Livet går – tack och lov – vidare

Krönika Det finns dagar då jag helst vill slippa ett välfungerande minne.

Just nu, världen känns som en elakartad plats att leva på. Trots den ornitologiska sensationen i Sågmyra, där den vitryggiga hackspetten visade sig, pippifågeln som i princip helt försvunnit från Sverige. Känner mig rädd och ängslig. Hjärnan går på högvarv. Sömnen hackar. Och när jag på radio hör, att staten ska lagra mat på grund av läget med Putin får jag hicka. Vi som just rustat ner. Ska vi nu tro att det blir krig igen?

Och det finns dagar då jag helst vill slippa ett välfungerande minne. Ty minnet minns Lockerbieattentatet, massakern vid OS München, bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Minnet minns bombdåden på Bali, i Dublin, i Madrid och i London, minns gisslandramat på Dubrovkateatern, och bombdådet i Oklahoma City. World Trade Center ska vi inte tala om, och efter det, Utøya, Paris och nu Bryssel och Pakistan.

När vi firar bröllop, dop, bemärkelsedagar vänder vi oss till poesin för att finna de rätta orden. När vi hemsöks av sorg, fylls av tvivel, när livskrisen står i farstun vänder vi oss till poesin för tröst, stöd, hjälp att förstå. När terroristerna lämnat tusentals människor i sorg behöver vi Wisława Szymborska mer än någonsin, för vi begriper inte och slumpen spelar en så avgörande roll i våra liv:

/../
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För att du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Trots att illamåendet väller över oss varje gång vi påminns om förintelsen, livet går – tack och lov – vidare. Det märktes också när jag besökte New York och Ground zero. Trots det öppna såret, man byggde redan för fullt. Högt och kaxigt. I dag står där både skyskrapor, ett museum och en minnesplats.

Nä, jag vet inte hur vi ska få slut på terrorn och krigen. Och ja, jag tvivlar ibland på att det ens går. Men jag hoppas, hoppas att världens resurser, diplomatiska, tekniska, ekonomiska och demokratiska ska uppnå fredslösningar och människoro. Ty svåra världslägen har löst förut, om än att de föregåtts av helvetes helveten.

Men kvinnor behöver inkluderas i freds- och andra processer. Enligt UN Women undertecknades mindre än 4 procent av fredsavtalen mellan 1992 och 2011 av kvinnor och inte ens 10 procent av medlarna var kvinns. Samtidigt visar analyser av 40 fredsprocesser sedan kalla krigets slut att fredsavtal där just kvinnor haft stort inflytande nästan alltid uppnåtts. Ju större makt kvinnfolk har i fredsprocesser desto håll­barare är freden, så hävdar Operation 1325.

Susanna Alakoski