Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Till Volvoraggarnas försvar

15 november, 2016

Skrivet av

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

Krönika Ha tålamod! De kommer att bli som folk. Och de kommer att behövas i samhället.

Stefan Eriksson

35 år. Sågverksarbetare för lön och  musiker för kul. Bor i Skinnskatteberg.

Det är 2015 och jag besöker en spontan bilträff på en Lidl-parkering i Härnösand. Belysningen är släckt. Djungeltrumman har sammankallat dem i hundratal. Jag känner mig vilsen. Deras klädkod är annorlunda. En asiat med snabba kläder och snabb frisyr är som tagen ur en racingfilm från Hollywood. Säkert har han en välputsad plastraket stående någonstans.

Ur-raggarna och Svenssons kallar dem för blöjraggare. Fast de paradoxalt nog följer samma mönster som första generationen.

Jag ser också massor av bilar med lågt marknadsvärde. Men i gott skick och utsmyckade med fälgar, belysning och andra detaljer jag inte hade koll på. Otroliga ljudsystem levererar gåtfull musik med låg bas och för hög diskant.

Jag ser dem och jag tänker att det här är människor som tar hand om det som varit, kulturbevarare. Själv är jag blott 15 år äldre men ljusår ifrån.

Överallt i Sverige finns de. Från norr till söder. Volvoraggarna. Vid varenda korvkiosk, grusplan och industriparkering. De står och glor, kanske bränner lite däck. De är utskrattade, utskällda, åthutade och tillrättavisade. Det är helt i sin ordning, de bryr sig nämligen inte ett skvatt. Möjligtvis tycker de att det är lite fränt. För i bilarna sitter otämjd ungdom. Svensk urkraft. Äkta vara.

Fenomenet exploderade på 50-talet. Någon smarting på andra sidan pölen kom på att det skulle läggas rock ’n’ roll- låtar i bilfilmer. Filmerna skeppades till Sverige och pang bom så föddes svensk raggarkultur. En hittills okänd avart av människan fick en grogrund. De svenska ungdomarna köpte en bil de hade råd med. Gissningsvis till priset av högst en månadslön. Nästa månad köptes bensin och andra nödvändigheter, möjligen lite mat också.

Sedan var det bara att meka och åka gata upp och ner. Utmaningen blev att försöka bräcka kompisarna i fränhet. Den som hade lite flax fick någon skön dam att åka med. Sedan händer det intressanta. De blir som folk. Vanligt hyggligt folk som försörjer familjen och Sverige genom tusentals timmar bakom en svarv eller bakom ratten på en väg-hyvel eller grävmaskin.

Eftersom det finns en mekanisk och en musikalisk vinkel på intresset så når de ut på flera fronter. Sverige är numera världsberömt genom bevarandet av gamla bilar och exporten av musik.

Raggarna som djungeltrumman dragit samman på Lidl 2015 är långt från trygga fikaträffar och stela kommunmöten om cruisingar. Möten som är jättebra för hobbyn och folkfesten. Men det är inte kärnan i bilmänniskans verksamhet.

Precis som generationerna innan har kämpat för att bli accepterade, måste hobbyns nya fanbärare få existera. Annars är kulturen förlorad, med allt vad det innebär. Det rör sig om plåtkonstnärer, målare, musiker, byggare, renoverare, genier och visionärer. De är den äkta varan, de kommer bli som folk. Jag lovar. Kanske mer folk än de gnälliga ur-raggarna med Cadillacs för en halv miljon som har glömt känslan av att åka bil med kompisar varma sommarkvällar. I stället har de börjat räkna bilhobbyn i kronor och ören och hänfallit till dyrt snobberi.

Släpp in 740-åkarna i värmen så vi får arvtagare. De behövs, kanske inte just nu, men sedan när de blivit folk. Raggarna förr behövdes inte heller, mer än att konstaplarna fick mycket batongträning på dem. Låt Volvoraggarna vara som de är. De hinner bara köra ur ett par tre tankar innan de fastnar bakom någon svarv. Om ni någon gång befinner er i nöd efter vägen så är det troligt att samariten med kunskap, startkablar och bogserlina kommer i en sänkt Volvo 740.

Vanligt folk bär upp hela skiten

 

En kommentar till “Till Volvoraggarnas försvar

  • Kloka ord och bra sammanfattning! Tack för de orden. Jag bar log när jag läste… På min tid var det Amazon och Opel Kapitän som gällde!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

Sjuka Samhall

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall i Umeå:  Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Hon städar äldreboenden utan skydd

Hon städar äldreboenden utan skydd

Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.

Samhall har städat bort sin själ

Samhall har städat bort sin själ

Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.