”Svensk arbetslivsforskning är utarmad”

DA DebattSamtidigt som arbetslivet genomgår stora förändringar har forskningen på området pressats tillbaka. Nu behövs öronmärkta medel för att skapa en samlande kraft för en långsiktig forskning, skriver Ann Bergman, docent i arbetsvetenskap vid Karlstad universitet.

Om arbetslivet är så viktigt som alla säger borde forskning om arbetslivet vara lika viktigt. Så är det inte.

För några decennier sedan blomstrade arbetslivforskningen i Sverige och vi sågs som ett föregångsland i detta avseende. Idag går forskningen på sparlåga. Arbetslivsinstitutet lades ner av den nuvarande regeringen för att det fackliga partsintresset skulle undvikas, skattemedel användas på ett bättre sätt och forskningskvaliteten förbättras. En konsekvens av detta är att arbetslivsforskningen idag är underfinansierad, har pressats tillbaka, antalet verksamma forskare inom området har minskat och nyrekryteringen av unga försvårats. Dagens arbetslivforskning bedrivs i stor utsträckning i mindre miljöer, bland spridda forskare och i spridda skurar. Trots att forskning om arbetslivet finns vid de flesta svenska lärosäten är det endast undantagsvis som den lyfts fram som en strategisk satsning eller profil som ges särskilda medel. Kort och gott: svensk arbetslivsforskning är utarmad och tajmingen är synnerligen olycklig  (eller symtomatisk). Vi har samtidigt ett arbetsliv och en arbetsmarknad som präglas av en rad förändringar, problem och utmaningar som vi långt ifrån sett alla konsekvenser av ännu. Många berörs, det finns otaliga frågor att besvara och massor att göra.

Det är inte bara universitet och högskolor som misslyckas med att ta ansvar för dessa frågor. Flertalet forskningsfinansiärer har svängt mot att prioritera nyttan med forskningen ur ett kortsiktigt och smalt perspektiv. Nyfikenhet som drivkraft  i forskningen är ett minne blott. Även stora och mer övergripande forskningsfrågor och syntetiserande ansatser lyser med sin frånvaro. Betoning på tillväxt och innovation tillsammans med fordran på en omedelbar nytta gör det svårt för arbetslivsforskningen. Mest drabbad är långsiktig, tvärvetenskaplig forskning samt forskning som utgår från de anställdas situation och som utifrån ett kritiskt perspektiv fokuserar på arbetsmiljöfrågor, makt, inflytande, jämlikhet- och jämställdhetsfrågor och arbete i vid bemärkelse.

Kompetenta forskare finns och jag kan intyga att de väntar på att ta sig an dessa viktiga kunskapsområden. I Sverige har vi därtill exceptionellt goda möjlighetet att samla in material på våra arbetsplatser, en vana av att samverkan mellan forskare och praktiker, stöd av arbetsmarknadens parter, god tillgång till offentlig statistik och internationella nätverk. Därvidlag känns det mycket bra. Men – vad krävs då för att återta platsen som arbetslivforskningens föregångsland?  Ett nytt Arbetslivsinstitut förefaller inte vara den bästa lösningen. Vi tar inte risken att återuppbygga något som kan upplösas som genom ett trollslag. Det krävs något stabilt, men ändå inte trögt; en samlande kraft som förmår att samordna och verka för en tvärvetenskaplig, perspektivrik och långsiktig arbetslivsforskning.  För detta behövs öronmärkta medel, förslagsvis de som försvann i samband med nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

En stor utmaning inför framtiden är forskning som bidrar med kunskap som kan ligga till grund för att skapa en social hållbarhet, där arbetslivet inte förstör människor och där värdighet och välbefinnande är en självklar del oavsett vem du är och var du arbetar. Arbetets roll, innehåll och organisering är andra viktiga forskningsområden liksom att blåsa liv i makt- och inflytandefrågan. Arbetslivforskningen måste även i högre grad förhålla sig till framtiden och forskarna måste i högre grad blanda sig i diskussionen om vilket framtida arbetsliv som är möjligt, sannolikt och framför allt önskvärt.