Krönika En vanlig lördagskväll hände det. Som tur är kan jag skilja på film och verklighet.
Jag har under våren tittat på Netflix-serien Daredevil. Jag är ett gammalt fan av den tecknade serien, om den blinde advokaten Matt Murdock som ger sig ut på stadens gator som maskerad brottsbekämpare. Det är en historia om att bekämpa mörker med mörker, om den hårfina gränsen mellan gott och ont och om vad våldet gör med oss alla.
Jag har ägnat en inte helt obetydlig del av mitt liv åt just det fiktiva våldet. Jag har hyllat Sylvester Stallone och Bruce Lee, spelat oräkneliga timmar GTA och lärt mig varenda textrad av Slayer utantill.
Hårt, brutalt, tufft. Precis som det ska vara. Jag har försvarat underhållningsvåld i de mest märkliga sammanhang, och mer än en gång blivit anklagad för att försköna det hemska i världen.
Så en helt vanlig lördagskväll nu i februari blev jag överfallen på öppen gata i Stockholm och brutalt misshandlad av en vilt främmande person. Det gick väldigt fort. En enda kraftig smäll i ansiktet gjorde mig medvetslös.
När jag vaknade till hade jag en krossad fotled, ett ben brutet på flera ställen och mer ont än jag tror jag haft någonsin tidigare. En rejäl operation väntade dagen efter och sedan dryga tre månader sjukskrivning med gips, kryckor, starka smärtstillande mediciner och allmän skröplighet.
I dagsläget är det inte säkert att jag återfår full funktion i foten. Jag hoppas kunna gå normalt, och med lite tur även springa. Dansa balett lär jag aldrig göra mer, säger kirurgen, men det kunde jag i sanningens namn inte innan heller så det får jag helt enkelt leva med.
Man kanske kan tycka att allt detta borde omvänt mig. Att det är hög tid att erkänna att våld är något hemskt och otäckt vi medborgare bör skyddas från i film, tv och spel. Men så enkelt är det förstås inte. Jag kan nämligen, ända sedan dagisåldern, skilja på fiktion och verklighet. Det är en grundläggande förutsättning för nästan alla former av berättarkultur.
Jag vet att Kate och Leonardo inte gifte sig fast de var kära i Titanic. Jag kan fascinerat följa Walter White i Breaking Bad samtidigt som jag är medveten om de fruktansvärda skador metamfetamin orsakar. Och jag kan fortsätta följa Daredevils öden och äventyr, utan att en enda gång sammanblanda hans korståg med min värkande fotled.
