”Det är inte jordens undergång”

Först en rejäl semester. Sedan dags att se sig om efter nytt jobb. Göran Karlsson, operatör på Rexcell Dals Långed tar den stundand­e nedläggningen med jämnmod.

Göran Karlsson sitter i kontrollrummet tillsammans med skiftpolarna Ronny Almgren och Sören Oksvold och pratar om framtiden.
Vad de ska göra sedan. Nu när det ofattbara hänt. Att deras arbetsplats blivit ett offer för ett strukturellt beslut, som de haft små möjligheter att påverka.
Utanför kontrollrummet stampar torrmassamaskinen TM2:an fram ton efter ton med airlaid-rullar som ska bli till pappersdukar och servetter.
I mars slog de rekord. Det blev den näst bästa produktionsmånaden sedan 1986.
Ett utslag av yrkesskicklighet och stolthet. Som så ofta när ett anrikt bruk drar sina sista suckar.

Bruket ligger på en liten ö. På ena sidan går en strömfora. På den andra klättrar Dalslands kanal.
– Fallhöjden är fjorton meter, säger brukets ordförande Inge Larsson och passar på att citera Hasse & Tage i en sketch hämtad från revyn Under dubbelgöken (1980).
– ”I Kramfors är det ljust och vackert medan Dals Långed är ett rent helvete.”
De närmare omständigheterna ska inte utredas vidare, men just denna onsdag går det knappast att beskriva orten som helvetet på jorden.
Tvärtom.

Solen värmer det lilla samhället som rymmer mer service och affärer än vad de drygt 1 500 invånarna rimligtvis kan begära i tider som dessa.
Orten tillhör Bengtsfors kommun och ligger klämd mellan sjöarna Laxsjön i norr och Råvarpen i söder.

Här finns Stenebyskolan, en hantverksutbildning som drivs av Göteborgs universitet och så förstås Rexcell Tissue & Airlaid.

Ett helägt Duni-företag där storasyster återfinns i Skåpafors någon mil bort.
I februari 2013 meddelade ledningen att Rexcells hygienproduktion i Skåpa skulle läggas ner.

110 personer varslades när deras PM3:a skulle bort.
Inge Larsson led naturligtvis med sina kamrater i Skåpa, men för det egna bruket såg han inga hot för dagen.
– Vi låg ju inte inom hygiendelen med vår airlaid.

Men så kom nästa dråpslag.

All kvarvarande produktion som Duni hade, skulle koncentreras till Skåpafors.

Det kom som en kalldusch för de anställda i Dals Långed.
Produktionen på deras maskin skulle helt sonika flyttas över till systerbruket.

Den sista oktober i år är det slut.

Plötsligt var rollerna de omvända. Bara 30 skulle få lämna sina jobb i Skåpa medan alla 50 anställda i Dals Långed får se sig om efter nya jobb.
Beskedet kom för övrigt samma vecka som en av storägarna i Duni, Rune Andersson, var ute i någon affärstidning och skroderade att han ”tjänade så mycket pengar, att han inte visste vad han skulle göra av dem”. Allt enligt Inge Larsson.

Och i Dals Långed var ytterligare en industriell era på väg att ta slut.
På en plats som sedan 1860-talet härbärgerat först ett järnbruk, massabruk och sedan 1886 ett pappersbruk.

Pappersbruket slocknade 1967 och kvar blev en plastbeläggningsmaskin. 1986 togs TM2:an i bruk när Duni klev in i bilden.

Och nu är det slut, det är i alla fall vad de flesta tror, även om Inge Larsson hummar om ett sista halmstrå. Av hans medlemmar har fyra redan hittat nya jobb på Billingsfors bruk, två ska få jobba kvar på vals- och slipverkstaden. Ytterligare fyra får hänga med över till Skåpafors, deras kunskaper behövs för att få produktionen där att flyta.

Tre elektriker har gått till andra firmor.

Kvar finns runt ett fyrtiotal anställda som nu ska leta nya jobb i en region där behovet av industriarbetare med snittåldern 48 år är si så där.

Å andra sidan ligger Norge och Halden nära, men även där har arbetsmarknaden hårdnat.

Det är som Göran Karlsson, 47 år, säger där vi sitter i kontrollrummet:

– Jag är beredd att pendla, men inte till Norge. Det skulle vara i yttersta nödfall.

Med hus milen från jobbet, fru (som jobbar 25 procent på Samhall) och två halvvuxna barn och hundar, vill han heller inte ens tänka tanken att flytta från orten helt. Det vore att ryckas upp med rötterna.

Nej hellre då hoppas på att det kan dyka upp något på Skåpafors framöver.

Arbetskompisen Ronny Almgren, 38 år, behöver dock inte leva på hoppet.

Han är anställd på Skåpa och bara utlånad till Dals Långed.
– Så jag sitter säkert, säger han. Självklart är jag nöjd med att ha jobbet kvar, men känner med alla andra som drabbas.

Precis som sina arbetskamrater har Sören Oksvold, 45 år, hus och familj rotad på orten.

Hans fru driver egen frisörsalong och själv har han förberett uttåget från den arbetsplats som varit hans sedan 1987.

Sören, med norskt påbrå, har startat eget och plötsligt fått hjulen att snurra vid sidan om sin vanliga skiftgång.

Han har startat en firma som ska syssla med fastighetsvård och är just nu dubbelarbetande.

– Firman ska syssla med att ta bort mossa och alger från fasader och tak. Jag drog i gång verksamheten för ett par månader sedan. Och det rullar på bra.

I sommar ska det näst äldsta av de fyra barnen, en femtonårig dotter, få sommarjobba i hans nystartade företag.
Men han tänker inte ”hoppa ur båten” riktigt ännu. Det är först efter semestern som det trots allt står klart med vad som händer med bruket.

En sak är han dock säker på.
– Jag vill inte dö som skiftarbetare.

Hur är stämningen på bruket efter nedläggningsbeskedet?
Göran, Ronny och Sören tittar på varandra.

– Jag har ingen känsla av att stämningen är jättepessimistisk, säger Ronny och rör dröjande ut sockret i kaffemuggen med en tuschpenna.

– Jag hade kunnat få jobb som maskinförare i Skåpa, men valde att starta eget, inflikar Sören. Även om jag går in i en gråzon av osäkerhet.

De är överens om att var och en nu ”får göra en egen resa”.
Säkert finns det de på företaget som mår riktigt dåligt och som är oroliga för framtiden.

– Men de pratar inte om det, de behåller det för sig själva, säger Sören.

Trots den osäkerhet som stundar för många är den allmänna uppfattningen bland de tre i kontrollrummet att livet trots allt går vidare.
– Det är inte jordens undergång vi pratar om, säger Ronny.

Ute i fabriken hittar vi rullmaskinoperatören Anne Adolfsson, 41 år.
Även hon är inlånad från Skåpafors.
– Företaget ser gärna att man breddar sin kompetens, och för min del spelar det ingen roll var jag jobbar.
– Men det är synd att inte fler gör som jag och bygger upp sin mångkunnighet.

Anne tycker att nedläggningsbeskedet är jättetråkigt för alla.
– Dals Långed är en mysig arbetsplats med bra arbetskamrater.

Hon tror att det kan bli jättetufft för många att hitta nya jobb.
– Men jag ger tio stjärnor till Billingen (Billingsfors bruk) som går in och överanställer för att klara kommande äldreavgångar.

Sedan hoppas hon liksom kollegorna i kontrollrummet att Skåpafors ska ha framtiden för sig.
– Ambitionen där är ju att bli bäst i världen på det man gör.

Och kanske, kanske kan det leda till fler jobb just i Skåpafors – även för dem som nu mister sina i Dals Långed.

Göran Widerberg