”De allra allra flesta vill väl”

Hon är en firad operasångerska men har också höjt rösten mot främlingsfientlighet. Nu blir Malena Ernman ny krönikör i Dagens Arbete.

– Jag tycker det är kul att dyka upp på oväntade ställen. Hade en operasångerska skrivit i Dagens Industri hade nog ingen höjt på ögonbrynet. Dessutom så har ju fackföreningsrörelsen fått en rejäl svacka efter avslöjandena om Kommunal så det känns som en väldigt bra plattform att synas på. Fackförbunden behövs så klart – däremot så verkar kulturen inom fackföreningsrörelsen vara i behov av en rejäl renovering. Att festa, bo eller semestra för andras pengar är en för mig helt främmande tanke. Och den uppfattningen tror jag gäller för fler än mig.

Temat i din första krönika är miljö – varför det?

– Jag tror att vår största utmaning i framtiden är hur vi ska fördela jordens tillgångar jämnare över planeten. Vi kan inte fortsätta som i dag och jag tror inte att bara tekniska lösningar kommer att kunna rädda miljön. Vi måste ändra vårt beteende förr eller senare.

När DA intervjuade dig förrförra sommaren hade du börjat tycka till om rasism i sociala medier.  Hur har den politiska tonen förändrats sedan dess?

– Mycket. Men därmed inte sagt att det bara är en orimlig utveckling i debatten. Vi har närmat oss resten av Europa. Tyvärr, tycker vi som är för en generös flyktingpolitik. Andra tycker det är bra. I slutändan tror jag inte att alla står så långt ifrån varandra som på sociala medier. Jag tror att de allra, allra flesta vill väl.

Du tycker att man ska bemöta rasism genom att prata och visa engagemang men också sätta upp en brandvägg, se till att den inte sprider sig”. Hur funkar brandväggen?

– Den håller än så länge. Inget parti som inte förespråkar alla människors lika värde sitter vid makten. Men idéer sipprar igenom. Mycket av det är väl taktik för att behålla brandväggarna men frågan är hur den taktiken kommer att fungera…? Tittar man på Danmark så har den taktiken inte alls fungerat. Men vi har ju inget facit så jag tror att vi måste vara ödmjuka för alla olika taktiker. Men vi får aldrig sluta eller ge upp. Vi måste fortsätta att stå upp mot främlingsfientlighet och fördomar.

När du var yngre gömde dina föräldrar  papperslösa flyktingar. Hur agerar du själv?

– Redan i september så bestämde vi oss för att låna ut vårt sommarhus till asylsökande. Det visade sig däremot inte vara helt enkelt. Jag som ändå når hundratusentals människor via sociala medier och fick träffa ministrar och politiker och frivilligorganisationer kunde inte hitta nåt sätt att upplåta ett boende helt gratis.

– Men  i november fick vi kontakt med en liten familj från Damaskus via volontärer i Nacka. Så nu bor de hos oss tills de får sitt uppehållstillstånd. Det är mitt sätt att försöka hjälpa till. Jag önskar verkligen att fler fick chansen. Det är väldigt många som vill men eftersom boendeformen inte finns så kan ingen förmedla kontakten. För det funkar fantastiskt bra. Grannarna hjälper till, liksom vännerna från transitboendet och dottern dansar tillsammans med min äldsta tjej på Kulturama. Det är otroligt att se hur fort integrationen går när människor har en anledning och en möjlighet att mötas.