Ninjorna samlar Mongoliets guldskärvor

I resterna efter Mongoliets nedlagda gruvor jobbar tiotusentals människor med att gräva efter guld och kol. När Oyuna och Lkhagvaa förlorade jobben som vägarbetare var det enda möjligheten att försörja familjen.

Oyuna sitter vid ett vattendrag och vaskar efter guldflisor. Under tiden gräver hennes man Lkhagvaa djupare in i en av grushögarna. Han gräver för hand med enkla redskap. Tio meter djupa kan man göra hålen, inte mer än så, berättar han. Sedan blir risken för ras och syrebrist för stor.

Han bär ner ännu en säck grus till sin fru Oyuna. Men platsen som de har grävt på den senaste månaden innehåller inte så mycket guld. I morgon ska de prova en annan grushög, berättar de.

Så drar Lkhagvaa fram en påse, vecklar upp ett papper och häller ut innehållet i handflatan. Guldflisorna blåser nästan bort när han visar dem. 1,2 gram gissar han. De kan ge drygt 300 kronor när de säljs. En uppköpare kommer hit någon gång i veckan, eller så kan de sälja till en handelsbod i dalen där de även kan beställa proviant. Hur mellanhänderna säljer guldet vidare vet de inte, men statliga Bank of Mongolia är den enda lagliga uppköparen och de gör ingen skillnad på om guldet kommer från en laglig gruva eller inte. De vill undvika att guldet säljs svart till utlandet.

Oyuna och Lkhagvaa förlorade sina jobb som vägarbetare för 15 år sedan och ansågs för gamla för att få nya jobb i branschen. De jobb de kunde få gav långt ifrån tillräckligt med pengar för att försörja dem och deras fyra barn. Sedan dess har de grävt efter guld i resterna av nedlagda gruvor. De är långt ifrån ensamma.

När Sovjetunionen föll samman 1991 var Mongoliet redan på god väg att bli en demokrati. Efter mer än 50 års kommunistiskt styre hade demonstrationer tvingat fram politiska förändringar. Ledningen för kommunistpartiet hade avgått och ett relativt fritt val hölls året innan Sovjetunionens kollaps. Sedan dess är Mongoliet en stabil demokrati med marknadsekonomi.

Friheten uppskattas av befolkningen, men den kom inte gratis. Det tidigare ekonomiska stödet från Sovjetmakten försvann och den förutsägbara exporten blev både osäker och utsatt för internationell konkurrens. Omställningen blev tuff och många företag gick i konkurs. Staten släppte sitt ansvar att sysselsätta befolkningen. Det blev upp till var och en att hitta en försörjning.

Bland företagen som gick omkull i den nya ekonomin fanns en hel del gruvor, och i resterna efter dem uppstod en ny yrkesgrupp i Mongoliet. I brist på andra sätt att hitta försörjning sökte sig många – precis som Oyuna och Lkhagvaa – till gruvfälten för att själva gräva efter guld eller kol.

De blev illegala gruvarbetare, eller Ninja miners som de också kallas efter den gröna plastbalja som ofta bars i en rem på ryggen. I dag försörjer sig mellan 60 000 och 100 000 människor genom privat småskalig gruvbrytning. Säkerheten är ofta bristfällig och olyckor och dödsfall inträffar varje år.

Ninja miners får ofta skulden för att naturen förstörs, men det är bolagen som gräver sönder marken. Vi kommer bara hit och gräver i högarna som de lämnar kvar. Vi gör ingen skada.”

2010 ändrades Mongoliets lagstiftning så att det blev möjligt för småskaliga gruvarbetare att bli lagliga. Men Oyuna och Lkhagvaa kommer från en annan region än den där de gräver efter guld, och kan inte söka tillstånd. De kan köras bort när som helst och bli av med det guld de inte sålt. Men de är inte oroliga.

– Vi använder inga maskiner eller kemikalier och förstör inte naturen, säger Oyuna.

Hon nickar upp mot ett avlägset motorljud och säger att det är de som kommer hit med maskiner som förstör. Ovanför vattendraget ligger trädstammar halvt begravda i grusmassorna. Där någonstans fanns en färskvattenkälla tills alldeles nyligen, berättar hon.

– Jag sa åt dem att inte gräva där, men de brydde sig inte. Jag skulle önska att folk förstod vad som pågår. Det måste bli en förändring. Jag älskar naturen och är orolig för hur den förstörs.

Den här och många andra stängda gruvor ska egentligen återställas. Företag får kontrakt och pengar för att utföra arbetet, men ofta gräver de efter mer guld i stället för att restaurera naturen.

– Det här var en vacker plats förut. Ninja miners får ofta skulden för att naturen förstörs, men det är bolagen som gräver sönder marken. Vi kommer bara hit och gräver i högarna som de lämnar kvar. Vi gör ingen skada, säger Oyuna.

Så länge gruvfälten inte återställs kommer människor fortsätta att söka sig till dem och leta efter guld, tror hon.

De ger upp för dagen och går till sitt provisoriska skjul, byggt av enkla reglar och en presenning. Där inne ryms en brits som de sover på och en värmepanna där de lagar mat. Här bor de tills det blir för kallt. Den här vintern tänker de inte hyra ett av de traditionella nomadtälten i dalgången, utan åker hem. De behöver inte längre gräva efter guld året om nu när deras barn är vuxna och färdigutbildade. Det som för några år sedan var ett sätt att överleva har blivit ett frivilligt val.

– Våra barn tycker inte om att vi fortsätter att gräva efter guld. De tycker att vi ska ta det lugnt och låta dem försörja oss. Men vi trivs med att vara här. Vi kan bara vila i naturen eller jobba om vi väljer det, säger Oyuna.

Hon fyller 55 om ett par år och får då sin statliga pension. Fram till dess kommer de fortsätta att åka hit under sommarhalvåret för att tjäna lite pengar. Men det här är inget arbete hon skulle rekommendera för unga människor.

– Är du ung ska du ha ett riktigt jobb, betala skatt och ha försäkringar.

Med demokratin och marknadsekonomin följde även ökade inkomstklyftor i Mongoliet. Många har fått det bättre, men nästan en tredjedel av befolkningen räknas som fattig och flest finns på landsbygden.

Redan i dag står gruvnäringen för 70 procent av landets exportintäkter, och regeringen sätter stort hopp till att de rikedomar som göms under jordytan ska bidra till landets ekonomiska utveckling.

I Gobiöknen finns en av världens största kopparfyndigheter och sedan fem år är den största investeringen i Mongoliets historia – gruvan Oyu Tolgoi – i drift. Oyuna och Lkhagvaa har liksom många andra mongoler noga följt rapporteringen om gruvan, som till största delen ägs av den internationella gruvjätten Rio Tinto.

– Den borde kunna ge inkomster till hela landet, men vi har inte märkt av några fördelar än, säger Lkhagvaa.

Oyuna vet inte om hon vågar tro på en ljusare framtid för Mongoliet. De som styr landet är för måna om att ge sig själva stora fördelar, säger hon. Hon har hört att gruvan som nyss öppnat på andra sidan dalgången ägs av en parlamentsledamot.

– Mongoliet är ett rikt land. Om alla hade jobb med bra lön och det inte fanns korruption så skulle det bli bra. Vi måste använda vår rikedom på ett bra sätt. Vi är bara tre miljoner invånare, vår levnadsstandard borde vara bra. Det borde inte vara svårt.