Forskning ska sätta ljus på facket och SD

Var femte arbetare i Sverige stödjer Sverigedemokraterna, allt fler arbetare har utländsk bakgrund. Forskaren Anders Neergaard befarar en växande motsättning.

– Det gäller för facken att hålla tungan rätt i mun, påpekar han.

Han är biträdande professor på Linköpings universitet och har tidigare forskat om fackföreningsrörelsen, högerpopulism och rasism. Nu har han fått nästan tre miljoner kronor av Riksbankens jubileumsfond för att borra djupare i frågan.

De närmaste åren kommer han att studera hur LO-facken hanterar att en del av medlemmarna sympatiserar med ett parti som inte vill ha de andra medlemmarna i landet: Vilka strategier har använts hittills? Vilka åtgärder kan och ska vidtas?

De senaste valresultaten och opinionsundersökningar har visat att stödet bland fackens medlemmar för främlingsfientliga partier ökar. Det är något som redan nu utmanar solidaritetsprincipen som har hållit ihop arbetarfackföreningarna sedan dess begynnelse.

Den riktning facken rör sig framöver kommer, enligt Anders Neergaard, att ha konsekvenser för olika medlemsgrupper.

– Facken har målet att försöka organisera så många arbetare som möjligt inom sitt område. Då gäller det att tona ner sina politiska ställningstaganden, så att man inte skrämmer bort medlemmarna som röstar på Sverigedemokraterna, konstaterar Anders Neergaard och fortsätter:

– Det blir en spänning när det samtidigt finns många medlemmar som vill skicka tillbaka andra medlemmar till hemländerna. Den grundläggande frågan är vem facket är till för.

Vad Sverigedemokraterna är för ett politiskt parti råder det oenighet om bland opinionsbildare och forskare. Anders Neergaard, som har studerat partiet under många år, säger så här:

– Det är svårt att se Sverigedemokraterna som något annat än ett rasistiskt parti ursprunget av en högerextrem rörelse med nazistiska inslag. Men det betyder inte att alla som röstar på dem är övertygade rasister, även om de accepterar att partiet är det.

Sverigedemokraterna har åtminstone tidigare marknadsfört sig som ett arbetarparti. DA:s sammanställning inför senaste valet visade dock att man oftare röstade med Alliansen i arbetsmarknadsfrågor. Från fackligt håll får partiet ofta kritik för att vara arbetarfientligt, nu senast gällde det förslaget om en ny upphandlingslag.

Ändå har Sverigedemokraterna i vissa mätningar varit större än Socialdemokraterna för LO-väljare och nått över 30 procent. I SCB:s senaste fördjupade undersökning var siffran dock 20 procent.

Här finns en motsättning, menar Anders Neergaard, som dessutom hanteras olika inom olika fackförbund. I hans projekt ska bland annat 70-tal personer inom LO och fem olika fackförbund intervjuas.

– Jag är nyfiken på hur man tänker på det på lokal nivå och högre upp i den fackliga organisationen. Och hur det här kan påverka sammanhållningen mellan LO-förbunden.

Finns det en gräns för hur mycket facken kan anpassa sig utan att sälja sin själ?

– Det finns gränser för vad facken kan göra. Det som talar emot att man alltför hårt håller i politiska principer som ”solidaritet” och ”alla människors lika värde”, är att den svenska modellen är baserad på att facken ska organisera nästan alla löntagare. Om de flesta inte är med i facken, blir det svårt att upprätthålla kollektivavtalen, säger Anders Neergaard.

Han fortsätter:

– Samtidigt är en ideologisk solidaritet viktig för att bygga ett starkt fack, därför är passivitet i denna och andra frågor ett hot mot facket. Det finns olika sätt att se på solidaritet och forskningsprojektet kan öka förståelse för hur olika fackförbund och olika nivåer inom facken arbetar. Hur värnar facken allas lika värde samtidigt som de organiserar medlemmar som stödjer ett rasistiskt parti är min huvudfråga.