Dödsolyckorna måste få ett slut
Självklart ska inte arbetare behöva oroa sig för att dö på jobbet. Både arbetsgivare och politiker måste visa att de menar allvar med nollvisionen, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
Industriarbetarnas tidning
21 november, 2018
Skrivet av Helle Klein
Ledare”Industriarbetarnas oro för att skadas på jobbet måste tas på lika stort allvar som oron för gängskjutningar”, skriver Helle Klein.
Brott och straff dominerade valrörelsen. Politikerna pratade engagerat om att gängkriminaliteten skulle bekämpas. Medierna hakade på med ideliga rapporteringar om det dödliga våldet i utsatta områden.
Men stämmer den politiska bilden och mediebilden med verkligheten? Institutet för mediestudier har kommit med en intressant rapport. Medieforskarna Johan Hammarlund och Jonas Andersson Schwarz pekar på att det inte finns någon självklar överensstämmelse mellan antalet brott och antalet artiklar. Däremot skrivs det fler artiklar per fall av dödligt brott i dag. Samtidigt ökar oron i samhället. Vad som leder till vad är svårt att veta. Men kurvan för antalet artiklar stämmer ganska väl med kurvan över oron i samhället, konstaterar Lars Truedson i förordet.
Forskarna visar att det finns fler artiklar om dödsskjutningar än om dödande med kniv, trots att det i verkligheten är fler som knivmördas. Spektakulära våldsbrott som gärna kan kopplas till förortsproblem och migration får i dag mer medial uppmärksamhet än andra typer av våldsbrott.
För oss som granskar arbetsmarknaden blir krocken mellan verklighet och mediebild uppenbar. Det är betydligt fler som dör på jobbet i arbetsplatsolyckor än som dör i gängskjutningar. Förra året dog en arbetare på jobbet, nästan varje vecka. De stora braskande tidningsrubrikerna saknades dock – liksom de heta politiska debatterna. Även döden tycks ha blivit en klassfråga.
Dagens Arbetes fotograf David Lundmark publicerar nu ett starkt bildreportage om döden på jobbet. Sedan 2016 har han rest runt bland landets industrier och fotograferat platsen där olyckan med dödlig utgång skedde.
”Platsen finns kvar men en människa är borta”, skriver Lundmark.
Arbetsplatsolyckorna leder väldigt sällan till rättsliga processer. De flesta olyckor kunde ha undvikits om arbetsmiljöarbetet hade stått i fokus. Arbetsmiljön blev ingen stor valfråga men den berör alla som har ett arbete. Arbetsmiljöbrotten måste ut ur medieskuggan.
För fackligt aktiva inom industrin är frågan avgörande. Industrin går på högvarv vilket är glädjande. Samtidigt finns det brist på arbetskraft vilket leder till att pressen på industriarbetarna ökar. De som har jobb får arbeta ännu mer. Vår granskning av fordonsindustrin visar att det uppdrivna tempot på fabrikernas monteringslinor leder till allvarliga belastningsskador. Ofta är det unga människor, främst kvinnor som drabbas.
Industriarbetarnas oro för att skadas på jobbet måste tas på lika stort allvar som oron för gängskjutningar.
Man kan inte köpa tillbaka en person tillbaka till livet, men ordentliga skadestånd underlättar för de efterlevande och är även ett erkännande av lidandet. Vi måste röra oss från symboliska belopp till samma storleksordning som företagsboten.