Sverige kan både växa och hålla samman

Ledare En nyårsönskan så här i juletid: lämna kollapsretoriken och börja reformpolitiken. Strunta i opinioner och använd det politiska mandatet som trots allt ges i val till att staka ut riktningen för ett Sverige som växer men håller samman.

Hösten har varit mörkare än någonsin i år. Det mesta tycks gå åt fel håll – ett havererande EU och en flyktingkris som lett till politisk panik bland de styrande och ökat förakt för demokratin bland folket. Är det något alla dessa opinionsmätningar vi dagligen matas med visar är att de etablerade partierna befinner sig i kris – varken regeringspartierna eller alliansen har lyckats samla opinionen utan det är politikerföraktet och misstron som ökar vilket visar sig i Sverigedemokraternas opinionsframgångar liksom i det ökande antalet osäkra.

Men vi ska inte glömma att SD:s framgångskurva bröts av tidigare i höstas – det var i samband med att bilden på den lilla flyktingpojken på stranden fick sociala medier att explodera och humanismens vindar tog fart. I takt med att flyktinggalor och insamlingsrekord avlöste varandra minskade faktiskt SD för första gången i opinionsmätningarna. I ett samhällsklimat där statsministern och alla etablerade partiföreträdare talade om vikten av en generös flyktingpolitik blev det plötsligt svårare att stödja ett parti som bara har en enda fråga på sin dagordning nämligen att stoppa invandringen.

Sen slog Migrationsverkets prognoser helt fel och flyktingströmmen till Sverige ökade dramatiskt samtidigt som den nordiska och europeiska solidariteten visade sig vara ett intet. Myndigheterna slog larm och ordet systemkollaps blev inte bara SD:s utan hela det politiska etablissemangets verklighetsbeskrivning.

Det har dock visat sig att vi på intet sätt står nära någon kollaps. Däremot har vår krisberedskap visat sig särdeles efterbliven på flera områden. Åratal av nedmontering av exempelvis socialtjänsten men också krisberedskapens i stort visar sig nu förödande. Att staten också gett prov på fantasilöshet och bristande förståelse för civilsamhällets kapacitet är ett pinsamt faktum.

Samtidigt inser de flesta medborgare att det är ett exceptionellt läge. Här kunde beslutsfattarna ha kombinerat krisallvar med konstruktiva idéer om hur Sverige ska kunna fortsätta vara ett öppet och generöst samhälle i migrationens tid. Tyvärr blev det istället panikåtgärder med hårdare flyktinglagar, mindre öppna gränser och införande av ID-kontroller. Vi är många som kritiserat dessa ogenomtänkta förslag inte minst Lagrådet i Sveriges riksdag.

Nu är det som det är och flyktingströmmarna minskar. Det andrum som regeringen velat få tycks infinna sig. Ändå måste vi ständigt påminna oss om att de så kallade volymerna handlar om människor i nöd. Under många år framöver kommer vi att få leva med migration som en del av vardagen. Visserligen hörs hoppfulla tongångar från FN:s säkerhetsråd om att det äntligen verkar finnas en samsyn om en fredsprocess i Syrien. Men under överskådlig tid kommer människor att behöva söka sig en framtid i en annan del av världen. Och folkvandringar av andra skäl kommer till. Nästa stora flyktingström lär bli klimatflyktingarna.

Det är alltså hög tid att den politiska ingenjörskonst som varit ett signum för Sverige nu används för att bygga folkhemmet a la 2000-talet. Statsminister Stefan Löfven pekade i sitt jultal ut några skiljelinjer: nedskärningar eller investeringar, ett jämlikt och inkluderande välfärdssamhälle eller skapande av skuggsamhällen och ökande klyftor.

Statsministern har rätt i att detta är avgörande politiska vägval. Det är bra att regeringen äntligen överger ”krona för krona”-mantrat och vågar investera. Det behövs dock en rejälare krispolitik med reformer och satsningar på utbildning, bostadsbyggande och infrastruktur framöver. Regeringen bör också ifrågasätta utgiftstaksmodellen och istället stå för att investeringar inte är utgifter i vanlig mening.

Det går att ideologiskt mönstra ut olika hållningar till migrationssamhället i dag. Dels finns den nationalkonservativa idén att Sverige är för svenskarna, ett etniskt homogent land där stängda gränser bör vara ledstjärna. Dels finns den nyliberala idén att alla som vill ska kunna bo i landet men de får skapa sig sin egen välfärd. Här står Centerpartiet idag. Partiet ska ha all heder för sitt värnande om asylrätten men samtidigt kritiseras för att utnyttja flyktingkrisen för att montera ned den generella välfärden och tryggheten på arbetsmarknaden.

Mellan den unkna nationalismen och den inhumana nyliberalismen finns en tredje väg – den öppna välfärdsstaten. Här måste till både nytänkande och en etisk kompass. Det vore en välgärning om en sorts förnuftets axel kunde bildas mellan socialliberaler (det nya folkpartiet under namnet L?), socialdemokrater och miljöpartister där jämlikhet och öppenhet går hand i hand och där välfärdsstatens idé om att ingen ska ställas utanför bevaras också då Sveriges befolkning ökar.

En nyårsönskan så här i juletid: lämna kollapsretoriken och börja reformpolitiken. Strunta i opinioner och använd det politiska mandatet som trots allt ges i val till att staka ut riktningen för ett Sverige som växer men håller samman.

God Jul och Gott Nytt År!

Helle Klein