en sån ort klarar sig. Bara kunskapen och idéerna tas till vara.

Det var just det.

Harald Gatu
hg@da.se

Harald Gatu