Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ingen väljer flykten

15 juni, 2018

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

Anna, Gustaf, Inga, Ellen, Jonathan.

I det sena 1800-talets Minnesota, USA, trängs de svenska migranterna i kåkstaden Swede Hollow – Svenskdalen. Där behandlas svenskarna i bästa fall som andra klassens medborgare, i värsta fall som samhällets parasiter. Hånade och bespottade.

Människorna som Ola Larsmo mejslar ut i romanen Swede Hollow är fiktiva, men hämtar innehåll ur verklighetens öden. Liven fanns. Berättelserna är giltiga.

Mellan bokens pärmar gestaltas familjen Klars ofattbara resa över Atlanten med ångfartyg, från Göteborg till New York. Fattigdomens, sjukdomarnas och svältens Sverige tonar ut ur bilden för något nytt. Här ryms det stora oändliga bortom hemlandets svält.

Larsmo levandegör den för många okända historien om de svenska flyktingarna i Minnesota. Den gnagande hungern, den frostkalla vinden och det slavliknande, dödliga arbetet i fabrikerna och längs järnvägsrälsen. De skönmålade historierna om Amerikas blomstrande rikedomar smulas sönder av vardagens vassa konturer. Tillvaron är kärv, jobben är få, lönen är liten. Och den som får ett påhugg saknar helt och hållet trygghet och rättigheter, livet hänger på arbetsgivarens godtycke.

Livet som svensk flykting är en kamp om att överhuvudtaget få existera.

Under läsningen är det som om något vaknar till liv inom mig. För visst berättade gammelmormor en gång om hur 1800-talets släkt vandrade från Finlands urskogar till Nordnorges vindpinade vidder? När jag ringer mormor och frågar bekräftar hon. Mattis, född i Revolahti, var jordlös torpare och vedhuggare, frun Karoline tjänstepiga. Familjen ryckte upp rottrådarna och lämnade det krigsdrabbade Finlands svält för nytt hopp i ett litet fiskesamhälle på Europas norra krön.

Några frös ihjäl längs vägen, dömda av skogarnas smällkalla obarmhärtighet.

Berättelsen är varken unik eller speciell. Så såg livet för generationer ut – så ser det ut. Larsmos självlysande berättande, min egen släkthistoria och samtidens öden – Syrien, Irak, Afghanistan – flätas samman till en helhet. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet.

Inte minst för den som aldrig haft något.

Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. När bakgrunden kletar sig fast, inbränd och evig, blir enda utvägen att packa ihop det lilla en äger och få med sig familjen i flykten. Förhoppningsvis till något bättre.

Nu, i tiden där vi är, heter det att flyktingen är en avvikelse. Att gränsen och den mänskliga uppdelningen är det normala och rimliga. Vi vet att det inte är så, att historien befolkas med människor som, med en grundmurad längtan efter utväg, måste fly.

Jag tänker ofta på hur morgondagen kommer förstå och bedöma vår egen tid. Genom vilken lins kommer våra handlingar att tolkas? Kanske just därför är det så viktigt att se sammanhanget, det mänskliga, i flyktingen och den som vandrar. Då som nu, där som här.

Få har kapslat in människans existenser över gränsen bättre än Stig Dagerman i Flykten valde oss från 1953. Jag bär raderna med mig, för att minnas – och påminnas. För utan de som vandrade då hade jag ju aldrig varit här nu.

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Gör läxan, Morgan Johansson”

”Gör läxan, Morgan Johansson”

Osanna klyschor när Morgan Johansson svarar på hanteringen av de unga ensamkommande och nya gymnasielagen, skriver Marga Sandström från organisationen Världen i Värmland.

”Reglerna är inhumana– och rent idiotiska”

”Reglerna är inhumana– och rent idiotiska”

Vi har bekostat de ensamkommandes utbildning och de är redo att börja jobba, men nu kan det sluta med ett utvisningsbeslut, skriver Klara Patzauer, ordförande för föreningen Världen i Värmland.

Ge ungdomarna amnesti nu

Ge ungdomarna amnesti nu

Flyktingpolitiken har lagt ansvaret för de asylsökandes framtid på arbetsgivarna. Det är absurt och måste ändras.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Gör inte upp med Moderaterna

Lagom till sommarsemestern verkar en regeringskris segla upp. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet på grund av flyktingpolitiken? Nu behöver det inte gå så illa. Men frågan om migrationen är onekligen svårlöst och har många dimensioner. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper Socialdemokraternas agerande just nu. I januariöverenskommelsen beslutade regeringsmajoriteten om att en parlamentarisk […]

Människovärdet står på spel

Människovärdet står på spel

Kortsiktiga vinstintressen har skapat ett ohållbart och mänskligt ovärdigt arbetsliv som nu också visar sig vara samhällsfarligt i coronasmittans tid, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

”Därför ska du inte protest­rösta på SD”

”Därför ska du inte protest­rösta på SD”

Låt mig berätta vilken politik Socialdemokraterna vill genomföra – och hur SD röstat i viktiga frågor som rör din ekonomi och ditt arbetsliv, skriver Ermine Khachatryan (S).

”Arbetskrafts­invandringen bör utvecklas snarare än begränsas”

”Arbetskrafts­invandringen bör utvecklas snarare än begränsas”

Kontroller, sanktioner och bättre myndighetssamverkan måste till. Men att strama åt arbetskraftsinvandringen vore ett slag i luften, skriver Amelie Berg och Patrik Karlsson, Svenskt Näringsliv.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.