Framtiden fanns i Sverige

FLYTTbeslut. En satsning i Sverige blev ett chockbesked i Finland. Samtidigt gick en dröm i uppfyllelse. Fyra finländare valde att följa med ­maskinen från Valkeakoski till Skärblacka.

I finska Valkeakoski plockas en pappersmaskin isär del för del. Var och en av dem exakt märkta. Samtidigt backar en lastbil med en 22 meter lång betongpelare försiktigt in mot bygget på Billerud Korsnäs pappersbruk i Skärblacka utanför Norrköping. Snart ska den sälla sig till raden av betongpelare som reser sig likt ett avskalat romerskt palats mot den klarblå himlen.

Det är här den ska återuppstå, PM 10:an från Tervasaari pappersbruk, en av världens största maskiner för tillverkning av maskinglättat kraftpapper. Därför står nu de fyra finländarna Jeanette Laine, Matti Hänninen, Markku Koro och Petri Nieminen och kisar mot tillbyggnaden, som börjar ta form.

De minns chockbeskedet som kom hösten 2015: Billerud Korsnäs skulle lägga ned pappersproduktionen i Valkeakoski. Runt 60 anställda förlorade jobbet.
”Vilken julklapp”, var Markkus första tanke.

Det visade sig snart att pappersmaskinen skulle flyttas till svenska Skärblacka och att finländarna hade möjlighet att följa med. Sedan årsskiftet är fyra av dem här.

Planen är att Skärblacka ska bli ”ett världsledande centrum för tillverkning av maskinglättat kraftpapper”. Här kan maskinen integreras med massaproduktionen, vilket inte var möjligt i Finland. I höst ska maskinen monteras ihop och sedan ska kraftpappret flöda ur den. Då kommer finländarnas expertis till nytta.

– Varje maskin är en egen individ. Därför är det värdefullt att vi har anställda som kan maskinen när den ska köra i gång här, säger fabrikschefen Håkan Krantz.

 Målet: att prata svenska till nyår 

Inne i fabriken är det driftsstopp vid PM 7:an den här dagen. Ett elfel har ställt till det. I stället för att jobba vid rullmaskinen har Jeanette och Markku tvättat golv.

Det har funkat bra att jobba här, trots att finländarnas svenska ännu är lite knagglig.

– Jag blandar engelska och svenska. Ibland visar jag med händerna, och säger ’Kan du hjälpa mig?’, berättar Markku.

De svenska kollegorna svarar på samma sätt, antingen på svenska eller engelska,
en kombination av båda, eller med händerna. Egentligen är det inte ett stort problem, för det är inte många ord som behöver växlas mellan två proffs som kan sina maskiner.

Markku snappar upp ord i samtal som handlar om jobbet, men när pratet övergår till vardagssnack så blir det svårare att hänga med. Hans mål är att kunna föra en diskussion på svenska innan året är slut. Matti känner igen Markkus frustration.

– När de andra står och skämtar, då ­skulle jag vilja vara med.

De känner sig med i gänget ändå. De svenska arbetskompisarna känns likasinnade. Och en del kan finska, eftersom deras föräldrar flyttat hit från Finland på 60- och 70-talet.

Företaget har ordnat svenskundervisning. En kollega har hjälpt till med bostadsfixande, elavtal och internetuppkoppling. En annan har följt med dem för att skaffa id-kort.

Det finns en tydlig skillnad: Gapet mellan medarbetare och chefer är mindre i Sverige. ”Management by perkele” är ett öknamn för den finska ledarskapsstilen. Det är chefer som kommenderar utan att bry sig om vad arbetarna tycker och tänker. Det är inte ovanligt att anställda marscherar ut från jobbet i protest mot arbetsgivarens dikteringspolitik.

I Skärblacka är andan en helt annan, tycker finländarna. Här upplever de att de blir hörda. De är med på möten om maskinflytten och cheferna har frågat var vid maskinen de vill att styrknapparna ska ligga.

Markku har märkt att cheferna ofta kommer ner till maskinen och hälsar på. Det hände sällan i Finland innan Billerud Korsnäs tog över pappersmaskinen. Här i Skärblacka suddas hierarkin ut.

– Alla är mer på samma streck, säger Markku.

Jeanette, som också jobbat som skiftesmästare, håller med. Svenskarna är duktiga på att berömma och berätta när det går bra, medan man i den finska kulturen ofta möts av tystnad så länge allt är som det ska.

– Om man i Finland säger ’bra gjort’, så tittar de på en och undrar om man jävlas med dem, säger Jeanette och brister ut i skratt.

 Två syskonstäder 

De är nästan som syskon, Skärblacka och Valkeakoski. De har strömmen och sjöarna. De ligger ett par, tre mil utanför respektive lands ”Manchester” – Norrköping och Tammerfors. De växte fram i slutet av 1800-talet runt pappersbruket, det bultande hjärtat. Men det finska hjärtat slår inte längre lika kraftigt.

Företag som säger upp, företag som lägger ner. En regering som gjort nedskärningar.

– Jag såg ingen framtid i Finland, säger en fundersam Markku.

Han var trött på dysterheten, framtiden som färgats ogenomträngligt novembergrå. De senaste tio åren har 10 000 personer sagts upp inom pappersindustrin.

Då finns två alternativ: Omskolning eller arbetslöshet. Arbetslöshet var inget alternativ för Markku. Kanske utbilda sig till elektriker, tänkte han. Men inte heller det kändes rätt.

I takt med att de spröda musöronen blev till djupgröna björklöv förra våren mognade beslutet: Jobbet i Skärblacka var en möjlighet som inte gick att tacka nej till.

– Jag sade till frugan att jag skulle åka genast om jag vore ungkarl. Hon frågade vad som hindrar mig nu, berättar Markku.

Jobb i Sverige är ett bättre alternativ för relationen än att bli arbetslös i Finland, det är Matti säker på. Han har varit gift med sin fru i 20 år. Efter så lång tid går en hel del på rutin, menar han.

– Det här blir som en ny början för oss.

Men visst, hemlängtan hugger till ibland. Saknaden efter fru och barn gör sig påmind.

– Men inte så mycket att jag vill ge upp, säger Markku.

Vem vet, någon dag kanske de också flyttar hit.

 Att bygga ett hem 

På långt håll ser de ut som lysande neongula pluppar, människorna i Billerud Korsnäs-jackor som rör sig här och där i Skärblacka. Några är på väg hem från jobbet och tar en sväng förbi affären. Några cyklar till jobbet. En av de 130 timmerbilarna, som dagligen förser bruket med virke, stretar sakta genom byn med sin tunga last.

Ett stenkast från det lilla torget, bakom ett fönster i ett blekrosa tvåvåningshus, sitter Jeanette vid sin dator. Hon planerar inredningen av sin lägenhet, men har svårt att bestämma sig. Hon mallar köket med ett avlångt bord och två barstolar, men hon är inte övertygad. Hemmet ska gå i grått, det vet hon i varje fall. Sovrummet är redan så gott som färdigt. Hon stänger dörren till rummet, tänder ljusen på byrån bredvid de vita tulpanerna, som varsamt börjat veckla upp sina kronblad. Då känns det som om hela hemmet är färdigt, även om vardagsrummet och köket otåligt väntar på möbler.

– Hittills har jag bara haft en lya. Nu vill jag ha ett hem, säger hon.

Drömmen om att någon dag få bo utom­lands har funnits länge. Så kom möjligheten på silverfat: Att jobba för Billerud Korsnäs i Skärblacka. Hon tvekade aldrig, och kommer inte att ångra sig. Nu är hon här för att stanna – tills hon blir gammal och gråsprängd, tänker hon.

– Jag har det bra här. Framtiden känns hoppfull.

Vännerna i Finland har hon nu mest kontakt med via messenger.

– Jag saknar dem ganska mycket, men jag trivs bra för mig själv.

Hon står på sin balkong och blickar ut över parkeringsplatsen och tvåvåningshusen med sina röda tak. Nästa gång hon kommer hem från Finland ska hon ta med sig sina trädgårdsmöbler och lägga trätrallar på balkonggolvet.

– Det ska bli så skönt att bara ta det lugnt här i sommar.

Bakom grannhusen höjer sig ett par stolta rökpelare från bruket, upplysta av solen som snart har gjort sitt för i dag. En lukt av pappersbruk har prompt hängt över byn.

 Det röda laget är kung på isen 

– Kom igen nu blå-svarta, hejar en spelare som sitter i bytesbåset och slår klubban mot golvet.

Ljudet från skridskoskär och pucken som slår mot sargen fyller ishallen i Skärblacka. Det är torsdagskväll och Billerud Korsnäs har speltimme i hallen. För första gången är Markku och Matti med. Det har varit rätt nervöst. På vilken nivå är de andra? Hur löper spelet utan ett gemensamt språk?

Markku och Matti spelar i det blå-svarta laget, men det röda laget regerar på isen.

– Hur säger man ’vaihto’ på svenska? frågar Matti när han glider mot avbytarbåset.
– Byte, svarar Harri Niinisalo och öppnar dörren till båset.
– Jag borde lära mig lite hockeytermer på svenska, konstaterar Matti och häller i sig några klunkar vatten.

Harri är här som tolkhjälp. För nästan 50 år sedan gjorde han exakt samma resa. I slutet av 60-talet flyttade han först till Göteborg för jobbet på en bilfabrik. Ett par år senare flyttade han till Skärblacka och arbetade på bruket i 38 år. Det var annorlunda på den tiden. Då kom så många finländare till trakten att en stor del av arbetskompisarna talade finska. Bara för ett par år sedan plockades de sista finskspråkiga skyltarna på bruket bort.

På ett dansställe i Norrköping träffade han sin blivande fru, också hon från Finland.
– I 44 år har det hållit, säger Harri stolt.

Ute på isen gör Matti en klockren passning till sin lagspelare, som lätt sätter pucken i mål.

– Ibland får man nån muskelkramp, skojar Matti blygsamt när han får beröm för passningen.

Matchen är över. De sätter sig på bänken, drar bort ismoset från skridskoskenan och sätter på skyddet.

– Bra spelat, säger lagkompisen, och ger Matti en lätt puff på axeln.

Markku Koro

Ålder: 45.
Familj: Frun Leena och barnen Kerttu och Arttu, 10 år.
Intressen: Rinkbandy och rullskridskoåkning.
Därför flyttade jag till Sverige: Möjligheten att få jobba utomlands. Trodde inte att jag skulle få chansen.
Det har förvånat mig mest: Hur trevliga svenskarna är.

Petri Nieminen

Ålder: 38.
Familj: Frun Maria och barnen Aida, 11 år, Sara, 10 år, Martta, 6 år, och Eevi, 2 år.
Intressen: Fiske i alla dess former, tennis och ishockey.
Därför flyttade jag till Sverige: Här finns fantastiska fiskevatten och vacker natur.
Svenskarna är ett ­positivt folk. Har också släktingar här.
Det har förvånat mig mest: Byråkratin kring beskattning, försäkringskassan osv.

Matti Hänninen

Ålder: 42.
Familj: Frun Mira och barnen Milja, 15 år, och Maini, 6 år.
Intressen: Musik, spela gitarr och ishockey.
Därför flyttade jag till Sverige: Av intresse och nyfikenhet.
Det har förvånat mig mest: Det varma ­mottagandet och vänligheten.

Jeanette Laine

Ålder: 26.
Familj: Två systrar, en bror, mamma och pappa.
Intressen: Jogga, gå på gym, själv­försvar.
Därför flyttade jag till Sverige: Det var en dröm att få bo utomlands.
Det har förvånat mig mest: Hur lika länderna är.