Små vikningar löser stora problem

Pippi på papper. Konsten att vika papper till skulpturer är flera hundra år gammal. Nu har origami fått en annan roll – att designa rymdteleskop, operationsrobotar och krockkuddar i bilar.

Robert Lang är fysiker och en av världens främsta origamister. De senaste årtiondena har han ägnat åt att kombinera sina kunskaper inom fysik med det som började som en hobby i sexårsåldern – origami.

Han har arbetat med flera prototyper för rymdindustrin. Än så länge har inte någon av projekten han jobbat med lämnat jorden. Men är det något som ska skjutas upp snart så är det ändå inget han kan avslöja.

– Jag brukar vara med tidigt i processen och utveckla den matematiska modellen som används för att ta fram vikmönstret som ska användas. Jag har till exempel jobbat med en glaslins som behöver vikas ihop, säger han.

Glaslinsen han talar om är en del i rymdteleskopet Eyeglass och är 100 meter i diameter. Självklart går det inte att vika glaset i sig. Men om vecken där man viker utgörs av rörliga leder går det att fälla ihop en i övrigt styv och diskformad konstruktion så att den går att förvara i en raket, precis som om det vore ett papper.

Origami används även i mindre skala. I bilens airbag, eller inom den medicinska industrin där något måste vara litet när det förs in i kroppen för att sedan kunna expanderas. Konsten att vika har till exempel använts för att utveckla en stent, det vill säga en liten rördel som används för att hålla blodkärl öppna.

Origami kan även minimera behovet av rörliga delar, något som är nödvändigt i mycket små konstruktioner. Ett vikmönster kan bland annat göra en platt bit metall eller plast till en led eller en gripklo. Operationsroboten Da Vincis fingrar är ett exempel på en teknisk lösning som bygger på origami.

– Efter att ha gjort många teoretiska modeller som ingenjör förstod jag att även origamin styrdes av lagar som gick att beskriva med matematik. Så jag prövade mina kunskaper på origamin och det fungerade väldigt bra, säger Robert Lang.

Nu skriver han datorprogram som kan räkna ut vikmönster som är utgångspunkten i både konstnärligt och tekniskt arbete.

– Det kan handla om en solcell, en antenn eller ett solskydd. Allt det här är exempel som origami kan användas till, säger han.

Vissa papper ger ett välbehag när man viker, en viss känsla i hur papperet beter sig när det veckas.

Robert Lang, fysiker och origamist.

Den första origamin att användas i rymden var Miura-mönstret, eller Miura-ori. Döpt efter den japanska astrofysikern och tillika mönstrets upphovsman Koryo Miura.

Miura-ori användes i den japanska satelliten Space Flyer Unit och gjorde det möjligt att veckla ut och ihop en fyrkantig och platt solpanel med en enda rörelse. För den som vill är mönstret lätt att återskapa i papper hemma på kammaren. Enkelt, elegant och effektivt.

Men tekniska lösningar är en sak. Origami som konst kan vara nog så fascinerande, både ur en historisk och estetisk synvinkel.

– Vissa papper ger ett välbehag när man viker, en viss känsla i hur papperet beter sig när det veckas. Bara papper har en hel uppsjö av estetiska egenskaper, utan att man ens har gett sig in på skönheten och elegansen i matematiken bakom origamin.

Med hjälp av sina modeller i datorn kan han vika en fisk med 400 fjäll eller insekter med ben och spröt, allt av ett obrutet papper.

Ett viktigt steg i utvecklingen av origamin var det språk som origamisten Akira Yoshizawa utvecklade i mitten av 1900-talet. En serie av enkla symboler gjorde det möjligt att kommunicera kring hur skulpturer skulle vikas och att föra kunskap vidare. Akira Yoshizawa skapade också tusentals nya vikmönster som ansågs både vackra och naturalistiska vilket gav konstformen uppmärksamhet.

Under samma tidsperiod började folk världen över att utbyta erfarenheter från olika traditioner av pappersvikande via brev, och intresset för origami växte. I den moderna tradition som råder undviker man till exempel att klippa eller skära i papperet. Men det finns undantag.

Jag tappar bort all känsla av att tiden går och allt annat runt omkring mig. Det är beroendeframkallande.

Robert Lang, fysiker och origamist.

En genre där utövarna klipper och skär i papperet kallas Senbazuru, eller Tusen tranor. Eftersom det är en gren inom origamin som är över 300 år gammal så tycker Robert Lang att det är svårt att ha några invändningar, även om det inte är den väg han valt.

–  Att skära och klippa gör problemen för enkla. Man kan likna det vid en målare som väljer att bara jobba i akvarell. Men det är bara ett konstnärligt val, säger Robert Lang.

När det kommer till att lösa tekniska problem så gör han förstås inga sådana begränsningar.

– Ofta förlorar jag mig själv i vikandet. Särskilt om det är något utmanande, när jag är tvungen att föra ihop flera veck samtidigt. Jag tappar bort all känsla av att tiden går och allt annat runt omkring mig. Det är beroendeframkallande, säger han.

Valet av papper är också en viktig del av både det estetiska uttrycket och känslan i arbetet, och olika tjocklek är bra till olika typer av vik. I sina gömmor har Robert Lang papper från otaliga tillverkare i alla möjliga olika texturer, stilar och färger. Han tycker det är svårt att ha en favorit.
– Det är lite som att svara på vilket av dina barn du gillar bäst. De är alla unika och jag gillar dem allihop, säger han.

Ett av de mer speciella papperena han fått chansen att vika är en papperstyp som tillverkats av ursprungsbefolkningarna i Centralamerika i tusen år. Papperet tillverkas på samma sätt i dag.

– Det är ett vackert papper och att få vika det speglar en gammal tradition av att vika papper i Amerika, säger Robert Lang.

Så vad ska man tänka på om man vill börja vika origami?

– För att undvika frustration ska man börja med något enkelt och sakta jobba sig uppåt mot mer avancerade skulpturer, säger han.

JONAS LÖFVENBERG