Bernie Sanders väcker liv i den amerikanska vänstern

En vithårig, yvig man med en Brooklyn-dialekt som mer påminner om George Costanza i “Seinfeld” än en tillrättalagd politiker. Av förståsigpåare mest sedd som en lustig filur inte värd att ta på allvar. Som kallar sig socialist i ett land där ordet mer eller mindre brännmärkts.

Bernie Sanders är den udda fågeln i en politisk fabrik som producerar likriktning på löpande band.

På åttiotalet var han borgmästare i en stad i Vermont, USA:s näst minst delstat. 1990 valdes han till representanthuset, kongressens ena kammare, som oberoende kandidat. 22 år senare som den förste socialisten till senaten, kongressens mäktigare hälft.

När Sanders tidigare i somras meddelade att han kandiderar till president 2016 hördes de igen. Veteranerna, strategerna: “han är chanslös, omöjlig.” Inför nästa års presidentval har mer eller mindre alla kommentatorer spått Hillary Clinton som Demokraternas självklara kandidat. Det är bara en fråga om när. Hur skulle de amerikanska väljarna ens kunna få för sig att rösta på någon som kallar sig socialist? Som inspireras av nordisk socialdemokrati?

Veckorna går. För varje tal Bernie Sanders håller växer publiken. I Portland slår han rekord bland samtliga kandidater — oavsett parti — med 28 000 personer i publiken. Fler och fler får upp ögonen för den yvige farbrorn från Vermont. Lyssnar och nickar på talpunkten om att landets läge inte beror på vanliga människors slapphet, utan på snabbt växande klyftor som premierat den ekonomiska eliten på bekostnad av arbetar- och medelklassen. Budskapet väcker genklang hos en befolkning som tröttnat på status quo.

Dessutom börjar Hillary Clintons aura av självklarhet krackelera. I flera mätningar inför primärvalet i delstaten New Hampshire, ett avgörande elddop för varje kandidat, leder Bernie Sanders för första gången. På nationell nivå krymper gapet.

Sanders är en mångårig kritiker av bägge partiernas nära band till finanssektorn och bristen på verkligt progressiva reformer. En nagel i ögat. Många känner igen sig i bilden av att alltför många etablerade politiker är mer intresserade av att hålla sig väl med mäktiga intressen än att förändra på riktigt. Den kraftiga högergir som dominerat sedan Ronald Reagans nyliberala revolution på åttiotalet håller slutligen på att bromsa in.

Fast, ännu är det långt till presidentvalet. Och det ska till ett politiskt skifte av seismiska mått för att Bernie Sanders ska nå hela vägen. Med största sannolikhet får inte USA en president som vill förändra landet med inspiration från de nordiska välfärdsstaterna. Men bara det faktum att han skakar om etablissemanget och tvingar etablerade politiker att prata om fackliga rättigheter, föräldraförsäkring och klassklyftor är en bedrift i sig. Alldeles oavsett vad strategerna och förståsigpåarna säger.

Daniel Mathisen