Förnyelsens vindar blåser i facket

Det blåser förnyelsens vindar. I helgen som gick fick Sverige en kardinal och ett svenskt VM-guld i hockey. Men nästan lika stort var valet av ny ordförande hos IF Metall.

Medan Påven fortsätter att välja ut män till ledare har nu det största och tyngsta facket inom industrin i Sverige valt en kvinna som ordförande. IF Metall leds nu av Marie Nilsson.

Nilsson pekade i sitt installationstal på att skrädderiarbetaren Anna Sterky faktiskt blev den första ordföranden i det nystartade Kvinnornas Fackförbund 1902. Hon efterträddes av Signe Wessman som var ordförande då Kvinnornas Fackförbund gick upp i Skrädderiarbetarförbundet som sen blev Beklädnadsarbetareförbundet och som sedermera gick ihop med Fabriks och blev Industrifacket som sedan tillsammans med Metallarbetareförbundet bildade IF Metall.

”Låt oss aldrig glömma kvinnorna och männen som gick före oss och tillkämpade sig fackliga rättigheter som vi har nytta av än i dag”, sa Nilsson när hon höll sitt tal till kongressen i Göteborg.

Nilsson tar över ett starkt förbund som under Anders Ferbes ledning idogt har hävdat vikten av industrinormen liksom vikten av utbildning och kompetensutveckling för industriarbetarna. Just detta kommer Nilsson att driva vidare på sitt eget vis tillsammans med nya ledningen.

”Vi i IF Metall ska ta vårt ansvar för att stärka våra medlemmars yrkesutveckling”, sa Nilsson i ett avsnitt då hon talade om att ny teknik aldrig kan ses som hot utan bara som möjlighet.

Här finns anledning till självkritik. If Metall borde blicka på IG Metall som aktivt driver framtidsfrågorna i digitaliseringens spår. Kanske borde facket skapa ett eget forskningsinstitut för att uppgradera visionen om det hållbara arbetet i digitaliseringens tid? Varför inte låta den avgående ordföranden Anders Ferbe leda ett sådant?

Marie Nilsson pekade ut tre områden som hon och IF Metall tänker prioritera framöver: försvara och utveckla industriavtalet, öka den fackliga styrkan och organisera medlemmar samt kämpa för en S-regering i valet 2018.

Nilsson bekände att det ÄR problematiskt med de ojämställda lönerna. Könsorättvisorna finns också inom industrin, inte minst inom tvätteribranschen. Därför finns det anledning att lyssna på kritiken mot den svenska lönebildningen ur ett jämställdhetsperspektiv, menade Nilsson.

”Men lösningen på könsorättvisorna är inte att göra oss av med industrinormen, nej lösningen är ett systematiskt jämställdhetsarbete”, menade Nilsson.

Intressant nog lyfte Nilsson den spännande frågan om att gränsen mellan tjänstemän och arbetare luckras upp alltmer inom industrin på grund av teknikutvecklingen. Industriarbetare blir mer av ”teoretiska praktiker” och tjänstemän mer av ”praktiska teoretiker”.

”Hur länge är det då rimligt att vi delar in oss i olika fackföreningar”, undrade Nilsson.

Kanske är det dags att diskutera möjligheten och behovet av ett industrifack på varje arbetsplats?
Det är modigt och bra av Nilsson att våga lyfta denna fråga för i grunden handlar det om att säkra den fackliga styrkan i framtiden.

Marie Nilsson polemiserade också mot de krafter som vill splittra människor och stänga gränserna. För industriarbetarnas skull behövs verkligen motkrafter till de nationalistiska och protektionistiska vindar som blåser starkt i dag.

”Framgångarna för den svenska industrin vilar på möjligheterna att exportera. Sverige måste fortsätta vara ett land i världen. Det kräver både frihandel och internationell solidaritet”, sa Nilsson och fick applåder.

En ny tid randas, men som Ferbe sa i sitt öppningstal till kongressen i fredags: IF Metall är både historia och framtid. Nilsson visade att hon kan sin arbetarrörelse-  och kvinnohistoria. Samtidigt som hon tog ut riktningen framåt i en svårnavigerad tid. Förnyelsens vindar blåser i facket.

Det bådar gott för IF Metalls medlemmar och svensk industri.

Helle Klein