”Robotarna är mina bebisar”

Lilla drakens mästare.Pontus Wallin är spindeln i robotnätet. Det är han som ser till att Elefanten och Lilla draken gör sitt jobb.
– Har jag en dålig dag, går det trögt för hela bruket.

På Swedish Tissue i Kisa har det byggts en sprillans ny fabrik med likaledes ny konvertering och utlastning med lagerutrymmen. Allt med den senaste robottekniken.

Den som härskar över robotarna är tjugotreåringen Pontus Wallin. Han är utbildad automationsingenjör vid Teknikhögskolan i Linköping. Fast från början hade han lite mer högtflygande planer.

– Jag ville bli pilot, men synen satte stopp.

Flygintresserad blev han 2004, som tolvåring, då han fick en flygsimulator till datorn hemmavid.

– Sen dess har jag varit fast i den världen.

Då är detta en bit ifrån drömmarna?

Pontus nickar.

– Visst, men det är inga problem. Jag gillar det här jobbet! Jag kan robotprogrammen som används i automationsvärlden. Kan underhållet.

– Meningen är också att jag ska kunna gräva ner mig i jobbet, för att ”optimera flödet”.

”Den är snäll och följer mina kommandon till punkt och pricka.”

Pontus Wallin har sitt arbetsbord mellan de två konverteringslinjer som är i bruk. Han är omgiven av gula robotar på båda sidor – totalt tolv stycken. Därutöver har han koll på de åtta automatiska truckarna, varav Elefanten är en. Eller ”den där jobbiga”, som Pontus säger.

– Den har strulat mycket och vill bara jobba när den får support.

Pontus brinner där han står. Man kan inte undgå att smittas över hans entusiasm.

– Det här är mina bebisar, mina bångstyriga ungar, säger han med tindrande blick på robotorna.

Vilken är din favorit?

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Det är Lilla draken här, säger han och pekar på den närmaste gula roboten, för tillfället strängt upptagen med att varligt och outtröttligt lyfta toapapper vidare på det löpande bandet.

– Den är snäll och följer mina kommandon till punkt och pricka. Det är också den robot jag använder för att testa nya programmeringar.

Din närmaste arbetskamrat med andra ord?

– Ja. Och som inte säger något utan bara gör vad den blir tillsagd!

Pontus Wallin, nyanställd sedan ett drygt år tillbaka, fick börja med att utbilda sig i Wales. Hans första industrijobb.

– Jag känner verkligen att jag hamnat rätt och kommer att kunna utvecklas i jobbet.

Och han är väl medveten om att han redan har en viktig roll på bruket.

– Jag är lite av spindeln i nätet. Har jag en dålig dag, går det dåligt på annat håll också.

Du har inga planer på att plugga vidare?

– Inte än på ett tag. Om jag skulle göra det, blir det nog till lokförare.

Bruket har haft flyt på senare år. 2013 fick de tillstånd att lägga delar av Kisaån i kulvert för att kunna bygga ut den befintliga fabriken. I december samma år påbörjades bygget av den nya delen. En konverteringsdel med två linjer, en för toapapper och en för hushållspapper. (Utrymme finns även för en tredje linje.)

Nya lagerlokaler och ny utlastning. Plus en helt ny passage in på bruksområdet.
Besökaren möts numera av en vit plåtbyggnad med blått tak, ute på åkern. Byggnaden skymmer helt den gamla delen av bruket. Allt stod klart i somras.

– Investeringen har gått på närmare 600 miljoner kronor, berättar avdelningens ordförande Nicko Tataridis.

Från början ryktades om ett 40-tal nya jobb.

– Hittills har det blivit 18 på kollektiv-sidan och 25 totalt om man räknar in tjänstemännen.

Nicko Tataridis och huvudskyddsombudet Patrik Karlsson, som båda ägnat mycket tid åt nybyggnadsprojektet, visste att ägarnas filosofi var att alla bruk ska ha en egen konvertering.

– Vi trodde aldrig att det skulle bli verklighet här.

Men nu blev det så. Med förändringen att ån inte lades i tunnel utan leddes om. Till gäddornas, abborrarnas och en och annan örings glädje som därmed slapp mörkersim.

På vägen från konverteringen till utlastningen hälsar vi på Elefanten.
Elefanten kan bäst beskrivas som en stor truck med en rejäl, rödmålad, gripklo i fronten.

– Den hämtar pappersrullar från lagret och kör ut till konverteringen, upplyser huvudskyddsombudet Patrik Karlsson.

Elefanten sköter sig själv, förprogrammerad som han är. Men skulle någon eller något hamna i vägen för denna robots framfart, är den beredd och stoppar upp av egen kraft.

Noterbart är att den och andra smårobotar till truckar klarar hörnen mellan de olika avdelningarna med högsta betyg. Inga påkörningar här inte! På utlastningen stannar vi till vid en av de sju utlastningsluckorna för lastbilar. En chaufför från Noréns Åkeri lastar på pall efter pall med toapapper.

Veronica Jonsson står bredvid. Beredd att kila in stora runda pappskivor mellan pallarna på lastbilen, så att de inte ska skava mot varandra under transporten.

Veronica Jonsson, 33 år, är ny på bruket och på utlastningen. Allt är vitt, fräscht och nyinvigt. Det är nästan så att doften av nymålat hänger kvar.

Veronica är en av två på utlastningen. Veckan innan Dagens Arbete är på besök fick hon sitt glada besked; fast jobb.

– Jag hade då jobbat extra här i tre år. I sista vändan började jag i maj, var med om invigningen av de nya lokalerna och första utlastningen i juni. Och nu fick jag alltså fast.

Som hon hoppats.

När ägarna, italienska Sofidel, beslöt att satsa på anläggningen i Kisa, väcktes hennes hopp på allvar om ett fast jobb.

Före Swedish Tissue hade hon bland annat jobbat sex år på Rimaster i näraliggande Rimforsa. När de drog ner på personal fick hon sluta.

– Det var samma år som vi köpt hus och fick vårt första barn, säger hon och tänker tillbaka på en orolig tid.

Nu är hon arbetskamrat med maken som går femskift på Swedish Tissue.

– Vi firade med tårta. Min första tanke var att framtiden är räddad!

Swedish Tissue är inne i en generationsväxling. Det märks inte minst i den nya fabriken med efterbearbetningen. Många ungdomar har kommit till.

Lite förvånande är det fler män än kvinnor som fått jobb i konverteringen. I normalfallet brukar kvinnorna dominera i efterbearbetningen. Men inte på Swedish Tissue.

En av de yngre killarna är Mattias Joelsson, 22 år.

– Första jobbet, säger han först och ser glad ut.

Men så kommer han på att han faktiskt sommarjobbat två somrar på näraliggande Finess Hygiene, där brorsan är anställd.

Själv går Mattias på vikariat fram till månadsskiftet maj/juni. Sedan får han se.
Så klart hoppas han på en fortsättning.

– Jag började sommarjobba här i maj förra året och fick sedan fortsätta.

Mattias jobb är att hålla koll på toarullarna som kommer åkande på bandet innan robotarna tar vid.

– Jag mäter diameter och längder och ser till att den ”lilla svansen”, den del där limmet ska sitta på rullarna, är rätt.  Sedan ska jag se till att det är ordning på bandet.

Mattias Joelsson är sprungen ur en industriarbetarfamilj, där både mamma och pappa stått i produktionen. När han inte jobbar är det datorn och att skruva på bilen som gäller. Han har nyligen flyttat till eget hus i Gullringen knappt tre mil bort.

– Ett renoveringsprojekt, förtydligar han. Med stor tomt.

Hus, bil och jobb, Mattias känner att livet leker.

– Jag har verkligen ingenting att klaga på.

Göran Widerberg