Industriarbetarnas tidning

”Det var fan dags att skärpa sig”

21 februari, 2019

Skrivet av

Ett telefonsamtal från en nära vän och arbetskamrat. Det fick Pappers välkända profil Mikael Lilja att fundera på sin hälsa.
– Nu är det fan dags att skärpa sig, tänkte jag.
I dag är han 50 kilo lättare. I stället har han en ny last.

Mikael Lilja

Född 1966.

Bodde de första nio åren i Arvika, därefter i Sunne.
Bor nu i ett radhus i Enköping.

Sambo, två vuxna döttrar, en bonusson och ett barnbarn.

Vice ordförande i Pappers sedan 2014.

Tidigare industriarbetare och avdelningsordförande på massabruket Rottneros bruk.

Gastric sleeve

Mikael Lilja genomgick en så kallad gastric sleeve.

Under ingreppet avlägsnas en stor del av magsäcken, där hungerhormonet ghrelin bildas. Av den resterande delen formas sedan ett centimetertjockt rör varifrån maten passerar till tarmen.

Magsäckens volym reduceras från drygt 2 liter till 1 deciliter. Aptiten minskar, vilket bidrar till en kraftig viktnedgång.

Behandlingsmetoden har inte utvärderats lika mycket som gastric bypass, men har blivit allt vanligare i Sverige.

Före operationen var Mikael Lilja tvungen att fasta i tre veckor. I dag har han tre smala rader med titanstift som håller ihop magsäcken

FORD står intatuerat på höger hand. Stora bokstäver, en för varje finger. Som ett slags påminnelse om hans ungdoms kärlek till bilar, då den stora lyckan var att cruisa omkring i en gammal Ford Fairline med eldsflammor på sidorna, ösa på med heavy metal och bara få känna sig fri.

Fri ifrån alla skift.
Fri ifrån alla förpliktelser.
Fri ifrån allt.

Men han är äldre nu, Mikael Lilja. Kör Audi, har barnbarn, lyssnar på P1. Vice ordförande i Pappers, dessutom. Fackpamp. Ständigt i arbete, alltid på resande fot. Då är det inte lika lätt att fly vardagen på samma sätt.

– Även om ’en iblann kunne önske’, säger han halvt på skämt, halvt på allvar, och på en dialekt som genast röjer hans värmländska rötter.

Det är fredag och vi sitter i en hyrbil på E4:an efter två dagar i Hudiksvall där han har träffat andra förtroendevalda. Mikael bakom ratten, jag bredvid. Söderut.

Tall, gran och björk svischar förbi, och alltmedan han kör oss i för hög fart genom den här solblekta eftermiddagen berättar om tiden före, under och efter att han lade sig på ett operationsbord häromåret.

Operationen som skulle få honom att fullständigt rasa i vikt. Från 141 till 91 kilo på fem månader. Femtio kilo.

Folk ser på en på olika sätt  beroende på om man är tjock eller smal.

Tänk fem kassar med tio liter mjölk i vardera kasse. Borta nu.

– Folk kände knappt igen mig. Och visst har jag blivit lättare, smalare. Jag känner mig yngre i kroppen också, har till exempel inga problem att knyta skorna längre. Men samtidigt ser jag äldre ut nu, tycker jag. Rynkigare.

 

Hur mår du, då? Mentalt?
– Varken bättre eller sämre. Jag är inte lyckligare nu än när jag var tjock. Och det var heller aldrig meningen. Utan det var av rena hälsoskäl som jag gjorde det. Jag hade inte brytt mig om jag hade fortsatt att se ut som en sumobrottare resten av livet.

Varför blev du tjock, tror du?
– För att jag är glad i mat. Var i alla fall. Jag åt för mycket och rörde mig för lite. Dessutom är mina genetiska förutsättningar för att bli smal jävligt usla, det berättade en läkare för mig.

Det ligger i släkten?
– Ja. Eller farsan träffade jag aldrig. Men morsan har alltid haft lätt för att gå upp i vikt, och mormor var tjock som en badtunna. Och jämt var det snack om vikt och bantning där hemma, ända sedan jag var liten. ”Se, nu har jag gått upp ett kilo!” Jämt höll de på så där.

– Men men, jag orkar mycket mer nu. Sover bättre, snarkar inte längre.

Snarkade du mycket?
– O ja, och jag hade sömnapnéer så in i helvete. Jag lät göra en undersökning som visade att jag hade andningsuppehåll på uppemot en och en halv minut när det var som värst.

Varje natt?
– Varje natt. Men nu är det slut med det. Mitt blodtryck är också bra nu, och jag riskerar inte att få diabetes längre.
– Jo, så är det, jag har en helt annan fysik i dag. Jag har fortfarande lite ont i knäna och så, men so what?!

Ni hör. Hälsan, hans inre, är en helt annan i dag. Hans yttre likaså. Femtio kilo gör skillnad, det ser han själv.

Till viss förvåning märker han också att omgivningen betraktar honom på ett annat sätt numera. Varmare. Mer gillande, mer uppskattande. Inte som förr, som när han steg in i en tågvagn eller satte sig på en restaurang och inte sällan möttes av kvävda suckar, höjda ögonbryn och blickar som himlade. Överallt mötte han dem.

– Många ser på tjocka som lite puckade, lite lata, lite dekadenta. Det trodde jag inte riktigt, men det blev jag varse efteråt. Folk ser på en på olika sätt beroende på om man är tjock eller smal.

Gör det dig ledsen?
– Ledsen? Nej, jag bara konstaterar det. Och så tänker man – ja, jag kanske också har såna fördomar. Som när man hamnar bredvid en tjockis som sitter och vräker i sig pommes frites. ”Fan, skyll dig själv”, tänker man.

Var du överviktig som barn?
– Ja, jo, det var jag. Jag har alltid varit för tung – i varierande grad. Men det eskalerade när jag hade passerat fyrtio. Ämnesomsättningen blir ju en annan med stigande ålder. Och träna, det hjälpte inte alls. Hur mycket jag än cyklade eller styrketränade, det gick bara inte.

Blev du retad när du var liten?
– Inte vad jag minns. Jag tror heller inte att det skulle ha funkat på mig. Men i vuxen ålder har det hänt att vissa har tagit sig rätten att skämta och klappa en på magen.

Vad tycker du om det?
– Äh, det är bara små människor som gör så. Men det är märkligt ändå. Om någon är halt så säger man ju inget, då håller man käften. Men om någon är tjock är det annorlunda: ”När ska du föda då? Hö hö!”

Han grimaserar mot vindrutan.
– Vi kommenterar ofta vikt hos andra, och det tror jag beror på att så många tror att det är så enkelt att göra något åt det.

Mikael Lilja – en 183 centimeter lång 52-åring som alltså har tappat mer än en tredjedel av sin tidigare vikt. Med nya matvanor och en helt ny garderob.

Men vi backar bandet en stund – till 70- och 80-talets Sunne. Det var då och där, i ett i raden av många arbetarhem, som Mikael växte upp.

– Jag hade låga betyg när jag gick ut nian. Inte för att jag var dum i huvudet, utan för att skolan liksom inte passade mig. Däremot var jag väldigt tekniskt intresserad, nyfiken på hur saker och ting fungerade. Skruva isär grejer, jobba med händerna, sånt gillade jag.

Och jobba med händerna, det skulle han få göra. Särskilt på Rottneros bruk, där han senare skulle komma att arbeta med allsköns uppgifter i närmare tre årtionden.

– Nä, jag tycker att jag hade en bra barndom. Eller bra och bra, den var normal. Och aldrig att jag blev mobbad för att jag var lite rund eller så. Men jag skulle aldrig ha tillåtit det heller.

Han knyter hastigt näven, sin tatuerade.
– Jag tillåter inte att folk trycker ner mig, förstår du. Har aldrig gjort.

Du knöt näven. Slog du till någon?
– Njae. Inte så. Men jag sa ifrån, det gjorde jag. Och det gör jag än i dag.

Att operera sig för att bli smal var något som Mikael hade funderat på i flera år. Men det var först när hans nära vän och arbetskamrat Matts Jutterström, Pappers ordförande, ringde och berättade att han hade diagnosticerats för cancer som Mikael bestämde sig.

– Jag hade just fyllt femtio och var på en konferens när han ringde. Exakt vad han sa, vad jag gjorde eller var jag var när han ringde, det minns jag inte. Men …

– Usch, det var så hemskt. Men samtidigt blev det en trigger för mig. Nu är det fan dags att skärpa sig, tänkte jag.

Han tystnar några sekunder.
– En så fin vän … Det är klart att man börjar ifrågasätta saker, blir påmind om sin egen dödlighet. Även om jag är ateist och egentligen inte tycker att döden är någon speciell big deal, så …

Mikael Lilja tystnar igen. Det dröjde ett tag innan Matts Jutterström berättade öppet om sin sjukdom i en krönika i DA.

– Matts är lite återhållsam vad gäller sin sjukdom. Angelägen om att andra inte ska må dåligt för att han mår dåligt. Ja, han är så jävla omtänksam, den mannen. Så snäll. Nästan för snäll.

I branschen som jag kommer ifrån, industrin, så är ju det här ett stort problem.

Månaderna gick. Mikael googlade, läste på, hörde sig för, träffade en dietist, köpte en avancerad personvåg, kontaktade en klinik och bokade en tid.

Nu så. 74 000 kronor skulle ingreppet kosta honom, men det hade han råd med och det var heller inget som han grubblade på den där morgonen i juni när han packade sin kabinväska med lite ombyte, laddare, snus och annat som han kunde behöva i ett par dygn.

Inte ens eventuella och framtida komplikationer tänkte han på.
Nej, Mikael Lilja tänkte på stödstrumpor. Att han inte fick glömma att kila in på ett apotek i dag och köpa ett par stödstrumpor. För att underlätta blodcirkulationen efteråt, som någon hade förklarat för honom.

Tisdagen den 13 juni 2017. Nu skulle det ske. Klockan ett. Det oåterkalleliga. Bort med nästan hela magsäcken. Men först gick han till jobbet.

– Jag vände lite papper och så, inget märkvärdigt. Sedan tog jag några lugnande tabletter, gick förbi ett apotek och knallade dit.

Rädd var han inte, fortsätter han.

– Inte ett dugg. Visst, det kan gå snett. Man kan dö. Men sannolikheten att det ska gå åt helvete är ändå ganska liten.
– Dessutom tänkte jag: Blir mitt liv bättre och roligare bara för att jag äter en hel pizza i stället för en fjärdedels pizza? Nej, det blir det inte.

Operationen ägde rum på en privat klinik vid Observatorielunden i Stockholm, bara några kvarter ifrån hans kontor, och ingreppet tog inte mer än en halvtimme. Han minns åsynen av de sterila verktygen innan han sövdes ner, liksom de första intrycken som han förnam när han vaknade upp från narkosen. Rösten, den kvinnliga, som sa ”dags att vakna nu”, tätt följt av tanken: ”fan, är det redan klart?!”

Mikael mådde förhållandevis bra efteråt. Något svag, men ändå så pass pigg och klar att han hade ork och lust att småprata med de andra patienterna som var inskrivna där av samma anledning som han var.

Men framför allt minns han njutningen som infann sig lite senare den dagen, runt tvåtiden på natten, när de andra låg och sov.

När han masade sig upp och försiktigt tassade iväg till sitt tilldelade skåp och rotade fram snuset. Prisen som han tog sedan. I smyg. Den första på evigheter för någon som har snusat på heltid i 41 år.

– Jag vet att det inte är så bra för blodkärlen, särskilt inte efter en operation, men jäklar så gott det var!

Dagen därpå. Tv, radio och tidningar mal på om vilka årets sommarpratare är och att Bob Dylan lär ha kopierat delar av sitt Nobeltal från en läxhjälpssajt. Men sådant engagerar inte Mikael Lilja det minsta. Inte en sådan här dag. Han är för glad för det.

Solen skiner och det är strax över tjugo grader varmt när han flanerar runt i Observatorielundens park i sina vita nyinköpta stödstrumpor och bara njuter av livet. Visslar. Hälsar på både människor och fåglar. Att hans tunna skjorta inte kan dölja de fyra plåster som han har fått tejpade på sin mage – vilket en medpatient senare ska påpeka – bekommer honom inte ett dugg.

Lättad?
– Äh, jag vet inte. Jo, det kändes väl bra men jag är egentligen inte en sån som känner efter så mycket. Efter två nätter åkte jag hem, åt morfintabletter i ett par dagar och sedan var jag tillbaka på jobbet på måndagen igen. Business as usual, vettu.

Vad åt du under den här tiden?
– Nästan ingenting. Första dagen räckte det med en tesked yoghurt för att bli mätt. Sedan åt jag mest soppor i några dagar, en vecka, minns inte. Men därefter blev det barnmat, burkar som jag tog med mig till jobbet och värmde i mikron.

Någon favorit?
– Äh, de smakar ju likadant. Lasagne kanske.

Mobilen rycker till. Han kollar namnet på displayen innan han svarar.

– Hej min lilla plommongurka! … Jaa, är väl i Uppsala runt halv fem, sedan är det ju… Ja ja ja, men tänk inte på det … Det är lugnt… Ska tanka och så bara, men det tar ju inte mer än fem… Jaja, det kan vi göra … Okej, puss på dig!

– Nä, att gå ner i vikt är ingen match, det är ju bara att sluta äta. Men det hade jag aldrig klarat om jag inte hade opererat mig. I så fall skulle jag varit tvungen att vara hungrig resten av livet.

Att bli mätt, det är det allt handlar om, förklarar han. Vilket han numera också blir, och på ”nästan ingenting”, som han säger. Därtill tycker han att smaken har förändrats. Det som förr låg i topp på hans önskemeny – som till exempel bacon och äggröra – lockar honom inte alls lika mycket. Inte kött över huvud taget.

– Müsli och frukt, däremot, det gillar jag.

Att promenera gillar han också. Åtminstone gör han det utan flås och helt obehindrat numera, och varje morgon som han ska iväg till jobbet snörar han på sig sina fotriktiga skor och går de sex kilometerna som han har mellan hemmet och tågstationen i Enköping.

Det gjorde han nästan aldrig förr.
Eller vägde sig.

Vilket däremot blev en daglig rutin efter operationen. På vågen hemma i badrummet, på den digitala mackapären med frostat glas och massa extrafunktioner, som han månaderna innan hade fyndat på rea för 800 kronor.

Men det sker alltmer sällan nu, berättar han. Och sådana möjligheter som att föra över data från våg till app via bluetooth har han aldrig brytt sig om.
Siffrorna på displayen får räcka.

– I början blev jag nästan livrädd om jag hade gått upp ett kilo. Men inte nu längre. Det är bara att äta mindre och lite nyttigare en vecka, och så har jag gått ner det där kilot igen. Inga problem.

Det är lite stigmatiserande att vara tjock, och att operera sig för sånt tycker många är skamfyllt. Men jag bryr mig inte. Jag kan berätta.

Är många nyfikna på vad du har gjort?
– Jo, det är en och annan som undrar. Och vissa som själva överväger att göra det. Men det är väldigt få som gör som jag, berättar att man har gjort en sån här operation.

Hur menar du?
– Det är lite stigmatiserande att vara tjock, och att operera sig för sånt tycker många är skamfyllt. Men jag bryr mig inte. Jag kan berätta. Och om det kan hjälpa någon så är det bara bra. I branschen som jag kommer ifrån, industrin, så är ju det här ett stort problem.

Vad beror det på, tror du?
– Mycket skiftarbete, bland annat. Och en gammal inställning till mat som inte alltid är så hälsosam. En riktig karl ska äta och ha ordentligt på tallriken, du vet …

Vid ett tillfälle för något halvår sedan blåste han på i 90 på en 70-väg och passerade en hastighetskamera som blixtrade till. Nu kommer väl en bot som ett brev på posten, tänkte han.

Men veckorna gick och något betalningskrav fick han aldrig. Tills en dag. När han varit tvungen att förnya sitt körkort – med en ansiktsbild som långt ifrån överensstämde med hans tidigare. Med den nytagna bilden fick polisens datasystem inga som helst problem att vaska fram rätt identitet på fartsyndaren.

– Lite kul var det, även om det kostade mig ett par tusenlappar.

Vänner, kollegor, datorer – det är många som har haft svårt att känna igen Mikael. Så var det även en novemberdag när han tog tåget till Arvika för att träffa en kvinna som han inte hade sett på länge. En kvinna som borde känna igen honom bättre än de flesta.

Strax före tolv bromsade tåget in. Mikael klev av och med förväntansfulla steg raskade han sedan vidare till platsen som de hade kommit överens om att mötas på.

Och där, på en öde trottoar, stod hon. Men när hon såg att en för henne till synes helt okänd man närmade sig henne, gick hon åt sidan. Avvaktade. Som man gör när man känner sig osäker.

– ”Hej på dig!” sa jag. Men hon bara gapade, ungefär som om hon hade träffat ett spöke.

Till slut sa morsan: ”Är det du?!?”

Mikael Lilja fortsätter berätta om sitt liv – om livet före och efter, om vad han äter och inte äter. Men ett helt nytt och sundare liv är det faktiskt inte fråga om. För några månader sedan hände något. Han började röka igen.

– Äh, det bara blev så. En blöt kväll och … ja, du fattar.

Han skrattar till och rycker på axlarna.

– Man kan ju inte sluta leva, sluta unna sig sånt som man tycker om. Jag menar, det finns ju ingen poäng att leva om man inte också får njuta av livet.

– Men jag ska sluta röka, det ska jag.
– När jag själv känner för det!

Fotnot: Mikael Lilja har nu slutat röka. I stället har han börjat snusa igen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

”Det var fan dags att skärpa sig”

”Det var fan dags att skärpa sig”

Ett telefonsamtal från en nära vän och arbetskamrat fick Pappers välkända profil Mikael Lilja att fundera på hälsan. En magsäcksoperation senare berättar han om vad han nu äter och inte – och om sin nya last.

”Att operera var uteslutet”

”Att operera var uteslutet”

Så gick det för tvättbiträdet Joy som drabbades av diskbråck.

Tillbaka till livet efter coronan

Tillbaka till livet efter coronan

En dag i april slog corona­n till, och den slog hårt. Men bilmekanikern Fredrik Olehag har bestämt sig – han ska ha sitt liv tillbaka.

Kan jag tvingas bli undersökt?

Kan jag tvingas bli undersökt?

Jag har fobi för att ta sprutor och och vill inte delta i hälsoundersökningen på jobbet. Kan jag bli tvingad?

De visste hur man landar i sig själv

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Så hittar du ditt inre lugn

Så hittar du ditt inre lugn

Att alltid känna sig stressad och inte gå ner i varv är farligt för hälsan. DA:s expert, psykologen Jonas Mosskin, ger sina bästa tips för att inte stressen ska ta överhand.

Ska jag berätta om sjukdomen?

Hur mycket ska man som funktionsnedsatt berätta om sina sjukdomar och sjukskrivningar? Läkaren Ulf Nordlund svarar.

S behöver gå i opposition – mot S

S behöver gå i opposition – mot S

”Socialdemokratin har gått vilse i sin anpassning till den liberala högern. Vi behöver skaka liv i den folkrörelse som
en gång var”, skriver Pappers första vice ordförandeMikael Lilja.

Gör verklighet av nollvisionen

Gör verklighet av nollvisionen

Ingen ska behöva skadas eller dö på jobbet. Industrins konkurrenskraft hör samman med arbetarnas hälsa, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Bli stark av bönor

Bli stark av bönor

Dina muskler behöver varken proteinpulver eller extra kött för att växa. Och både hälsa och ekonomi mår bra av proteiner från växtriket ibland. Samtidigt gör du en riktigt stor insats för klimatet.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.