Östrand öser på med miljarder

Nybygge.Nu står den nya massafabriken nästan färdig. Miljardbygget som ska säkra jobben och mer än fördubbla produktionen på SCA Östrand. I juni kör man i gång.

Medelpad, på en vindpinad udde mellan Timrå och Bottenhavet, inte långt från Indalsälven. Det var här – på det gamla sågverksområdet – som magnaten och SCA-grundaren Ivar Kreuger insåg att man kunde tjäna pengar på uppkokad flis och därför lät bygga en massafabrik på platsen.

Invigningen ägde rum 1932, samma år som Kreuger tog livet av sig och i samband med det också lämnade efter sig ett Sverige i ekonomiskt fall.

Men. SCA klarade sig, expanderade och levde vidare, och i dag – 86 år senare – ska alltså skogskoncernen snart inviga en helt ny anläggning på samma område. Ja, i juni kör man i gång och när DA besöker det jättelika komplexet pågår förberedelserna och slutfinishen för fullt.

Med den här nya fabriken
kan vi hålla på i säkert
trettio fyrtio år till.

Roger Boström, avdelningsordförande

– Det känns förstås väldigt bra. Om vi inte hade gjort något så hade vi ju inte blivit kvar på sikt. Men med den här nya fabriken kan vi hålla på i säkert trettio fyrtio år till, säger Roger Boström, Pappers avdelningsordförande.

Han visar oss runt. Pekar och berättar. Om allt det nya. Blekeriet, torkmaskinen, vedplanen, renseriet, indunstningen, klordioxidanläggningen, driftcentralen – allt som nu står här skinande, blankt och redo efter tre års byggande och slit.
– Snart så  …

Det märks att han gillar vad han visar upp, Roger Boström. Men resan hit har inte varit rak och enkel, understryker han. Arbetsbelastningen har kostat på, varit ”nästan djävulsk” som han uttrycker det, och något utslag utöver det vanliga i lönekuvertet har det inte inneburit.

Likaså kunde bemanningen ha varit bättre, tycker han. Vanligen jobbar runt 340 personer här, och med entreprenörer inräknat har man tidvis haft en bemanning på upp till det femdubbla. Men under tiden som det nya har byggts upp bit för bit, har produktionen rullat på som vanligt – med samma arbetsstyrka.

– Vissa har faktiskt valt att sluta och gått hem. Som tyckt att ”nej, det här är inget för mig”.

Han öppnar en dörr, morsar snabbt på två kollegor och förekommer den givna följdfrågan:
– Varför då? Jo, du är ju tvungen att gå på utbildning och lära dig hur en helt ny fabrik fungerar. Okej, relativt sett är det väl ungefär samma saker som vi ska göra, men allting blir så mycket större och mer, och då har vissa helt enkelt valt att sluta.

Roger Boström tycker dock att det har blivit lite bättre på bruket på senare tid. Under de senaste ett och halvt åren har företaget till exempel anställt 35 processoperatörer, och nu ska man anställa ytterligare några till. Framtiden ser ljus ut, konstaterar han.

– Jo, jag måste säga att det ändå har gått över förväntan bra allting. Inga allvarliga olyckor heller. Bara någon som trampade snett och någon balk som ramlade ner, men inget riktigt allvarligt.

En av de nyanställda är processoperatören Olle Öhlén. Vi träffar honom bland skärmarna inne i det kontrollrum som ligger placerat mellan TM5 och TM6, den gamla respektive nya torkmaskinen.

Vi har som vision att bli det lönsammaste massabruket i Europa.

Håkan Wänglund, projektledare.

– Jag jobbade tidigare på Ortviken, säger han. Men där kände jag så småningom att jag ville göra något annat och då blev jag nyfiken på det här projektet. Jag började i januari och trivs jättebra.

TM6, som Olle Öhlén och hans kollegor nu har börjat lära känna på djupet, är en nästan 50 meter lång skapelse som rymmer en slingrande torkbana på drygt en kilometer. Stor som ett mindre flerfamiljshus ungefär. Det är med hjälp från bland annat denna jätteanläggning som Östrand nu ska öka sin produktionskapacitet från 430 000 till 900 000 ton per år. Den största produktionslinjen för blekt barrsulfatmassa i världen.
Kostnad: 7,8 miljarder kronor.

Ett annat nytt och stort komplex är det som den nya driftcentralen ska husera i. Det är en stilren kåk på cirka 3 000 kvadratmeter, och det första man möts av innanför entrén är en skorengöringsmaskin och en korg med skoskydd samt textade uppmaningar som signalerar att här ska det förbli rent och snyggt – även efter invigningen.

Ja, inne i driftcentralen är golvet täckt av en nålfiltsmatta och där är det absolut inneskor som gäller. Dessa nya hygienregler har vållat visst missnöje bland de som är tvungna att vara på språng, men Håkan Wänglund, chefen för hela projektet, skakar av sig det med ett litet skratt:

– Kan man ha heltäckningsmattor i kontrollrum i gruvor, så borde vi klara det här också!

Håkan Wänglund har varit med och rattat projektet från början. Från förprojekteringen hösten 2014, via investeringsbeslutet ett år senare, och fram till i dag. Och han har anledning att vara nöjd. Inte bara för att man har hållit sig inom budgeten, utan också för att bygget kommer att stå klart som planerat – och detta i en tid där priset för just barrsulfatmassa dessutom har stigit till nya rekordnivåer.

– Vi har som vision att bli det lönsammaste massabruket i Europa, säger han. Och förutom att vi säkrar jobben här, uppskattar vi att det kommer att skapas 500–600 arbetstillfällen i inlandet.

– Dessutom bedömer vi att det kommer att bli lättare för oss att rekrytera ny personal. Dels för att det är så nytt, dels för att vi har satsat så mycket på arbetsmiljön. Till exempel ser vi till att det inte ska lukta illa, och heller inte bullra alltför mycket.

Miljardprojektet som Håkan Wänglund basar över går under namnet Helios, solens gud enligt gammal grekisk mytologi. Men någon solskenshistoria rätt igenom har det inte varit. Liksom solen har sina fläckar har projektet kantats av den ena stötestenen efter den andra.
– Varenda dag har det varit så, stora som små, säger han.

Det kommer att bli
lättare för oss att
rekrytera ny personal.

Håkan Wänglund, projektledare.

Till de större stötestenarna räknar han bland annat de missförstånd som nästan per automatik uppstår när man har med många underentreprenörer att göra. Likaså de ”ohyggligt många extrautredningar” som företaget var tvunget att göra i samband med att man ansökte om miljötillstånd.

– Dessutom har det varit lite svårt att få alla att känna sig delaktiga i projektet. I projektgruppen, där vi är 150 personer, känner sig alla involverade. Men ute i fabriken i övrigt har det varit lite si och så med det – trots alla samrådsmöten, utbildningar och all information vi har gått ut med.

– Men så är det alltid, vissa känner sig mer informerade och mer delaktiga än andra. Och det spelar ingen roll hur många gånger man upprepar en sak; jag känner mig som en papegoja ibland.

Veden till Östrand kommer till hälften att transporteras med tåg, resterande med lastbil, och en som har koll på veden bättre än de allra flesta är Jim Lindholm. Han arbetar som processoperatör på brukets nya renseri, en del i projektet som tjuvstartade redan förra sommaren.

– Vad jag gör under ett arbetspass är lite olika, säger han och sveper en blick över monitorerna.

– Oftast sitter jag här tillsammans med en kollega, men ibland uppstår det ju problem och då får man springa iväg. Eller bara gå ronder, kolla att allting flyter på som det ska. Till exempel ska stålet i flishuggen bytas var 72:a timme, och det gör man oftast på dagtid. Visst, det kan bli på natten också om man får någon stenkörning, men vi försöker hålla det på dagtid.

Hur trivs du?
– Bra, man lär sig något hela tiden. Och att jobba ungefär fyra veckor i sträck, och sedan vara ledig i 16 dagar, det passar mig perfekt.

Vad tycker du om det nya projektet?
– Roligt. Det är alltid kul med något nytt.

Projektdirektör Ingela Ekebro

– Projektet innebär att Östrands som fabriksplats tryggas för väldigt många år framåt. Jag har jobba-t här länge och brinner  verkligen för verksamheten, och det har varit otroligt roligt att få vara med om detta – från tanke till genomförande.

Inga svackor?
– Jo, ibland har det varit motigt och då har man tappat energi. Men vi har haft ett väldigt bra klimat i projektgruppen och alla har hjälpt till och dragit när det har varit motigt.