Rickard Torneus hade hälsat på sin pappa bara timmar tidigare, precis innan han skulle ner i gruvan.

Nu ligger han framför honom i en sjukhussäng, fortfarande iklädd sina arbetskläder. Skjortan är sönderklippt från bröstet och upp mot axlarna, huden grå av gruvdamm.

Rickard lägger handen på sin pappas bröstkorg och tar farväl. Han vet inte att revbenen och ryggkotorna under hans hand är brutna och krossade. Att lungsäckarna innanför dem är söndertrasade och fyllda med nästan en liter blod. Att Kent klämts ihjäl i en jättelik malmkross.

Det kommer han inte få veta förrän flera dagar senare.

Det trots att LKAB enligt DA:s uppgifter känt till dödsorsaken redan samma kväll.

I polisens förundersökning och LKAB:s egen utredning beskrivs hur olyckan den 24 maj 2024 gick till.

Kent, som är krosstekniker, står i gruvan med en bilningsmaskin i händerna. Han har dubbla prillor under läppen. Tillsammans med två arbetskamrater ska han byta slitplåtarna i kross 213, på nivå 1403. Kent har koll på hur arbetet går till, och instruerar arbetskamraterna.

Nya plåtar ska komma in genom krossens tak. En stor metallucka behöver sänkas litegrann så att en annan kan öppnas. Kents kollega har en trasig mikrofon, men svarar på instruktionerna med en tumme upp.

Kollegan tar sig till den panel som styr krossens delar. Ytan är täckt av runda svarta knappar.

”Slaglucka”,”Bogvisir”,”Krosskåpa”. Under dem: ”Öppna” och ”Stäng”. Och så trycker han på ”Stäng”.

Men det är fel knapp. Det är bogvisiret som sätts i rörelse, inte krosskåpan.

Kent Torneus står i bogvisirets vidöppna gap. Det tar fyra sekunder innan metalluckan sluter sig över hans bröstkorg. Luften går ur honom, revbenen bryts.

Luckan lämnar en glipa på tolv centimeter. Där sitter Kent fast i en minut, till dess att kollegan inser sitt misstag och öppnar bogvisiret igen. Kent faller till marken och slår i huvudet på vägen ned.

Men från panelen där Kents kollega står kan man inte se bogvisiret. Han har ingen aning om katastrofen som just skett.

Då hörs en hård suck, ett stön. Den andra kollegan berättar senare i förhör om oron som stiger i bröstet. Var det Kent som lät?

– Kent, hör du mig!? ropar han.

Han rusar mot honom, hittar honom medvetslös, onaturligt dubbelvikt på gallret nedanför ställningen.

– Någonting har hänt! skriker han i sitt headset.

Kollegorna skjuter tillsammans in industritrasor under Kents kropp. De vill att han ska ligga bekvämare på gallerdurken, förklarar en av dem senare i förhör.

Plötsligt spärrar Kent upp ögonen. De är stora, fyllda av panik. Han försöker prata. Tar sig för bröstkorgen. Han lyckas få fram att han har ont och att han inte får luft.

– Låt mig dö, låt mig dö, säger han i väntan på ambulansen.

Resan till sjukhuset tar över en halvtimme. Kent dör på vägen.

Samtidigt sätter LKAB:s krishantering i gång. Företaget har kontakt med polisen och börjar utreda vad som gått fel.

Den utredningen ska långt senare blottlägga allvarliga brister i LKAB:s säkerhetsarbete. Det handlar om personal som är helt ovetande om risker vid farliga arbetsmoment, missade säkerhetsutbildningar, obefintliga riskanalyser och tillbud som inte tagits på allvar.

Initialt förekommer dessutom felaktigheter i företagets beskrivning av olyckan. LKAB publicerar under olyckskvällen ett pressmeddelande där de skriver att en medarbetare dött efter ett ”misstänkt sjukdomsfall”. Pressmeddelandet ändras senare och händelsen beskrivs då som en ”misstänkt arbetsplatsolycka”.

I pressmeddelandet beskrivs hur en medarbetare fallit från en meter efter ett underhållsarbete i en kross:  

”Krossen var avstängd och stod still. Mannen föll ifrån arbetsställningen, en höjd på cirka en meter, vilket uppmärksammades och räddningstjänst tillkallades”.

Flera medier upprepar uppgiften, men även åklagaren och LKAB själva. Det trots att företaget, enligt DA:s uppgifter, nåtts av en övervakningsfilm som visar hur Kent kläms till döds i krossen.

Att det är malmkrossen som orsakar Kents död ska senare bekräftas i obduktionsrapporten. Att hans kropp faller till marken påverkar inte utfallet. Då är redan hans bröstkorg krossad och hans lungor söndertrasade.

I polisens förundersökning framgår att LKAB skickar övervakningsfilmen till polisen samma kväll. Ändå står uppgifterna om den avstängda krossen och fallet på en meter kvar i en hel vecka på LKAB:s hemsida.

På kvällen efter sjukhusbesöket, där han tagit farväl av sin pappa, bär Rickard Torneus över en av barnens sängar till sitt och sambons sovrum. De fem i familjen ska försöka sova tillsammans. Sambon tittar på LKAB:s hemsida, trycker gång på gång på uppdatera. Rickards tankar snurrar. 

– Vad skulle vi gjort för att han inte skulle ha fått den här hjärtinfarkten? Vad hade vi kunnat göra för att hjälpa honom med sitt stressiga liv?

Klockan halv två på natten ringer telefonen. En chef från LKAB beklagar sorgen, men säger ingenting om olyckan. Ingen nämner övervakningsfilmen som visar hur Kent har klämts ihjäl.

På lördagen, dagen efter olyckan, åker Rickard till LKAB tillsammans med sin sambo. Han blir ledd till ett stort konferensrum på huvudkontorets trettonde våning. Där sitter han och ”pratar av sig”, berättar han. Om hur Kent mått sista tiden och om att han kanske skulle ha kunnat göra mer för honom.

Han är fylld av dåligt samvete. Kent hade haft det jobbigt. Med skilsmässa och dementa föräldrar. Han åt medicin för sitt blodtryck. En hjärtinfarkt måste det vara, säger han.

Cheferna lyssnar. Fortfarande är det ingen som säger vad som faktiskt har hänt. Han går därifrån, ännu ovetandes.

– Men dom vet ju, säger Rickard Torneus.

Det ska dröja till måndagen innan han får veta vad som skett. Att hans pappa har klämts till döds under ett bogvisir. Men informationen kommer inte från LKAB – utan från en polis som ringer honom. Rickard blir helt tyst i telefonen.

– Jag tog bara emot informationen, säger han.

På onsdagen informerar ledningen på LKAB hela arbetsplatsen om att Kent Torneus klämts ihjäl. Det är mer än 100 timmar sedan olyckan.

I en intervju med Dagens Arbete säger LKAB områdeschef för Kirunagruvan, Magnus Backe, att företaget behövde förhålla sig till den pågående förundersökningen och säkerställa att informationen var korrekt och kunde lämnas ut innan Rickard informerades. Enligt dem hölls ett möte med Rickard på tisdagen, fyra dagar efter olyckan, där han informerades om dödsorsaken.

– Det pågick en brottsutredning. Då ville vi säkerställa att det vi gjorde var rätt. För att kunna göra det behövde vi få en bekräftelse från åklagaren på att det var okej att informera anhöriga om orsaken. Den fick vi på måndagen.

Kan du förstå Rickards upplevelse av att gå en hel helg utan att få veta vad som hänt – och att det kan uppfattas som ett försök att mörka olyckan?

– Jag kan förstå att han upplever det så. Samtidigt behövde vi säkerställa att informationen kommunicerades på rätt sätt, i rätt sammanhang och att det var okej att kommunicera den.

Än i dag har ingen på LKAB uttryckligen sagt det till Rickard Torneus, enligt honom själv. Nu vill han ha en ursäkt. 

– Ta av er mössan, gå ut offentligt och säg att det gick åt helvete, att ni gjorde bort er gentemot de närmaste anhöriga. Det är den ursäkten jag vill ha.

I dag önskar han att luckan i malmkrossen hade stängts helt och hållet.

– Då hade det blivit två av honom, och då hade sanningen kommit fram direkt om vad som hänt. Då hade man inte kunnat ljuga.

– Och så vet man att han hade dött så, säger Rickard och knäpper fingrarna.

Han sitter tyst ett ögonblick.

– Nu har han ju verkligen plågats till döds.