Nioåriga Alein skulle egentligen vara med sina kompisar i skolan. I stället ligger hon i en säng, omgiven av flyttkartonger som når nästan upp till taket.
Alein var bara några månader gammal när hon och hennes familj – mamma, pappa, storebror och storasyster – kom till Sverige.
Nu har de två dagar kvar innan de måste lämna landet.
Familjen är kristna palestinier från Israel. I hemlandet var tillvaron osäker. Även om araber i Israel på pappret har samma rättigheter som övriga israeler, finns det många rapporter om diskriminering och våld.
– Det är rasism och bråk och dödande. Vi ville ge våra barn ett stabilt liv i Sverige, säger pappa Ala Shamshoum.
Redan under asylprocessen började Ala arbeta som montör på ett glasmästeri i Skellefteå.
– Vi kom till Sverige den 25 juni 2018. Den 29 november samma år började jag jobba och försörja familjen. I nio år har jag jobbat och betalat skatt. Jag har aldrig tagit hjälp från socialtjänsten, kommunen eller Försäkringskassan. Ingenting.
I Israel hade Ala Shamshoum ett eget företag som han sålde innan flytten. Han fick ihop motsvarande nästan två miljoner kronor som han tog med som buffert till Sverige.
Hela familjen fick stanna genom Alas arbetstillstånd. Barnen gick i skolan och mamma Suha blev anställd som kock och sedermera kökschef. Hon lärde sig svenska snabbt.
– Jag bad hela tiden mina kollegor att rätta mig, berättar hon.
Familjen bodde först i Skellefteå, men flyttade sedan till Södertälje. 2023 fick Ala anställning på det som senare skulle bli företaget Svensk fasad och jalusi, i Huddinge utanför Stockholm. Med hans 35-åriga erfarenhet var det inte svårt.
– När jag var i min sons ålder började jag med aluminiumproduktion, glas, dörrar, fasader och jalusier, berättar han.
På företaget producerade han produkter som andra monterade.
– Jag skötte CNC-program och glasklippning. Det var för produkter till Willys och Ica bland annat, berättar Ala Shamshoum.
Branschen skriker efter CNC-operatörer. Enligt en prognos från Industrirådet kommer det saknas över 5 500 CNC-operatörer de kommande tre åren.
I utvisningsbeslutet står det att Ala Shamshoum ”besitter en expertkompetens och är en nyckelperson för företagets produktion”, enligt ett utlåtande från hans arbetsgivare.
Men ingenting av detta spelade någon roll när Migrationsdomstolen fattade sitt beslut.
Sedan 2015, när många människor sökte asyl i Sverige, har politiken stramats åt kraftigt. Tidö-regeringen har växlat upp tempot och kommit med en rad lagskärpningar. Debatten har gått hög om så kallade tonårsutvisningar. Nu kan Dagens Arbete visa hur politiken även slår mot vanliga arbetare och företag runt om i landet.
Granskningen visar att Sverige utvisat minst 260 arbetare i bristyrken det senaste året. Det motsvarar fem personer i veckan. Bristyrken är jobb där behovet av arbetskraft inte bedöms kunna tillgodoses inom Sverige.
Inte sällan har personerna familjer som också utvisas. När de 260 personerna utvisas tvingas även 84 barn att lämna landet.
Arbetarna har inte dömts för några brott och det finns inga misstankar om skenanställningar. Det handlar om personer som invandrat till Sverige, arbetat och betalat skatt och vars kompetens är starkt efterfrågad på den svenska arbetsmarknaden.
När DA besöker fabriken där Ala Shamshoum jobbade är hans arbetsplats fortfarande tom, trots att han slutat för flera månader sedan. Maskinerna står stilla. Företaget har inte kunnat hitta en ersättare.
– De som kan detta är inte arbetslösa om man säger så, utan snarare tvärtom, säger produktionschefen Öyvind Strand.
Nu får företaget köpa in färdiga glaspartier i stället för att tillverka det själva.
– Det blir mer svårjobbat, sämre marginaler och mindre flexibelt. Man kan inte styra lika mycket själv när man måste köpa in det.
Att Ala Shamshoum och hans familj utvisas tycker Öyvind Strand är märkligt.
– Jag personligen tycker att det är konstigt. Jag kan förstå om det handlar om folk som inte jobbar, tar massa bidrag och grejer, men jag tycker inte det är intressant över huvud taget att utvisa folk som har jobb.
Utöver sin expertkompetens var Ala en väldigt bra kollega, säger Öyvind.
– Han gjorde alltid sitt yttersta för att grejer skulle bli bra och ställde upp och jobbade mycket när det var akuta grejer.
Företaget har nu bestämt sig för att utlysa Alas tjänst så att han ska ha möjlighet att ansöka igen från Israel. Detta krävs för att Ala ska få chans till ett nytt arbetstillstånd.
Ala och hans familj vill inget hellre än att komma tillbaka till Sverige. Men ovissheten och väntan tär.
– Det kan ta mellan sex månader och ett år innan vi får svar (från Migrationsverket reds. anm.) och vid det laget kommer vi redan ha behövt etablera oss i Israel igen, säger Ala.
Mamma Suha sitter på en av de två stolarna som är kvar i lägenheten och redogör för vad som skett under familjens nio år i Sverige.
Hon berättar att hon tar sömnmedicin för att kunna sova och har tappat 20 kilo det senaste halvåret. Ibland bär rösten inte hela vägen fram till meningens slut.
Pappa Ala har mycket han vill säga. Han är arg. Han förstår inte hur en familj som sköter sig kan behandlas så här.
– Vi har redan förlorat vårt hem och hela vårt liv i Sverige. Nu kommer de att ta minst sex månader till från oss. Jag vill bli kompenserad för allt som tagits ifrån mig.
De berättar om äldsta dottern Nathalie som har fast jobb i hemtjänsten som vårdbiträde – ett annat utpekat bristyrke – i Skellefteå. Hon gick naturprogrammet och vill bli civilingenjör. Suha visar en debattartikel Natalie skrivit i Aftonbladet. Plötsligt hörs dotterns röst i Alas telefon.
– Prata med henne, lyssna hur hon pratar svenska, säger Ala.
En ung kvinna med klingande skelleftemål hörs i andra änden. Hon har rast på sitt jobb och berättar hur situationen ser ut för henne.
Hösten 2025 fick hon avslag på sin ansökan om arbetstillstånd. Förut hade hon uppehållstillstånd genom sin pappa, men när hon blev myndig behövde hon söka i egen rätt. Enligt Migrationsverket måste hon lämna Sverige och göra en ny ansökan från Israel. Natalie överklagade och ärendet ska nu prövas i Migrationsdomstolen.
– Det känns jättejobbigt, jag har vuxit upp här och etablerat mig så bra i samhället. Jag jobbar med gamla människor som behöver mig varje dag. Jag får mycket beröm av dem. Jag vet inte vad jag ska göra om jag blir tvungen att lämna Sverige.
När familjen återvänder till Israel väntar en ny form av främlingskap. Alla i familjen Shamshoun är israeliska medborgare. Men om man varit utanför landet i mer än fem år förlorar man vissa rättigheter, som tillgång till statligt finansierad sjukvård. Man behöver genomgå en prövoperiod där man måste skaffa arbete och bostad och bevisa att man vill stanna.
– Vi har inget i Israel. Inget jobb, inget hus, ingenting. ”Avslag” är ett kort ord. Men det betyder jättemycket för oss, säger Suha.
Nioråiga Alein har varit tyst under intervjun, men vill säga något innan DA:s team lämnar lägenheten. Hon ställer sig upp och kramar sin Ipad i famnen.
– Jag kommer sakna mina kompisar här. Israel är inte mitt hemland, jag känner ingen där och kan inte språket. Jag kommer sakna mina kompisar, min syster och alla som var glada och snälla mot mig.
