Med gulfärgade fingrar stryker Thomas Eriksson noggrant black över hårt packad sand. Vätskan flyter mellan fjällen på en trubbig stjärtfena och bildar ett skyddande lager mellan sanden och den smälta brons som snart ska stelna över ytan. Han fiskar fram en tändare och håller den mot blacken. Gnistan får den fuktiga ytan att ta eld och etanollågor dansar plötsligt under hans hand.
Han arbetar med gjutformen till den sista biten av Carl Milles verk Emigranterna. I en uppmärksammad kupp stals verket en novembernatt i centrala Växjö i fjol. Nu ska en ersättare gjutas, och förhoppningen är att den ska vara på plats efter semestern.
I källaren under hans fötter skimrar en snart färdig skulptur i brons. Där svetsar ciselörer noggrant samman bitarna. Arbetet har pågått länge.
– Det var långt före påsk som jag gjorde de första grejerna, berättar han.
Herman Bergmans konstgjuteri ligger i Gamla Enskede i södra Stockholm. I mer än 130 år har gjuteriarbetare här förvandlat konstnärers visioner till brons. Carl Milles, Astri Taube, Marie-Louise Ekman och Joakim Ojanen hör till dem vars verk har passerat genom gjuteriet – verk som pryder städer i hela landet.
– Från Smygehuk upp till Treriksröset, säger Thomas Eriksson.
Men detta exemplar kan bli bland de sista de tillverkar.
Fastighetsägaren Iris Förvaltning, som ägs av Synskadades stiftelse, vill riva huset. Gjuteriet har svarat att de inte har pengar nog att bygga nytt. Om de tvingas bort riskerar inte bara en arbetsplats att försvinna, utan också en mycket sällsynt kunskap.
Thomas Eriksson arbetar som sandformare. I Sverige finns bara ett fåtal som behärskar det han gör. En handfull, gissar han själv. Till konstgjuteriet kom han när behovet var akut. En av de tidigare sandformarna hade fått en stroke, den andra hade gått i pension. I glappet fanns ingen som kunde göra formerna. Gjutningen i sand stod stilla.
Att gjuta i sand är svårare än att gjuta i vax, en annan metod som gjuteriet arbetar med. Men en del konstnärer föredrar sand eftersom materialet är stabilt och ger större kontroll. Sandgjutning är förvisso vanligt inom industrin, men konstgjutning ställer andra krav. Varje skulptur är unik och kräver sina egna lösningar. Det kan ta veckor att skapa en form och man får bara ett försök – efter en gjutning är den förbrukad.
– När det ska avgöras, avgörs det på en minut. Tänk om det rinner ut? Jag får alltid gjutfrossa, säger Thomas Eriksson.
Hantverket har följt Thomas Eriksson i decennier. I sena tjugoårsåldern arbetade han på ett analyslaboratorium. Där fanns en liten ugn som egentligen var till för att smälta prover. Om nätterna, när han arbetade ensam, blev hans första gjutningar till.
– Jag hade många timmar för mig själv. Då höll jag på med skalsanden och gjöt små saker, schackpjäser och mammas glasfåglar och sånt.
Han skrattar till.
– Men jag fick sluta, för att det luktade så på kontoret när de kom på morgonen.
Sedan dess har Thomas Eriksson hunnit gjuta det mesta. I Norge arbetade han under en chef med ett ovanligt stort intresse för skaldjursbestick. På Kohlswa gjuteri blev han kvar fram till konkursen 2017. Åt dem gjöt han en 20 ton tung krossmantel åt LKAB i Malmberget – en del till en stenkross som används i gruvor. Enligt Thomas den tyngsta stålgjutningen i svensk modern historia.
I dag har Thomas Eriksson hittat en plats där konsten och hantverket flätas samman. Varje dag pendlar han från Köping till gjuteriet för att stå – bokstavligen omringad – av konst. Från golv till tak står såväl gjutningar som original, många av klassiska mästare som Sergel, Carl Eldh och Milles. Han minns hur han blev ”alldeles starstruck” första gången han klev innanför dörrarna.
Men Thomas Eriksson kallar sig inte själv konstnär. Hellre konstformare.
– Jag gör bara ett avtryck av konstverket. Jag skapar det i brons, men jag skapar inte konstverket. Det gör konstnären.
Samtidigt är det hans arbete som avgör om konstverket går att gjuta. Det måste han ändå erkänna.
– Jo, det är lite av en fjäder i hatten. Man blir kanske lite styv i korken, säger han.
Om gjuteriet tvingas stänga skulle konstnärerna tvingas söka sig någon annanstans, kanske utomlands. Det oroar honom särskilt. Själv skulle han tvingas ut på arbetsmarknaden igen, obekvämt nära pensionen.
– Jag är väl inte stekhet på arbetsmarknaden i min ålder, konstaterar han och fortsätter:
– Det känns väldigt vemodigt, och inte bara för min personliga del, utan för Sveriges kulturarv.
Gjuteriets kontrakt har redan löpt ut. De har fått anstånd att stanna i lokalerna till årets slut, men av allt att döma kommer huset sedan att rivas. Om gjuteriet lyckas flytta återstår att se.
