Till Volvoraggarnas försvar

Krönika Ha tålamod! De kommer att bli som folk. Och de kommer att behövas i samhället.

Det är 2015 och jag besöker en spontan bilträff på en Lidl-parkering i Härnösand. Belysningen är släckt. Djungeltrumman har sammankallat dem i hundratal. Jag känner mig vilsen. Deras klädkod är annorlunda. En asiat med snabba kläder och snabb frisyr är som tagen ur en racingfilm från Hollywood. Säkert har han en välputsad plastraket stående någonstans.

Ur-raggarna och Svenssons kallar dem för blöjraggare. Fast de paradoxalt nog följer samma mönster som första generationen.

Jag ser också massor av bilar med lågt marknadsvärde. Men i gott skick och utsmyckade med fälgar, belysning och andra detaljer jag inte hade koll på. Otroliga ljudsystem levererar gåtfull musik med låg bas och för hög diskant.

Jag ser dem och jag tänker att det här är människor som tar hand om det som varit, kulturbevarare. Själv är jag blott 15 år äldre men ljusår ifrån.

Överallt i Sverige finns de. Från norr till söder. Volvoraggarna. Vid varenda korvkiosk, grusplan och industriparkering. De står och glor, kanske bränner lite däck. De är utskrattade, utskällda, åthutade och tillrättavisade. Det är helt i sin ordning, de bryr sig nämligen inte ett skvatt. Möjligtvis tycker de att det är lite fränt. För i bilarna sitter otämjd ungdom. Svensk urkraft. Äkta vara.

Fenomenet exploderade på 50-talet. Någon smarting på andra sidan pölen kom på att det skulle läggas rock ’n’ roll- låtar i bilfilmer. Filmerna skeppades till Sverige och pang bom så föddes svensk raggarkultur. En hittills okänd avart av människan fick en grogrund. De svenska ungdomarna köpte en bil de hade råd med. Gissningsvis till priset av högst en månadslön. Nästa månad köptes bensin och andra nödvändigheter, möjligen lite mat också.

Sedan var det bara att meka och åka gata upp och ner. Utmaningen blev att försöka bräcka kompisarna i fränhet. Den som hade lite flax fick någon skön dam att åka med. Sedan händer det intressanta. De blir som folk. Vanligt hyggligt folk som försörjer familjen och Sverige genom tusentals timmar bakom en svarv eller bakom ratten på en väg-hyvel eller grävmaskin.

Eftersom det finns en mekanisk och en musikalisk vinkel på intresset så når de ut på flera fronter. Sverige är numera världsberömt genom bevarandet av gamla bilar och exporten av musik.

Raggarna som djungeltrumman dragit samman på Lidl 2015 är långt från trygga fikaträffar och stela kommunmöten om cruisingar. Möten som är jättebra för hobbyn och folkfesten. Men det är inte kärnan i bilmänniskans verksamhet.

Precis som generationerna innan har kämpat för att bli accepterade, måste hobbyns nya fanbärare få existera. Annars är kulturen förlorad, med allt vad det innebär. Det rör sig om plåtkonstnärer, målare, musiker, byggare, renoverare, genier och visionärer. De är den äkta varan, de kommer bli som folk. Jag lovar. Kanske mer folk än de gnälliga ur-raggarna med Cadillacs för en halv miljon som har glömt känslan av att åka bil med kompisar varma sommarkvällar. I stället har de börjat räkna bilhobbyn i kronor och ören och hänfallit till dyrt snobberi.

Släpp in 740-åkarna i värmen så vi får arvtagare. De behövs, kanske inte just nu, men sedan när de blivit folk. Raggarna förr behövdes inte heller, mer än att konstaplarna fick mycket batongträning på dem. Låt Volvoraggarna vara som de är. De hinner bara köra ur ett par tre tankar innan de fastnar bakom någon svarv. Om ni någon gång befinner er i nöd efter vägen så är det troligt att samariten med kunskap, startkablar och bogserlina kommer i en sänkt Volvo 740.

Vanligt folk bär upp hela skiten