Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Till Volvoraggarnas försvar

15 november, 2016

Skrivet av

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

Krönika Ha tålamod! De kommer att bli som folk. Och de kommer att behövas i samhället.

Stefan Eriksson

35 år. Sågverksarbetare för lön och  musiker för kul. Bor i Skinnskatteberg.

Det är 2015 och jag besöker en spontan bilträff på en Lidl-parkering i Härnösand. Belysningen är släckt. Djungeltrumman har sammankallat dem i hundratal. Jag känner mig vilsen. Deras klädkod är annorlunda. En asiat med snabba kläder och snabb frisyr är som tagen ur en racingfilm från Hollywood. Säkert har han en välputsad plastraket stående någonstans.

Ur-raggarna och Svenssons kallar dem för blöjraggare. Fast de paradoxalt nog följer samma mönster som första generationen.

Jag ser också massor av bilar med lågt marknadsvärde. Men i gott skick och utsmyckade med fälgar, belysning och andra detaljer jag inte hade koll på. Otroliga ljudsystem levererar gåtfull musik med låg bas och för hög diskant.

Jag ser dem och jag tänker att det här är människor som tar hand om det som varit, kulturbevarare. Själv är jag blott 15 år äldre men ljusår ifrån.

Överallt i Sverige finns de. Från norr till söder. Volvoraggarna. Vid varenda korvkiosk, grusplan och industriparkering. De står och glor, kanske bränner lite däck. De är utskrattade, utskällda, åthutade och tillrättavisade. Det är helt i sin ordning, de bryr sig nämligen inte ett skvatt. Möjligtvis tycker de att det är lite fränt. För i bilarna sitter otämjd ungdom. Svensk urkraft. Äkta vara.

Fenomenet exploderade på 50-talet. Någon smarting på andra sidan pölen kom på att det skulle läggas rock ’n’ roll- låtar i bilfilmer. Filmerna skeppades till Sverige och pang bom så föddes svensk raggarkultur. En hittills okänd avart av människan fick en grogrund. De svenska ungdomarna köpte en bil de hade råd med. Gissningsvis till priset av högst en månadslön. Nästa månad köptes bensin och andra nödvändigheter, möjligen lite mat också.

Sedan var det bara att meka och åka gata upp och ner. Utmaningen blev att försöka bräcka kompisarna i fränhet. Den som hade lite flax fick någon skön dam att åka med. Sedan händer det intressanta. De blir som folk. Vanligt hyggligt folk som försörjer familjen och Sverige genom tusentals timmar bakom en svarv eller bakom ratten på en väg-hyvel eller grävmaskin.

Eftersom det finns en mekanisk och en musikalisk vinkel på intresset så når de ut på flera fronter. Sverige är numera världsberömt genom bevarandet av gamla bilar och exporten av musik.

Raggarna som djungeltrumman dragit samman på Lidl 2015 är långt från trygga fikaträffar och stela kommunmöten om cruisingar. Möten som är jättebra för hobbyn och folkfesten. Men det är inte kärnan i bilmänniskans verksamhet.

Precis som generationerna innan har kämpat för att bli accepterade, måste hobbyns nya fanbärare få existera. Annars är kulturen förlorad, med allt vad det innebär. Det rör sig om plåtkonstnärer, målare, musiker, byggare, renoverare, genier och visionärer. De är den äkta varan, de kommer bli som folk. Jag lovar. Kanske mer folk än de gnälliga ur-raggarna med Cadillacs för en halv miljon som har glömt känslan av att åka bil med kompisar varma sommarkvällar. I stället har de börjat räkna bilhobbyn i kronor och ören och hänfallit till dyrt snobberi.

Släpp in 740-åkarna i värmen så vi får arvtagare. De behövs, kanske inte just nu, men sedan när de blivit folk. Raggarna förr behövdes inte heller, mer än att konstaplarna fick mycket batongträning på dem. Låt Volvoraggarna vara som de är. De hinner bara köra ur ett par tre tankar innan de fastnar bakom någon svarv. Om ni någon gång befinner er i nöd efter vägen så är det troligt att samariten med kunskap, startkablar och bogserlina kommer i en sänkt Volvo 740.

Vanligt folk bär upp hela skiten

 

En kommentar till “Till Volvoraggarnas försvar

  • Kloka ord och bra sammanfattning! Tack för de orden. Jag bar log när jag läste… På min tid var det Amazon och Opel Kapitän som gällde!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

DA granskar skuggsamhället

Sverige har ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. De arbetar för löner långt under de som svenska arbetare skulle acceptera och är mycket utsatta.

Stats­ministerns städerska: Den som pratar förlorar jobbet

Städerskans arbetsliv innan hon kom till statsministerns villa kantas av skällsord, hot och oärliga chefer. Här är hennes version. Om hur det är att jobba som papperslös i Sverige.

Bortstädad: Mannen som försvann

Han kom från Mongoliet, skadades allvarligt. Och försvann från landet. Han är bara en av många som mist eller nästan mist sitt liv i Sveriges nya laglösa arbetsliv.

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.

”Jag var inte ens en hund i chefens ögon”

Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. Wilder sov i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år.

”Hon jobbade 60 timmar i veckan – utan lön”

Kvinnorna i skuggsamhället är utsatta. DA:s Elinor Torp berättar om utpressning, uteblivna betalningar, skador och löner som inte går att leva på.

Här är delegationen som ska stoppa brott i arbetslivet

Ola Pettersson, chefsekonom på LO, blir ordförande för regeringens satsning mot arbetslivskriminalitet. I dag presenterade arbetsmarknadsministern delegationen.  

Arbetsgivaren som ville vara laglig

Anto försökte göra rätt. Men konkurrerades ut av kriminella. Bolaget som anlitat hans firma var skyldigt honom miljoner. Svensk domstol lyfte inte ett finger, vittnar han om. Skulderna växte. Än i dag har Anto svårt att höra ljudet av kuvert som öppnas.

”Kriminella arbetsgivare måste bort”

Arbetslivskriminaliteten har fått politisk uppmärksamhet. På kort tid har många med makt vaknat, skriver Dagens Arbetes Elinor Torp.