Dagbrott
Brytningen skedde i två dagbrott. De är idag vattenfyllda och bildar tillsammans den konstgjorda sjön Tranbärssjön.
Grovkross
En grovkross 60 meter under jord slog sönder malmen inför sovringen.
Silo
Med rullband fraktades materialet upp till en 62 meter hög silo. I materialet fanns då också kalksten som kommit med vid brytningen.
Sovringsverk
Genom att blanda vatten med ett magnetiskt järnmalmspulver, fick man en vätska som var tyngre än alunskiffer men lättare än kalk. Alunskiffret flöt alltså upp, medan kalken sjönk till botten och kunde sorteras bort.
Finkross och siktning
Därefter maldes skiffern ner till cirka två millimeter. För stora bitar gick inte att laka ur medan mindre bitar och damm riskerade att störa flödet och skada utrustningen.
Mogningslager
Det utsorterade materialet lades ut på marken för att ”mogna”. När malmen utsattes för luftens syre så blev uranet lösligt i vatten, vilket var nödvändigt för nästa steg i processen: lakning.
Lakverket
Fyra bassänger, 25×25 meter stora och 5 meter djupa. Här blev allt uran flytande med hjälp av svavelsyra. Lakresterna är det avfall som anses farligast för människa och miljö.
Jonbyteriet
I jonbyteriet sköljdes vätskan från lakverket genom en ”jonbytarmassa”, som bestod av ett slags plastkulor som kunde suga åt sig just uran. Alla andra mineraler följde med vätskan ut på andra sidan. Kvar blev koncentrerat uran som sedan torkades. Slutprodukten blev ett gult pulver som bakades till en så kallad urankaka eller ”yellowcake”. Den packades i stålfat med den klassiska märkningen för radioaktivitet utanpå.
Damm för ”tailings”
Resterna efter lakning och jonbyteri blev ett kemiskt aktivt och låggradigt radioaktivt slam som kallas ”tailings”. Allt täcktes med vatten i en stor damm strax öster om lakverket.
Uran
Uran är ett naturligt radioaktivt grundämne (U) som finns i berggrunden över hela världen. Uranet i svenska kärnkraftverk kommer främst från Kazakstan, Kanada och Australien.
Det finns flera former av uran. Alla atomer har 92 protoner, men antalet neutroner varierar och det är varianten U-235, med färre neutroner (143), som är klyvbar och kan användas som bränsle i kärnkraftverk eller i atomvapen.
Uran som bryts innehåller alltid 0,7 procent U-235 och 99,2 procent U-238. För att det ska fungera som kärnbränsle måste andelen U-235 öka till 3-5 procent. För atombomber gäller upp till 90 procent. Den processen kallas anrikning och är strikt kontrollerad av det internationella atomenergiorganet IAEA. Det är bara ett fåtal länder i världen som kan göra detta. I Europa finns anläggningar i Nederländerna och Frankrike.
Alunskiffer
Det svenska uranet finns i bergarten alunskiffer och är låghaltigt, cirka 250 gram per ton. Det kan jämföras med de bästa fyndigheterna i världen (Kanada) med upptill 200 kilo/ton.
Alunskiffret bildades för flera hundra miljoner år sedan, när Sverige fortfarande låg på havsbotten söder om ekvatorn. Havet var då extremt syrefattigt och alger och mikroorganismer som ”regnade” ner på botten ruttnade aldrig utan bildade i stället ett slags organisk gegga. Uran och andra mineraler blandades in sedan de eroderat från omgivande landmassor. När vattnet blev mer syrerikt var det snäckor och andra skaldjur som landade på botten.
Med tiden, miljoner år, pressades geggan ihop till ett kol- och mineralrikt skiffer, oftast täckt med ett kalklager. Så småningom steg Sverige upp ur havet och hamnade där det ligger idag.
Alunskiffer finns väster och öster om Vättern, från Falbygden, där Ranstad ligger, till Omberg- och Tåkernområdet i Östergötland. Det finns också öster om fjällkedjan i Jämtland och Härjedalen och viss mån i Skåne och Mälardalen samt på Öland och Gotland.
