Ingen väljer flykten

Krönika ”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

Anna, Gustaf, Inga, Ellen, Jonathan.

I det sena 1800-talets Minnesota, USA, trängs de svenska migranterna i kåkstaden Swede Hollow – Svenskdalen. Där behandlas svenskarna i bästa fall som andra klassens medborgare, i värsta fall som samhällets parasiter. Hånade och bespottade.

Människorna som Ola Larsmo mejslar ut i romanen Swede Hollow är fiktiva, men hämtar innehåll ur verklighetens öden. Liven fanns. Berättelserna är giltiga.

Mellan bokens pärmar gestaltas familjen Klars ofattbara resa över Atlanten med ångfartyg, från Göteborg till New York. Fattigdomens, sjukdomarnas och svältens Sverige tonar ut ur bilden för något nytt. Här ryms det stora oändliga bortom hemlandets svält.

Larsmo levandegör den för många okända historien om de svenska flyktingarna i Minnesota. Den gnagande hungern, den frostkalla vinden och det slavliknande, dödliga arbetet i fabrikerna och längs järnvägsrälsen. De skönmålade historierna om Amerikas blomstrande rikedomar smulas sönder av vardagens vassa konturer. Tillvaron är kärv, jobben är få, lönen är liten. Och den som får ett påhugg saknar helt och hållet trygghet och rättigheter, livet hänger på arbetsgivarens godtycke.

Livet som svensk flykting är en kamp om att överhuvudtaget få existera.

Under läsningen är det som om något vaknar till liv inom mig. För visst berättade gammelmormor en gång om hur 1800-talets släkt vandrade från Finlands urskogar till Nordnorges vindpinade vidder? När jag ringer mormor och frågar bekräftar hon. Mattis, född i Revolahti, var jordlös torpare och vedhuggare, frun Karoline tjänstepiga. Familjen ryckte upp rottrådarna och lämnade det krigsdrabbade Finlands svält för nytt hopp i ett litet fiskesamhälle på Europas norra krön.

Några frös ihjäl längs vägen, dömda av skogarnas smällkalla obarmhärtighet.

Berättelsen är varken unik eller speciell. Så såg livet för generationer ut – så ser det ut. Larsmos självlysande berättande, min egen släkthistoria och samtidens öden – Syrien, Irak, Afghanistan – flätas samman till en helhet. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet.

Inte minst för den som aldrig haft något.

Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. När bakgrunden kletar sig fast, inbränd och evig, blir enda utvägen att packa ihop det lilla en äger och få med sig familjen i flykten. Förhoppningsvis till något bättre.

Nu, i tiden där vi är, heter det att flyktingen är en avvikelse. Att gränsen och den mänskliga uppdelningen är det normala och rimliga. Vi vet att det inte är så, att historien befolkas med människor som, med en grundmurad längtan efter utväg, måste fly.

Jag tänker ofta på hur morgondagen kommer förstå och bedöma vår egen tid. Genom vilken lins kommer våra handlingar att tolkas? Kanske just därför är det så viktigt att se sammanhanget, det mänskliga, i flyktingen och den som vandrar. Då som nu, där som här.

Få har kapslat in människans existenser över gränsen bättre än Stig Dagerman i Flykten valde oss från 1953. Jag bär raderna med mig, för att minnas – och påminnas. För utan de som vandrade då hade jag ju aldrig varit här nu.

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!