Eva Burman: Ingen bryr sig – cheferna cashar in
Utländska migrantarbetare sliter hårt i svenska skogar Reser ändå hem utan klirr i kassan Hur är det möjligt?
Torka tårarna, Thorwaldsson
Publicerad 2015-10-27, 07:10 Uppdaterad 2020-08-25, 14:07
Konflikten i LO gäller snarare frågan om lönebildningsmodell än den om jämställda löner. Det vore bra om LO-ledningen kunde tydliggöra vikten av industrinormen. Nu gäller det för Thorwaldsson att torka tårarna och värna ”märket”.
Den havererade LO-samordningen inför årets avtalsrörelse har i flera medier beskrivits som att konflikten står mellan kvinnorna i vården och männen i industrin. Det är att grovt förenkla saken. Faktum är att IF Metall och Kommunal var överens om att undersköterskorna skulle få ett extra lyft denna gång. Och Kommunal var med bland de fackförbund som sen sa nej till LO-ledningens kompromissförslag angående en bredare låglönesatsning.
Stridsfrågan denna gång handlar snarare om vem som ska sätta ”märket” eller om det ens ska finnas ett märke som alla ska förhålla sig till.
Östersunds-Postens centerpartistiska ledarsida hör till de få som verkar förstå. I sin ledare häromdagen ifrågasätter ÖP den förenklade bilden och skriver:
”När Dagens Nyheter förenklar denna konflikt till att handla om kvinnor i vården och män i industrin då har man helt missat spänningen och konfliktpunkterna inför 2016 års avtalsrörelse.”
Likaså skriver Svenska Dagbladet på nyhetsplats i sin Näringslivsbilaga att ”det är inte hela sanningen” (detta med konflikten mellan kvinnor o män).
I grunden handlar striden om den grundläggande frågan om lönebildningsmodell. I snart tjugo års tid har det så kallade ”industrimärket” gällt, där svensk konkurrensutsatt industri ska sätta nivån för övriga löneökningar i Sverige. Denna modell har garanterat reallöneökningar samtidigt som Sverige som exportberoende land kunnat behålla sin konkurrenskraft.
Det man kunnat skönja på senare tid är att de mer radikala och konfliktbenägna förbunden som Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas, Målarna och Seko börjat formera sina trupper i en gruppering de kallar 6F. De vill driva gemensamma krav på arbetsgivarna och inte känna sig bundna av det så kallade ”märket”.
Men industriförbunden är väl trots allt inte de starkaste jämställdhetsivrarna? Nej, IF Metall och industriförbunden kan med rätta anklagas för att alltför lite driva jämställdhetsfrågorna. På senare år har man dock insett dels att ojämställda löner är ett problem också inom industrin, dels att somliga grupper i den offentliga sektorn behöver lyftas extra. Denna gång ville man stödja Kommunals krav på att lyfta undersköterskorna.
Att ”hemmamarknadsförbunden” i 6F gärna talar om jämställda löner innebär i deras värld en väldigt bred låglönesatsning som inte gör skillnad på mansdominerade och kvinnodominerade avtalsområden. Det verkar snarare handlar om en vilja att köra sitt eget race och inte låta industrin bestämma än en specifik jämställdhetskamp.
– Det finns inget märke. Ett märke fastställs av LO-styrelsen, har vi ingen samordning så blir det inget märke som är fastställt, säger Ronny Wenngren som är förhandlingschef på Elektrikerförbundet och talesperson för 6F till Svenska Dagbladet.
Det vore synnerligen olyckligt om den bristande LO-samordningen också skulle innebära att industrimärket inte längre gäller som utgångspunkt för avtalsrörelsen. Tidigare års avtalsrörelser (före industriavtalet) där fackförbunden tävlade med varandra ledde inte till de reallöneökningar som kunnat uppvisas på senare år utan tvärtom åt inflationen upp det mesta.
I intervjun med Wenngren tydliggörs också kulturskillnaderna mellan de mer strejkbenägna fackförbunden och sådana som exempelvis IF Metall som är mycket restriktiva i sin användning av konfliktvapnet.
– Det är timmarna innan man tvingas varsla som man kan nå en uppgörelse. Utlöser man konflikter ofta leder det till att arbetsgivarna inte ger det sista under förhandlingarna eftersom de vet att det blir ändå konflikt, säger IF Metalls ordförande Anders Ferbe till Svenska Dagbladet.
Arbetsgivare och borgerliga debattörer gör nog klokt i att inse värdet av att ha starka fackförbund som både kan driva sina medlemmars bästa och garantera arbetsfred. Sverige skulle i dessa tider av migrationskris och parlamentariskt kaos sannerligen inte må bra av stora konflikter på svensk arbetsmarknad.
Det vore också bra om LO-ledningen kunde tydliggöra vikten av industriavtalet även om det nu inte sker en samordning mellan förbunden. LO-ordförande har i starka ordalag uttryckt sin sorg över att LO-samordningen sprack. Nu gäller det för Thorwaldsson att torka tårarna och värna ”märket”.
”Det man kunnat skönja på senare tid är att de mer radikala och konfliktbenägna förbunden som Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas, Målarna och Seko börjat formera sina trupper i en gruppering de kallar 6F” Tror aldrig jag läst ett så anmärkningsvärt och oreflekterat påstående i en tidning ägd av ett eller flera LO förbund. Ett riktigt lågvattenmärke
Till Christer Carlsson: På vad sätt är det anmärkningsvärt och oreflekterat? Delar du din kollega Ronny Wenngrens, talesperson för 6F, resonemang att IF Metall som inte tagit till strejkvapnet så ofta helt enkelt inte kan veta om de landat rätt i lönerörelserna…? Att döma av uttalandena från å ena sidan 6F o å andra sidan IF Metall, GS med flera inom ”Facken inom industrin” har man uppenbart olika syn. Att konstatera detta är väl inte så anmärkningsvärt?
När If Metall och Kommunal gjorde gemensam sak ökade man den spänning som redan fanns mellan förbunden. Därför blir det magstarkt att utmåla mitt eget förbund som oskyldigt i den här soppan. Vi ska inte heller glömma vilket som röstade nej till LO samordningen.
Till Dan Andersson: Min poäng är inte att beskriva somliga som skyldiga och andra som ickeskyldiga. Det är väl alla förbundens fel att de inte blev överens denna gång. Poängen i ledaren är att lyfta fram att konflikten inte bara gällde jämställdheten då det i många mediekommentarer framstått som en konflikt mellan industrimännen o offentliga sektorns kvinnor. Även Kommunal röstade emot kompromissförslaget.
Till Helle Klein: Min poäng är att ju mer krav och utspel man gör innan samordningsförhandlingarna, desto mer låsningar och svårare får man att komma överens. Jag vet också att Kommunal , IF Metall och GS röstade emot, så ansvaret faller tungt på dessa förbund.