Industriarbetarnas tidning

Ninjorna samlar Mongoliets guldskärvor

2 januari, 2019

Skrivet av

I resterna efter Mongoliets nedlagda gruvor jobbar tiotusentals människor med att gräva efter guld och kol. När Oyuna och Lkhagvaa förlorade jobben som vägarbetare var det enda möjligheten att försörja familjen.

Oyuna sitter vid ett vattendrag och vaskar efter guldflisor. Under tiden gräver hennes man Lkhagvaa djupare in i en av grushögarna. Han gräver för hand med enkla redskap. Tio meter djupa kan man göra hålen, inte mer än så, berättar han. Sedan blir risken för ras och syrebrist för stor.

Han bär ner ännu en säck grus till sin fru Oyuna. Men platsen som de har grävt på den senaste månaden innehåller inte så mycket guld. I morgon ska de prova en annan grushög, berättar de.

Så drar Lkhagvaa fram en påse, vecklar upp ett papper och häller ut innehållet i handflatan. Guldflisorna blåser nästan bort när han visar dem. 1,2 gram gissar han. De kan ge drygt 300 kronor när de säljs. En uppköpare kommer hit någon gång i veckan, eller så kan de sälja till en handelsbod i dalen där de även kan beställa proviant. Hur mellanhänderna säljer guldet vidare vet de inte, men statliga Bank of Mongolia är den enda lagliga uppköparen och de gör ingen skillnad på om guldet kommer från en laglig gruva eller inte. De vill undvika att guldet säljs svart till utlandet.

Oyuna och Lkhagvaa förlorade sina jobb som vägarbetare för 15 år sedan och ansågs för gamla för att få nya jobb i branschen. De jobb de kunde få gav långt ifrån tillräckligt med pengar för att försörja dem och deras fyra barn. Sedan dess har de grävt efter guld i resterna av nedlagda gruvor. De är långt ifrån ensamma.

När Sovjetunionen föll samman 1991 var Mongoliet redan på god väg att bli en demokrati. Efter mer än 50 års kommunistiskt styre hade demonstrationer tvingat fram politiska förändringar. Ledningen för kommunistpartiet hade avgått och ett relativt fritt val hölls året innan Sovjetunionens kollaps. Sedan dess är Mongoliet en stabil demokrati med marknadsekonomi.

Friheten uppskattas av befolkningen, men den kom inte gratis. Det tidigare ekonomiska stödet från Sovjetmakten försvann och den förutsägbara exporten blev både osäker och utsatt för internationell konkurrens. Omställningen blev tuff och många företag gick i konkurs. Staten släppte sitt ansvar att sysselsätta befolkningen. Det blev upp till var och en att hitta en försörjning.

Bland företagen som gick omkull i den nya ekonomin fanns en hel del gruvor, och i resterna efter dem uppstod en ny yrkesgrupp i Mongoliet. I brist på andra sätt att hitta försörjning sökte sig många – precis som Oyuna och Lkhagvaa – till gruvfälten för att själva gräva efter guld eller kol.

De blev illegala gruvarbetare, eller Ninja miners som de också kallas efter den gröna plastbalja som ofta bars i en rem på ryggen. I dag försörjer sig mellan 60 000 och 100 000 människor genom privat småskalig gruvbrytning. Säkerheten är ofta bristfällig och olyckor och dödsfall inträffar varje år.

Ninja miners får ofta skulden för att naturen förstörs, men det är bolagen som gräver sönder marken. Vi kommer bara hit och gräver i högarna som de lämnar kvar. Vi gör ingen skada.”

2010 ändrades Mongoliets lagstiftning så att det blev möjligt för småskaliga gruvarbetare att bli lagliga. Men Oyuna och Lkhagvaa kommer från en annan region än den där de gräver efter guld, och kan inte söka tillstånd. De kan köras bort när som helst och bli av med det guld de inte sålt. Men de är inte oroliga.

– Vi använder inga maskiner eller kemikalier och förstör inte naturen, säger Oyuna.

Hon nickar upp mot ett avlägset motorljud och säger att det är de som kommer hit med maskiner som förstör. Ovanför vattendraget ligger trädstammar halvt begravda i grusmassorna. Där någonstans fanns en färskvattenkälla tills alldeles nyligen, berättar hon.

– Jag sa åt dem att inte gräva där, men de brydde sig inte. Jag skulle önska att folk förstod vad som pågår. Det måste bli en förändring. Jag älskar naturen och är orolig för hur den förstörs.

Den här och många andra stängda gruvor ska egentligen återställas. Företag får kontrakt och pengar för att utföra arbetet, men ofta gräver de efter mer guld i stället för att restaurera naturen.

– Det här var en vacker plats förut. Ninja miners får ofta skulden för att naturen förstörs, men det är bolagen som gräver sönder marken. Vi kommer bara hit och gräver i högarna som de lämnar kvar. Vi gör ingen skada, säger Oyuna.

Så länge gruvfälten inte återställs kommer människor fortsätta att söka sig till dem och leta efter guld, tror hon.

De ger upp för dagen och går till sitt provisoriska skjul, byggt av enkla reglar och en presenning. Där inne ryms en brits som de sover på och en värmepanna där de lagar mat. Här bor de tills det blir för kallt. Den här vintern tänker de inte hyra ett av de traditionella nomadtälten i dalgången, utan åker hem. De behöver inte längre gräva efter guld året om nu när deras barn är vuxna och färdigutbildade. Det som för några år sedan var ett sätt att överleva har blivit ett frivilligt val.

– Våra barn tycker inte om att vi fortsätter att gräva efter guld. De tycker att vi ska ta det lugnt och låta dem försörja oss. Men vi trivs med att vara här. Vi kan bara vila i naturen eller jobba om vi väljer det, säger Oyuna.

Hon fyller 55 om ett par år och får då sin statliga pension. Fram till dess kommer de fortsätta att åka hit under sommarhalvåret för att tjäna lite pengar. Men det här är inget arbete hon skulle rekommendera för unga människor.

– Är du ung ska du ha ett riktigt jobb, betala skatt och ha försäkringar.

Med demokratin och marknadsekonomin följde även ökade inkomstklyftor i Mongoliet. Många har fått det bättre, men nästan en tredjedel av befolkningen räknas som fattig och flest finns på landsbygden.

Redan i dag står gruvnäringen för 70 procent av landets exportintäkter, och regeringen sätter stort hopp till att de rikedomar som göms under jordytan ska bidra till landets ekonomiska utveckling.

I Gobiöknen finns en av världens största kopparfyndigheter och sedan fem år är den största investeringen i Mongoliets historia – gruvan Oyu Tolgoi – i drift. Oyuna och Lkhagvaa har liksom många andra mongoler noga följt rapporteringen om gruvan, som till största delen ägs av den internationella gruvjätten Rio Tinto.

– Den borde kunna ge inkomster till hela landet, men vi har inte märkt av några fördelar än, säger Lkhagvaa.

Oyuna vet inte om hon vågar tro på en ljusare framtid för Mongoliet. De som styr landet är för måna om att ge sig själva stora fördelar, säger hon. Hon har hört att gruvan som nyss öppnat på andra sidan dalgången ägs av en parlamentsledamot.

– Mongoliet är ett rikt land. Om alla hade jobb med bra lön och det inte fanns korruption så skulle det bli bra. Vi måste använda vår rikedom på ett bra sätt. Vi är bara tre miljoner invånare, vår levnadsstandard borde vara bra. Det borde inte vara svårt.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Metals are going to lift Mongolia

Metals are going to lift Mongolia

In the middle of the Gobi Desert the world’s largest copper mine is developing. Some people have been given the chance to start small, legal mines. With the help of the deposits discovered under Mongolia’s soil, the country is going to rise from poverty. For our English readers we have translated our long read from the mines in Mongolia.

”Vi ville inte flytta”

”Vi ville inte flytta”

När den gigantiska koppargruvan Oyu Tolgoi började anläggas mitt i den mongoliska Gobiöknen, förlorade nomaderna sitt bästa vinterbete. När bolaget erbjöd för dålig kompensation gick nomadfamiljerna samman och tog strid.

Gruvornas land

Gruvornas land

Mitt i Gobiöknen växer världens största koppargruva fram. Samtidigt gräver människor på landsbygden efter guld och kol för hand. Några har fått chansen att starta lagliga ­smågruvor. Med hjälp av fynden under Mongoliets jordyta ska landet resa sig ur fattigdom.

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Mongoliets jord rymmer enorma metallfyndigheter, förhoppningen är att de ska få landet att resa sig ur fattigdom. DA har besökt en av världens största koppargruvor, men också kooperativa gruvor och illegala guldvaskare. Läs eller lyssna på reportaget här.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Gruvarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Gruvarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Vem ska betala notan när industrin måste bli renare? Inte arbetarna, tycker spanska regeringen, som storsatsar på dem som förlorar jobben.
Dagens Arbete har besökt Asturien, där kolgruvorna en gång gav jobb till minst 100 000 arbetare.

Kolarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Vem ska betala notan när industrin måste bli renare? Inte arbetarna, tycker spanska regeringen, som storsatsar på dem som förlorar jobben.

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

I Frankrike kan de som har jobbat med farliga ämnen få skadestånd för att de är oroliga för att bli sjuka. 731 franska gruvarbetare har fått stöd för sina krav i Högsta Domstolen.

”Vargarna tog mina hästar”

”Vargarna tog mina hästar”

Norr om Mongoliets huvudstad Ulan Bator, en mil från närmsta granne, bor skogvaktaren Bayaraa i ett hus som han timrat själv. Alla dagar i veckan spanar han efter tjuvhuggare och skogsbränder. Ett jobb med flera risker.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.