Här vilar Ture – som fick höra att arbetslivet var tryggt
Läsarberättelse: Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Debatt
Riksdagen måste ta kommandot över den nationella infrastrukturpolitiken. I dag får landsbygden inte en rimlig chans att utvecklas, skriver Ronny Svensson, angående Dagens Arbetes pågående debatt om framtiden för landsbygden.
Om skribenten
Ronny Svensson är fil lic i kulturgeografi och har varit lärare och forskare i regional planering vid KTH och under 23 år kanslichef i kommunorganisationen SmåKom. Har gett ut flera debattböcker om landsbygd och regional utveckling.
När vi diskuterar landets framtid brukar debatten ofta hamna i ett konstaterande att landsbygden är hopplöst förlorad medan storstäderna ses som eviga tillväxtmiljöer. Jag är inte särskilt imponerad av sådana slutsatser eftersom de utgår från att medborgarnas värderingar av det ”goda livet” och våra möjligheter att skapa attraktiva välfärdslösningar ses som statiska över tid.
På kort sikt är utmaningarna stora för båda motsatserna i det regionala Sverige – sämre service och färre invånare på landsbygden och ökade klyftor, köer och sårbarheter i större städer. På en generations sikt kan verkligheten vara den omvända.
Att landsbygden i stora delar av landet hamnat i skuggan de senaste 25 åren har sina tydliga förklaringar. Arbetsmarknaden har radikalt förändrats och allt fler jobb kräver högskoleutbildning som bara ges i ett antal större tätorter. De nya jobben kommer inte lika snabbt utanför storstäderna, bland annat på grund av outbyggt bredbandsnät som inte ens år 2020 omfattar mer än högst 90 procent av landets invånare och företag.
I stort sett övergav riksdagen landsbygdens intressen när vi gick med i EU 1995 då många politiska ledare trodde (?) eller tyckte (?) att EU-stöden skulle fixa landsbygdens utveckling. Så blev inte fallet.
Men trots snabbt försvinnande service är det ändå märkligt att så många bor kvar på landsbygden utanför större städers pendlingsområde.
Även om vi är inne i en stark storstadstrend, som inte bara beror på marknadskrafternas ointresse för regional utveckling, kan människors värderingar inom en inte alltför avlägsen framtid leda landets utveckling i nya spår.
Vi vet att storstadsmiljön trots många goda sidor har väsentliga nackdelar. Sårbarheten vid en finansiell kris, som kommer med oregelbundna tidsintervaller, kan skapa nya lägen och uppgradera landsbygdens konkurrenskraft. Men sådana förlopp går inte av sig självt.
På kort sikt måste riksdagen ta kommandot över den nationella infrastrukturpolitiken, vilket rikspolitikerna nedprioriterat under lång tid. Vägväsendet och järnvägarna i en stor del av Sverige hindrar många regioners möjligheter att förändras och stärkas. Det var längesedan vi hade kraftfulla rikspolitiker som förknippades med krav på radikala insatser för att skapa en tillväxtfrämjande regional balans.
Den nya trafikproppen ändrar inte detta förhållande ett dugg. Och bredbandet med 100 Mbit/s måste nå alla delar av landet 2020 och inte i en obestämd framtid. Landsbygden har bara utnyttjat bredbandets kapacitet till högst 5 procent på arbetsmarknaden.
Den service som försvunnit måste sannolikt byggas upp i ny regi – kanske via en samverkan mellan kommun, småföretag och andra organisationer, med hjälp av samhällskooperativ och andra nya lösningar. Postnord kan med fördel monteras ned och omvandlas till ett kommunstyrt bolag med bra service som mål. I dag ger inte riksdag och regering landsbygden en rimlig chans att utvecklas. Det är dags att använda landsbygdens alla outnyttjade resurser!
