Industriarbetarnas tidning

Ferbe självkritisk efter valutgången

15 september, 2014

Skrivet av

De politiska partierna måste möta människorna oro och minska otryggheten. Bara så kan Sverigedemokraterna bekämpas, enligt Anders Ferbe IF Metalls förbundsordförande som är självkritisk till hur facket misslyckats med att mobilisera mot de växande klassklyftorna.

Anders Ferbe tog över som förbundsordförande när Stefan Löfven blev partiordförande för socialdemokraterna. Ferbe, ledamot av socialdemokraternas partistyrelse, välkomnar naturligtvis Löfven som statsminister men bekymras av valresultat.

Kan du sammanfatta valutgången i ett enda ord?

– Komplicerat.

Hur då?

– För det första gör Socialdemokraterna en förhållandevis stark valrörelse och går framåt.

– För det andra gör moderaterna en enorm kollaps. Och detta måste man också se i ett socialdemokratiskt perspektiv. När de stora partierna sjunker så håller socialdemokraterna faktiskt emot och till och med ökar lite. Det är starkt.

– För det tredje innebär valet en stor framgång för Sverigedemokraterna. Det är ett underkännande för alla demokratiska partierna. Omvälvande och omskakande. Vi hamnar ett ohyggligt komplicerat parlamentariskt läge.

– Man ska vara försiktig med analysen så här tätt inpå valet. Men man måste ändå fråga sig hur det kommer sig att SD når så stora framgångar trots sitt nazistiska förflutna och att de trots sina rasistiska rötter samlar mer än var tionde väljare.

Vad är din försiktiga analys så här dagen efter?

– SD har lockat oroliga människor, människor som känner sig utsatta. SD har gett enkla svar på människors frågor. Men samtidigt är analysen mer komplicerad.

– Man måste också se att människor ställer frågor om integrationen som de etablerade partierna inte har haft något svar på. Om partierna inte formulerar svar på den frågan då öppnas möjligheter för ett parti som Sverigedemokraterna.

Din slutsats?

– En del av eftervalsdiskussionen handlar om hur vi ska hantera integrationsfrågorna. Hur ska vi kunna hitta en politik som gör att människor känner sig mer trygga, att samhället håller ihop i större utsträckning än idag. Det är alldeles för enkelt att säga att SD:s framgång är liktydigt med en framgång för rasismen i Sverige. Jag tror inte det.

Vad handlar det om då?

– Oro och osäkerhet, i stor utsträckning. Människor berättar om ett problem. Rätt eller fel, men människor upplever ett problem med flera dimensioner. Det kan handla om dåliga pensioner, bostadsbrist, arbetslöshet eller problem med integrationen.

– Vi har valt att svara på mängder av frågor men inte klarat av att förmulera en bra politisk ståndpunkt kring hela integrationsproblematiken. Den stora frågan måste vi kunna hantera.

Hur formulera en sådan politik utan att man anpassar sig till SD:s dagordning?

– Jag har inget bra svar på det idag. Så fort man ger sig in i integrationsdebatten finns risken att man bekräftar SD:s verklighetsbild. Vilket jag tycker är en felaktig bild.

– Risken finns nu att vi får ett högerparti – utan Reinfeldt – som börjar fiska i Sverigedemokraternas vatten. Det finns en dragning mot ökad intolerans. Den utvecklingen måste vi stå emot. Samtidigt får vi inte blunda för om människor upplever problem kring integrationen – vi måste våga diskutera och lyfta den frågan. Det måste vi göra nu direkt efter valrörelsen.

– Vi måste klara av och möta SD:s intolerans med en mer konstruktiv politik.

Men handlar SD:s framgångar bara om integrationen? Du nämnde själv otryggheten, oron över jobben, försämrade trygghetssystem …

– Det är allt sammantaget. Jag tror att man många människor upplever otryggheten och osäkerheten, arbetslöshet, dåliga ersättningar, utförsäkringar, Fas 3 … hela den otrygghet som vuxit fram under de senaste åtta åren. Man har tydligen inte upplevt att de etablerade partierna har haft några bra svar.

– Därför är det ett nederlag för de etablerade riksdagspartierna att SD går fram.

Vilket innebär att du också är kritisk mot både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet?

– Det är lätt att vara det. Men man ska samtidigt inte göra det för enkelt för sig att säga att det är någons fel.

– Valresultatet ska snarare ses som en lärdom för alla demokratiska krafter. Vi måste ställa oss frågan hur vi ska kunna förpassa SD och deras politiska uppfattningar till historiens skräphög. Vi måste finna en politik som synliggör svaren på de frågor människor har. 

– En gissning är att det är låginkomsttagare, arbetare, arbetslösa, pensionärer, medelålders män som upplever en otrygghet.  SD:s framgång är en signal från de här väljarna att de inte litar på de etablerade politikerna. Klassiskt missnöje, men det finns också i breda grupper hos medelklassen.

Men tittar vi på klyftorna har de inte bara ökat de senaste åtta åren utan pågått i minst tjugo år, alltså även under socialdemokratiska regeringar?

– Ja, valresultatet är en effekt av att samhället glider isär och skapat en grupp människor som känner att de måste adressera sina problem på något sätt. SD har blivit rumsrent trots järnrör och hakkorsbindlar.

Du säger att valet var en framgång för Socialdemokraterna, trots allt. Men efter åtta år av alliansens politik med hög arbetslöshet, fortsatt hög arbetslöshet, försämrade trygghetssystem, växande klyftor samtidigt gör arbetarrörelsen ett av sina sämsta val någonsin.  Kan du verkligen kalla det en framgång?

– Det är en framgång jämfört med hur utvecklingen har varit för andra partier i riksdagen, exklusive Sverigedemokraterna.

– Det är en framgång att vi orkar hålla emot den nedgång Moderaterna drabbats av. Oftast är det så att M och S är två kommunicerande kärl. De bägge partierna faller och stiger parallellt. 

Men är du nöjd?

– Nej, det här är sannerligen inget valresultat som jag är nöjd med. Det är ett valresultat som är så ohyggligt komplicerat. Att S inte klättrar högre är naturligtvis en besvikelse. Jag tycker ändå att Socialdemokraterna i valmanifestet svarar upp mot de frågor som är viktiga. Men vi har inte lyckats samtala om detta bland människor i ”den yttre cirkeln”. Vi har inte riktigt nått ut i samtal med människor i bredare bemärkelse, även om många har gjort ett fantastiskt valarbete.

Om man jämför gårdagens valresultat med Socialdemokratins återkomst till regeringsmakten 1994 så var den betydligt mer övertygande. Till och med vänstern kom att gå mot rekordsiffror i valet efter. Vad är skillnaden då mot nu?

– Då hade vi i spåren av 90-talskrisen en generell vänstervind i Sverige. Jag minns själv i valrörelsen 1994 hur människor som inte var politiskt eller fackligt aktiva hörde av sig och ville göra en insats för att få slut på Bildts styre.  Det fanns en folklig rörelse. Vi har inte haft det den här gången. Det finns ingen vänstervind i det här valet.  Vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet går framåt. Feministiskt initiativ går framåt i vissa delar och det är väl det enda man kan säga att feminismen och jämställdhetsfrågorna fått ett uppsving.

– Skillnaden mot då är att då hade vi haft tre år av borgerligt styre. Även om mycket hade hänt så var inte trygghetssystemen raserade då. Det som har hänt under åtta år är att genom ökade klyftor så har våra klassiska väljare upplevet att de fått det lite bättre genom jobbskatteavdraget. En del har tilltalats av en politik med fortsatta skattesänkningar. Andra har tilltalats av en politik som tar upp integrationen. Men någon vänstersväng kan jag inte se.

Vilket ansvar har arbetarrörelsen själv för att den vinden mojnat? När regeringen Bildt skulle försämra a-kassan för tjugo år sedan var det 40 000–50 000 på gatorna i Stockholm. Bussar från hela landet. Ingvar Carlsson och LO-ordföranden Bertil Jonsson talade. Men när Reinfeldt gjorde ett ännu större ingrepp i a-kassan var det ingen som mobiliserade. Har arbetarrörelsen något ansvar för passiviteten?

– Ja det tycker jag. Ingen går fri från ansvar. Jag tror nog att arbetarrörelsen inte i tillräcklig utsträckning under de här åtta åren har mobiliserat människorna i fajten mot de växande klyftorna. Vi har inte varit tillräckligt bra att lyfta upp frågorna om utförsäkringar, om Fas 3, om den urusla a-kassan. Vi har inte fått en rörelse bland människor mot detta.

– Det har funnits spår av likgiltighet. Jag kan nog uppleva att alltför många inom arbetarrörelsen inte varit beredda att göra sin del av arbetet under den gångna mandatperioden.

– Man har hellre stängt in sig bland människor som tycker som en själv istället för att ha varit ute och surrat med folk. Många har gjort ett fantastiskt jobb, men om man ska ge en bild av arbetarrörelsen så har vi inte spelat på alla tangenterna. Vi har blivit lite för slätkammade i vår kritik mot klassamhället. Och det tror jag slår tillbaka.

Hur blir det med den kritiken nu när Stefan Löfven blir statsminister?

– Man kan säga att när socialdemokratin sitter vid regeringsmakten så har det också varit vitaliserande för socialdemokrater och fackföreningsrörelsen runt om i landet. Man har sett att man har kunnat påverka mer direkt. Under de senaste åtta åren har det inflytandet varit obefintligt och det har präglat arbetarrörelsen.

– Vad som nu händer är att man kommer att märka att det gör skillnad om vi har en socialdemokratisk regering. Visst, det kommer kritik mot att regeringen går för långsamt fram men då ska man veta hur besvärligt det blir att få majoritet för förslagen i riksdagen. Ändå tror jag att valresultatet kommer att vitalisera partiorganisationen och föreningsrörelsen. 

Vilken regering skulle du vilja se utifrån valresultatet?

– Jag vet inte, det är svårt. Det handlar även om att hitta lösningar som inte ger SD något som helst inflytande och då måste man kunna göra upp med de borderliga mittenpartierna.

– Det enda som vi kan göra från fackligt håll är att stödja Stefan Löfven att hitta en lösning som gör att landet kan regeras.

Hur då stödja?

– Att inte slå igen dörrarna innan några förhandlingar börjat. Vi ska inte blockara Stefans möjligheter att agera. Det viktiga nu är att se till att riksdagsmajoriteten inte är emot en socialdemokratisk budget.

Då kommer inte du att säga att Stefan Löfven bör stänga dörren till miottenpartierna?

– Generellt sett tycker jag att blockpolitiken spelat ut sin roll – i den mån den spelat någon roll. Nu måste vi hitta pragmatiska lösningar på Sveriges utmaningar. Då handlar det att sträcka ut händer och hitta samarbetspartners från olika håll. 

Du kanske också vill läsa…

Pappers: Nyval är den bästa vägen

Pappers stöder tanken på nyval.– Vi tycker det är den bästa vägen framåt, säger förbundets ordförande Matts Jutterström.

Jutterström: Välfärdsfrågorna är viktigast

– Det viktigaste för en ny regering är att höja nivåerna i a-kassan. Det handlar om våra medlemmars vardag, säger Matts Jutterström, ordförande för Pappers.Han är glad att det ser ut som att Stefan Löfven blir statsminster, men bekymras över Sverigedemokraternas framgångar. 

Reglering eller inte – så svarar partierna

Vad anser ni om inhyrning av personal?

Så röstade partierna om arbetslivet

Så röstade partierna om arbetslivet

Politiker pratar gärna om allt fint de tänker göra. Men vad har de uträttat hittills? Vi kollade hur partierna röstat om frågor som rör ditt arbetsliv.

Emilia vill ha feminism och förändring

Emilia vill ha feminism och förändring

När Emilia Töyrä tog ordet på kongressen blev det blixt tyst. Det viskades i leden. Vem var den tuffa tjejen från Kiruna som talade om feminism? Dagens Arbete ringde upp och frågade vad som driver henne.

Så vill partierna lösa energifrågan

1. Hur vill ert parti säkra industrins energibehov? 2. Ska kärnkraften vara kvar eller avvecklas?

”Sverige har inte råd att gå före”

Pappers säger nej till straffskatten på lastbilstransporter och vill ha en blocköverskridande energiuppgörelse. Det är några åsikter förbundet har inför det kommande riksdagsvalet och som Pappers förbundsårsmöte står eniga bakom.

Pappers tror på Löfven

Pappers ställer sig bakom Stefan Löfven förslag om att alla förslag inom EU ska bedömas utifrån om de ger några jobb eller inte. – Det är ett uttalande vi från Pappers hälsar med tillfredställelse, meddelar förbundets ledning och avdelningsordföranden.

Så svarar politikerna på dina EU-frågor

Så svarar politikerna på dina EU-frågor

På söndag är det dags att välja. Vilka insatser är viktigast för att unga ska få jobb? Har löntagarnas ställning i Europa försvagats? Måste EU bestämma allt i detalj? Kandidaterna från de partier som sitter i EU-parlamentet svarar på frågorna som rör arbetslivet.

Samma problem – olika lösningar

Samma problem – olika lösningar

Båda vet hur det är att gå arbetslös. De avskyr pratet om arbetslinjen. Är skeptiska mot bemanningsföretag och vinster i välfärd. Trots att de tillhör olika generationer är de lika i väldigt mycket, Gustaf och Johnny. Men på en punkt skiljer de sig åt: Synen på Sverigedemokraterna.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.