”Någon behövde träda fram”

Publicerad 2014-04-23, 07:40 Uppdaterad 2022-06-27, 14:22

ProfilenUtsparkad och uthängd. Han var en av de 20 gruvarbetarna som sparkades ut från LKAB förra vintern. Nu förklarar Andreas Brindedahl varför just han valde att öppet berätta sin historia. Och varför fler borde våga bli visselblåsare. Andreas Brindedahl om …

Profilen Andreas Brindedahl

Ålder: 23 år.
Bor: Studentrum i Luleå.
Utbildning: Elprogrammet på gymnasiet och fick sedan jobb i gruvan. Andreas valde gruvan för att det var enkelt att få jobb och det var bra betalt.
Intressen: Datorspel, musik, film och litteratur.
Bakgrund: I februari förra året tvingades 20 gruvarbetare på LKAB i Kiruna säga upp sig sedan det kommit fram att de fuskat med övertiden. Mediebevakningen i Norrbotten var enorm, gruvarbetarna utsattes för ett mediedrev. I september publicerade Dagens Arbete ett reportage där gruvarbetarna för första gången gav sin version av händelsen. De erkände att de fuskat men hävdade att de haft en muntlig överenskommelse med sin närmaste chef om att det var okej att jobba på det sätt de gjorde.

… att träda fram i media

”Många verkar vara rädda för att framträda i medier. Onaturligt rädda för att exponeras. Folk bryr sig inte så mycket som man tror. Det brukar heta att man står i rampljuset i tio minuter. Nuförtiden är det snarare tre minuter. Sen är det över och glömt. Själv gick jag ut med en fuskarstämpel på mig. Folk borde inte vara rädda för att synas om det handlar om att belysa orättvisor på arbetsplatser. Jag har insett att medier kan hjälpa till. Och är övertygad om att jag gjorde rätt som gick ut. Vi hade behandlats fel. Någon behövde träda fram för trovärdigheten. Som facklig representant på arbetsplatsen var det min roll att göra det. Det kan ha spelat in att jag läste retorik på gymnasiet, var inte rädd för att prata inför andra.”

… hur livet tog en vändning

”Nu läser jag en treårig psykologiutbildning i Luleå. Redan på gymnasiet ville jag läsa psykologi och filosofi trots att jag gick elprogrammet. Den här utbildningen snubblade jag över. Behörighet hade jag redan, slapp läsa in något på Komvux. Det spelade in att det var i Luleå, inte så långt bort. Jag hade redan planer på att börja plugga. När jag blev uppsagd blev beslutet enklare. Jag var lite trött på Kiruna, ville träffa andra människor och bli intellektuellt stimulerad. I gruvan var det mycket prat om jakt, fiske och bilar som inte är mina främsta intressen. Ofta kom jobbarkompisar till mig när de ville prata om andra saker. Överlag trivdes jag bra.”

… reaktionerna vid publiceringen

”Det var ovant att se sig själv på Dagens Arbetes förstasida och i Aftonbladet. Många medier i Norrbotten hörde av sig och ville att jag skulle ställa upp för dem. Jag sa nej.

Jag ställde upp i Dagens Arbete för att ge trovärdighet åt vår berättelse. När vår sida av historien kommit ut fanns ingen anledning för mig att stå i centrum längre. Det hade nog inte varit så stor skillnad om jag bott kvar i Kiruna. Allt var överlag positivt. Det var en kille som inte hade riktigt koll på läget som kritiserade mig. Men han bad senare om ursäkt. Många har stört sig på beloppet. De trodde att varje person tjänat flera miljoner extra.”

… att bli uthängd och jagad

”Klimatet i Malmfälten var väldigt laddat när historien kom ut. Nästan hotfullt. Mediernas kraft är enorm. Bilden utåt hos vissa personer är att gruvarbetarna har ett lyxigt yrke. Jag tror det stack extra mycket i ögonen på folk att det var gruvarbetare som fuskat. Vi började tidigt prata om att vi borde gå ut med vår historia. Men många av oss har en beroendeställning till LKAB, ville inte stöta sig med bolaget. De bestämmer vem som får komma innanför grindarna även om man jobbar för underentreprenörer. Jag kände att jag många gånger stöttade och peppade mina sparkade arbetskamrater. Hela den här historien har utvecklat mig som människa. Jag har blivit mer självsäker.”