Sågverksdöden – en industri tystnar

Det här skulle ha blivit en väsentligt annorlunda artikel. En med ett hoppfullt budskap om små familjeägda sågverk runt Bergslagen som överlever mot alla odds, delvis tack vare unika produktnischer.

Ödet ville dessvärre annat, och när vi skulle besöka Vanhälls såg utanför Smedjebacken hade beslutet kommit att den skulle läggas ned, efter över 100 års verksamhet på orten. Därmed försvinner de fyra kvarvarande avlönade anställningarna utöver de två arbetande ägarnas tjänster.

Då har antalet anställda redan gått ned från ett 20-tal.

– Om vi hade sett att det kunde vara full fart igen efter tre månader, då hade det varit ett annat läge. Men det läget ser vi inte. Banken har också sagt nej, säger vd Pär Stål, som visar runt sågverket med dotterns tax Frank som följeslagare.

Sågverket är ett av få i Sverige som är specialiserat på glasbjörk – en variant med långa, sega fibrer som lämpar sig särskilt väl för produkter med höga krav på böjhållfasthet. Av den anledningen har Vanhälls såg också varit en långvarig leverantör till tumstockstillverkaren Hultafors, liksom till Jordans gamla fabrik för tandpinnar i Norge.

Att det heter glasbjörk beror på ljudet som träet ger ifrån sig när det sågas – sprött klirrande som av krossat glas.

– Tumstockar har också varit en tacksam produkt att marknadsföra och dela ut till besökare. Man kan jämföra med storsågar, som kanske producerar lite massaved hit och andra produkter dit – det blir inte lika påtagligt, menar Pär Stål.

Tillsammans med brodern Erik är de tredje generationen i samma företag. Förhoppningen var att Eriks son på sikt skulle ta över driften, men så blir det alltså inte.

Då är ändå inte Vanhälls såg unika på något sätt. Så sent som i mars i år stoppades produktionen vid Siljanssågen i Mora, även den med över 100 år på nacken. Senare under våren kom beskedet om att Vidas sågverk i småländska Urshult och Orrefors stänger. Och i september kom beskedet att även Moelvens sågverk i Årjäng tvingas lägga ned.

– När alla har förstått värdet av att ha lövträd i sin skog, då lägger alla sågverk ned som hanterar lövträ. När jag började med farsan fanns det en egen lövsågsförening, och kanske 30 olika småsågar som sågade lövträ, minns Pär Stål.

I dag lägger de flesta lövträsågarna ned på grund av bristande lönsamhet, menar han.

Att sågverksdöden slår till just nu är inte helt oväntat. Uppsvinget under covid – då många hemmabyggare passade på att byta köksskåp och annat – förbyttes efter pandemin till stiltje på renoveringsfronten. Sedan kom Rysslands invasion av Ukraina och råvarupriserna började skena.

– Sedan kriget började har priset för råvara gått upp säkert 60–70 procent. Och området som vi tar råvaran från har krympt för varje år, säger Pär Stål.

Till det kommer konkurrens från jätteföretagen på pappersmasseområdet, som Stål menar har väsentligt större betalningsförmåga.

För små sågverk finns också en administrativ utmaning. Rapporteringskrav som FSC, virkesmätningsregler (VIOL), EU:s nya förpackningsförordning och andra föreskrifter lägger stora bördor på småföretag. På Vanhälls såg sköts alla dessa uppgifter av Karina Nohrstedt.

– De större bolagen har ju minst en person, ofta fler, som bara jobbar med de här frågorna, säger hon.

När Vanhälls såg nu lägger ned kommer Karina Nohrstedt att jobba vidare ett litet tag på timmar, innan hon nästa år går i pension.

– Det känns tråkigt att sågen upphör. Helst hade jag velat lämna över till någon annan, säger hon.

En hederssak för Pär Stål har varit att alla som vill ska kunna hitta nya arbeten. Personalen har fått söka jobb på arbetstid, och även gått på jobbträffar och liknande åtgärder. Alla utom en har också redan fått jobb, på Ovakos stålverk i Smedjebacken, Hitachi i Ludvika eller andra industrier i närområdet.

– Det är ju fantastiskt skönt, säger han.

Med Vanhälls nedläggning minskar antalet lövsågverk ytterligare. Branschorganisationen Svenskt Trä räknar i dag med färre än tio lövsågverk i någon sorts industriell skala. Total volym sågat lövträ bedöms av organisationen uppgå till max 100 000 kubikmeter per år – att jämföra med 17,5 miljoner kubik gran och furu.

För fyra år sedan startade Svenskt Trä därför en lövträsågverkskommitté för att lyfta svenskt lövträsågverksamhet. Bättre skötsel och sortering av lövråvaran, stabilare leveransflöden, modernisering av lövsågverken och investeringar i test- och pilotanläggningar ska vända trenden hoppas man. Förhoppningen är att femdubbla produktionen av svenskt lövträ fram till 2040.

Inte bara lövträverksamheten känner av krisen; de bistra tiderna drabbar även företag som sågar gran och furu. Ett par mil norrut, vid Boda såg i Svärdsjö, utanför Falun, kämpar vd Dan Törnberg för att rädda verksamheten vid ett sågverk som varje år producerar 40 000 kubikmeter trävaror per år.

– Vi brukar säga att vi inte har den största sågen, men en av de finast belägna, säger Dan Törnberg på plats vid sågverket invid den kvällssolsglittrande Gårdvikssjön.

Ett vackert geografiskt läge, men klart sämre ekonomiskt. För även Boda såg har drabbats av dubbelsmockan med höga timmerpriser och en svagare marknad för trävaror. Överlevnadsstrategin har blivit att sänka kostnaderna, minska personalstyrkan och söka mer lönsamma specialprodukter – samtidigt som underhåll och andra utgifter måste hållas nere.

– Men helst skulle man ju vilja ha marginal. Kunna jobba långsiktigt och lugnt, och inte göra våld på sig själv, säger Dan Törnberg.

Mycket av personalbehoven har redan lösts tack vare automatisering och effektiviserade arbetsflöden, men sågverket börjar nu komma ned på en så pass kritiskt låg personalstyrka att man inte kan säga upp fler.

Men faktum är att vissa riktigt små sågar kan överleva och frodas, inte minst tack vare långtgående specialisering och expertkunskap. Lilla Bäsinge såg och hyvleri utanför Krylbo i sydligaste Dalarna har expanderat verksamheten under de senaste åren.

Lantbrukaren Sven-Erik Ivarsson hade tidigare fått rådet att köpa en såg eftersom han då ”skulle få hur mycket jobb som helst”. Sagt och gjort. I dag driver han både bandsåg och hyvel i en stor separat lada, och en mindre anläggning intill den egna gården.

Ett specialområde är kilsågat virke, det vill säga att såga träplankor snett så att de blir bredare i ena rotänden och smalare mot toppen. Därmed följer man stockens naturliga form och får ut mer virke. Resultatet används ofta till klassiska trägolv och tak, i både historiska byggnader och nyare kåkar.

– Det kan handla om renovering och nybyggen i gammal stil. En del kan också ha gamla kilsågade paneler kvar, säger Sven-Erik Ivarsson.

Nu har han också fått sällskap av sönerna, som står och sågar till stockmattor för underlag till grävmaskiner. För syftet används barrträ, både gran och furu.

– Jag har varit på vift i över 20 år, men kom tillbaka hit förra året. Sedan bröt jag och yngsta brorsan ut grävmaskinsmattorna som egen produkt och startade eget bolag för att producera dem, berättar Anders Ivarsson.

Lillebror Mikael tar av hörselkåporna för en snabb fotografering. Verksamheten är i full gång igen efter sommaren. Småsågen i Bäsinge verkar ha klarat generationsväxlingen från far till söner.