Hög tid att satsa på arbetslivs­forskning

Dagens Arbete skriver ofta om de växande arbetsmiljöproblemen inom industrin. Nu senast har vi berättat om en undersökning som visar att nästan var tredje IF Metall-medlem har belastningsskador.

Slimmade arbetsorganisationer och ett arbetsliv som satt arbetsmiljöarbetet på undantag gör att allt färre industriarbetare orkar arbeta till pensionen. Värst drabbas kvinnor och unga i osäkra anställningar.

Samtidigt som arbetslivet genomgår stora förändringar nedmonteras forskningen på området. Bland det första regeringen Reinfeldt gjorde när den vann valet 2006 var att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Det institut som hade gjort Sverige världsledande inom arbetslivsforskningen.

Skattemedel skulle användas på bättre sätt, hette det och det fackliga partsintresset skulle undvikas. En konsekvens av regeringens ideologiska klåfingrighet är att arbetslivsforskningen i dag går på sparlåga. Det leder i sin tur till att arbetsmiljöarbetet blir eftersatt ute på företagen.

”Svensk arbetslivsforskning är utarmad och tajmingen är synnerligen olycklig”, skriver Ann Bergman, docent i arbetsvetenskap vid Karlstad Universitet på DA Debatt.

Bergman beskriver att denna angelägna forskning är underfinansierad och att antalet verksamma arbetslivsforskare minskat. Svårast har den långsiktiga, tvärvetenskapliga forskningen som utgår från de anställdas situation, enligt Bergman. Frågor som arbetsmiljö, makt- och inflytande samt arbetets innehåll forskas det inte i så stor utsträckning om längre.

Det är synnerligen bekymmersamt. Under Arbetslivsinstitutets tid möttes forskarvärld och arbetsplatser. I dag har avståndet mellan akademi och arbetsliv växt. Stora förändringar har skett inom svenskt arbetsliv. Men ingen bryr sig om att med forskares hjälp ta reda på konsekvenserna för människor, företag och samhälle.

Just i denna tid av omvandling behövs en stark arbetslivsforskning mer än någonsin.

Är svaret då ett nytt Arbetslivsinstitut? Inte nödvändigtvis, tycks Bergman resonera. Det som måste till är något ”stabilt… en samlande kraft som förmår samordna och verka för en tvärvetenskaplig, perspektivrik och långsiktig arbetslivsforskning”.

Vad detta är framgår inte men Ann Bergmans debattinlägg borde få den rödgröna oppositionen att mejsla fram konkreta förslag på hur arbetslivsforskningen ska stärkas framöver. Socialdemokraternas partiledare brukar tala sig varm för forskning och innovation. Tänk om Stefan Löfven i årets 1:a majtal kunde lägga fram ett förslag till forskningsprogram för ett långsiktigt hållbart arbetsliv med rejäl finansiering och stabil organisation.

Det vore innovativt.

Helle Klein