Den hårda blicken skrämmer skiten ur mig

Arbogamötet år 1435. Adel, präster, borgare och bönder. Riksdagen som ett lydigt redskap i kungens händer. Hattar och mössor. Tvåkammarsystemet. Allmän rösträtt för män 1909, tolv år senare även för kvinnor. Och slutligen 1945, gamla, sjuka, handikappade, som försörjs av fattigvården, får också rösträtt.

Demokratin är en process. Och utan politisk utveckling hade vi levt som på 1800-talet. Sverige hade styrts av kungen och bönderna tillsammans med högadeln i olika versioner. Vi skulle haft ståndsriksdag och fattigskolor. Inga kvinns i riksdagen.

Miljöpartiet, EU-valets segrare, är ett ungt politiskt parti som förespråkar grön ideologi och ett ekologiskt hållbart samhälle. Socialdemokraterna har sina rötter i det som blev vårt folkhem med allmän välfärd. Vänsterpartiet förknippas med rättvisefrågor. Moderata samlingspartiet har sina rötter i djup konservativ mylla som betonade vikten av monarki, rättsväsendet och försvar. Centerpartiet kopplar vi samman med orden jordbruk och decentralisering. Folkpartiet liberalerna hade ett tidigt engagemang i rösträttsfrågor. Kristdemokraterna kopplas samman med ord som kristendom, familj, ”etik och moral”, Feministiskt initiativ med jämställhet, mänsklig säkerhet, intersektionalitet. Sverigedemokraterna är nationalistiskt och betecknar sig socialkonservativt.

Mitt Europa, från början en synnerligen liten plats. Ett bostadsområde i Ystad. Några polska och finska vänner, och så hon, vars mamma hade en tatuerad stjärna på armen. Köpenhamn var New York. Afrika var Biafra och Västeuropa Viva España och grisfester.

Min familj reste inte, obilburna låginkomsttagare som vi var. Men känslan av att bo nära Europa var viktig. Genom vännerna fick jag inblick i andra kulturer. Lite annan sorts korv. Lite andra tavlor. Men vi ungar som lekte med varandra hade mer gemensamt än inte.

Mitt Europa var också Finland: inbördeskriget; vinterkriget; fortsättningskriget; Lapplandskriget. Mina mor- och farföräldrar genomlevde alla krigen. Mina föräldrar två. Det har såklart påverkat min förståelse för Europaprojektet.

Jag kommer från ett landsom såg ett medlemskap i EU som den största garantin för fred. Men levde i ett annat, där många såg det som ett hot. Jag kände mig kluven, men har ändå alltid lutat mot att EU på lång sikt kan vara ett klokt projekt. Länder måste samarbeta. Det ska inte vara svårt att resa. Med åren känner jag mig mer och mer internationell. Det är i grunden en bra känsla. Ibland tycker jag att EU känns förfärligt litet med sina höga murar.

EU-valet ligger för denna gång bakom oss.

Men vi har ett tungt arbete framför oss.

De bruna tycks mangrant  ha marscherat till vallokalerna. Hämtar mig efter nyheten om tjugo nyanser brunt i Europa och tänker att vi nu måste studera socialkonservatismen. Skriva om den. Lära ut om den.

De bruna älskar lagar och polisiär makt. Parlamenten är en drömplats för dessa människor. Makten. Att peka med hela handen. Ett litet smakprov på SD:s politik: Hårdare straff är en bättre metod än vård och rehabilitering. Straffmyndighetsåldern bör sänkas från 15 år till 13 år. Sänkt ålder för livstidsstraff från dagens 21 år till 15 år. Den hårda kalla blicken på människor skrämmer skiten ur mig. I en annan tid. Den hade drabbat mig personligen och min familj hårt.

Susanna Alakoski