”Som att sitta vid lägerelden”

Populär. Hon kastar sig in i varje ny ljudbok, sedan får magkänslan råda. Katarina Ewerlöf är en av Sveriges populäraste uppläsare.

Rummet är knappt större än en telefonkiosk. Katarina Ewerlöf sätter sig, tänder surfplattan på bordet. Texten på skärmen är grå och platt. Så börjar hon läsa. Hennes djupa röst går rakt in i mikrofonen och det är som om orden börjar röra på sig, få färg och form.

De som älskar Katarina Ewerlöfs inläsningar brukar tala om inlevelse. Hon pausar, suckar, växlar tempo och volym. Inte alla uppläsare gör så.

– Det ska inte bli radioteater med nitton olika roller, men jag gillar att det är lite karaktärisering. Jag är inte vän av det helt neutrala.

Katarina Ewerlöf har läst in ljudböcker nästan hela sitt vuxna liv. Innan hon gick på teaterhögskolan var det talböcker för synskadade. I dag är hon en av de allra populäraste uppläsarna, får priser och så många uppdrag att hon får tacka nej till mycket. Totalt blir det kanske tio ljudböcker per år.

Genom ett litet fönster i inspelningsrummet kan hon se ljudteknikern. Sträcker hon sig kan hon även se ut över takåsarna i Gamla Stan. Studion ligger vägg i vägg med hennes och makens lägenhet, nästan nödvändigt för att hon ska hinna läsa mellan teaterrepetitioner och filminspelningar.

Teater, film, ljudböcker – en del tror att det är vitt skilda jobb, men det är det inte.

– Vare sig vi är på film eller på scen eller vad vi gör så förmedlar vi text, det är vårt jobb. Att ta någons skapelse, omvandla det genom våra filter, och lämna det till ytterligare en person.

Boken hon läser in nu är den senaste deckaren av Rolf och Cilla Börjlind. Replikerna flyter på utan avbrott, det blir tydligt att ett brott begåtts för länge sen.

Hon får sällan ta om något som blir fel, trots att det faktiskt är första gången hon läser den här texten. En del uppläsare läser noga och markerar vilka ord som ska betonas. Katarina Ewerlöf bara skannar boken för att få koll på personer, platser och tid. Sedan handlar det om magkänsla.

– Jag vill att texten kommer till mig, så jag är på mina tår och också undrar vad som är runt hörnet.

Jag vågade knappt andas av rädsla för att övertolka. Jag fick stoppa och gråta. Läsaren ska ju inte känna mina känslor, utan få vara med om berättelsen.

Hon säger att texten berättar för henne hur den ska läsas. Det är som musik.

– Texten är väldigt tydlig. Det här är marsch, då ska jag bara läsa på. Eller det här är jazz, då är det lite mer laid back, lite jazziga pauser.

Musik är också det som hon ägnar sig åt innan hon går in i studion: Sjunga en bra låt för att värma upp rösten.

Det där med inlevelse beror på vilken text hon läser. Är det komiskt kan hon fläska i. Är det däremot en gripande text får hon hålla tillbaka. Som när hon läste Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam.

– Jag vågade knappt andas av rädsla för att övertolka. Jag fick stoppa och gråta. Läsaren ska ju inte känna mina känslor, utan få vara med om berättelsen.

Det blir mycket deckare bland ljudböckerna.

– Jag kan tycka att det är synd. Det finns så mycket bra skönlitteratur, romaner, klassiker. Det kan vara mycket mer spännande än något blodigt.

Samtidigt tror hon att ljudböckerna kan vara en väg in i litteraturen för den som inte har tid att läsa, eller som har jobbiga skolminnen där litteratur var fint och svårtillgängligt.

Bredvid sig i studion har hon ett glas vatten och en kopp örtte. Inläsningarna blir lite av en paus, ”inget ståhej”. Det är bara hon och boken.

– När jag läser är det aldrig ansträngande, men efteråt är jag helt slut, för man sitter så aktivt.

Det är viktigt att vara fokuserad, att hitta den där avspända koncentrationen.

– Vissa dagar är man helt hopplös, det känns som om tungan är fyra gånger fyra meter. Man är stressad, man kanske ska iväg och spela på kvällen och är inte helt närvarande. För det måste man vara.

”Du är i mitt öra hela dagen, därför känns det som jag känner dig”, fick Katarina Ewerlöf höra en gång från en lyssnare. Hon har också fått höra hur en man kört extra varv i rondellen för att hinna lyssna klart på kapitlet innan han kom hem.

Hon tycker att det är roligt att föreställa sig att någon lyssnar när hon läser. Om hon försöker se det framför sig är det som om lyssnaren står lite snett bakom henne i det lilla inspelningsrummet.

– Jag känner inte att jag berättar för flera, det är en person.

Att få vara i någons öra är ett hedersuppdrag tycker hon. Det är något intimt, högläsning är ett grundläggande sätt att berätta. Kanske är det också därför det är så många av hennes skådespelarkolleger som vill läsa in böcker.

– Det är den där lägerelden. Berätta historier gör vi ju även i våra vänskapsrelationer, det är ett fundamentalt behov att höra och berätta historier. Det är ganska vackert.

Anna Julius